Usch, jag kan inte ha mina kläder längre. När jag provar t-shirts
och pikétröjor sitter de alla som korvskinn. Man skulle kunna tro att
slimfit är min senaste grej ;) Eller att jag har blivit Michelins nya
reklammaskot.
Inte ens de allra största plaggen med XXXL på insidan av kragen ger
något utrymme. Vilket misslyckande! I´m fat!
Fast, var det inte lite väl naivt av läkaren att tro att jag skulle
kunna få bukt med vikten vid en tid då jag inte ens kunde få rätsida på
mina tankar och känslor?
Det är inte när jag mår som sämst som jag drabbas av de hurtiga
tankarna. Nej, det är då jag tröstäter.
- "Jens, jag tror på dig nu. Nästa gång vi ses ska du ha gått ner i vikt
och sänkt ditt kolesterol". 
Jo, tjena! Nästa gång vi ses (den 10 juni) kommer jag förmodligen
takvägen, med hjälp av lyftkran!!

Det verkar bli en härlig försommardag även tisdagen den 21 maj.
Jag ser fram emot ledighetens promenader i det gröna. Långa
rundor längs med Stångån under den leende solen.
Just nu orkar jag inte knalla runt ån eftersom jag har nog med
att försöka ta mig till jobbet, och utföra något slags arbete under de
två timmar jag är där. Väl hemma igen somnar jag som en stock
efter alla intryck. Det kanske låter underligt, men så är det just nu. 
Det spelar ingen roll om jag tar mig i kragen och vrålskäller ut mig
själv framför spegeln, hjärnan har slagit dövörat till och verkar vara
fast besluten att skynda långsamt. Allt det som satt i ryggmärgen
och som gick på rutin måste först greppas, tänkas igenom och 
analyseras... i snigeltakt!? Det tar mig flera minuter att lista ut vad
det är för månad när jag sätter mig ned och ska blogga. Jag skriver
ju alltid månaden som rubrik. Jag frågade faktiskt min läkare om
det inte kunde röra sig om alzheimers ändå? Då skrattade hon bara
och sa att jag var lite väl ung för det och att jag inte var den första
"utbrända" människan hon träffat med de här symptomen.
Hm, jag får väl tro henne då.

Jag väljer ändå, trots mitt gnäll, att fokusera på förbättringen.
Panikångesten, spändheten, de mörka tankarna, illamåendet, yrseln,
ljuskänsligheten, ljudkänsligheten, skamkänslorna, min sociala fobi
och magproblemen har avtagit rejält. Ja, de är i stort sett borta nu.
Kvar att ta i tu med är tröttheten, okoncentrationen och de långsamma
tankarna. Hur man nu tar i tu med det vill säga? Jag får väl låta det
ta den tid det behöver antar jag. 
Vikten får jag ta i tu med framöver, även om det då är på tok försent.

Bäst: Sommarvärmen
Sämst: Min vikt
Läser: Brudslöjan av Kamilla Oresvärd
Lyssnar på: Lundastudenternas vårsånger
Tittar på: Crossing Lines - Netflix och Hockey-VM - SvT
Spelar på gitarren: Eget

 

     Jag