Nu blommar de japanska körsbärsträden på Gripgatans små gårdar.
Tulpanerna spirar i rabatterna och det doftar av spirea och kaprifol.
I innerstaden har sommaren redan startat.
 
Ibland kommer det stunder då jag önskar att man kunde stanna tiden
och bevara det vackra så länge man behagade. Det här är en sådan
stund. I mitt fall skulle det nog förbli försommar in till tidens ände då.
Likt den vita häxan Jadis förbannelse över Narnia där det rådde evig
vinter men aldrig någon jul. Mitt plågoris skulle istället vara den
oändliga sommaren.

Jag har skrivit många gånger här i bloggen om min oförmåga att "ta in"
och "absorbera" det vackra i omgivningen. Just nu, när jag inte har
något annat att göra, njuter jag för fullt. Det här är första våren sedan
barnsben som jag lyckats med det.

Under den här månaden, då jag har varit sjukskriven, har jag haft tid
till eftertanke. Dvs. när de förvirrade och planlöst drivande tankarna
äntligen stannade upp. De mest förunderliga fenomenen som jag
förträngt eller bortförklarat, har fått sin förklaring.

I vintras upptäckte jag att jag hade förlorat greppet om flera av mina
förmågor och egenskaper. Jag som ofta varit lugn och glad (åtminstone
utåt) hade blivit oerhört trött, gnällig och irriterad. Datorer som ofta
hade varit "min grej" förstod jag mig plötsligt inte på längre.
När jag gjorde saker hade jag oftast minst ett fel vilket grämde mig
något oerhört! Jag skämdes.
Jag klarade inte ens av att inhandla ett kombinationslås till jobbet,
trots att jag hade så nära till butikerna i stan. Jag tog hjälp av andra
hela tiden när jag behövde få saker och ting utförda. 
Min förklaring inför mig själv var att jag nog hade blivit gammal...
Idag vet jag bättre. Under samtalen med kurator och läkare fick jag
höra att det här var mycket vanligt när man drabbas av utmattning.
Hjärnan prioriterar bort det som inte är livsnödvändigt.

Allt det där har börjat komma tillbaka nu... min personlighet och mina
egenskaper.
Till och med mitt nya avancerade ljudsystem i vardagsrummet ter sig
enkelt nu. Det som jag bara köpte och lät vännerna installera och sköta. 
Ja, nu finns det plats igen i min luddiga lilla hjärna och irritationen
är som bortblåst. Jag har blivit en glad och tacksam skit! ;) 
Visst är jag fortfarande oerhört känslig för intryck och blir lätt väldigt
trött... men det är en liten sak i sammanhanget.

I går försökte jag ta mig ut på stan för att umgås med mina vänner.
Det fungerade i en dryg timme... sedan hade både studentorkester-
festivalen och det myllrande folkhavet med alla ljud och dofter
fullständigt knockat mig! Jag tog mig knappt hem av egen maskin.
Jag sov fyra timmar på soffan efteråt. 
Mmmm, jag måste akta mig för stress och röriga situationer ett bra tag
framöver, annars kanske jag faller tillbaka ner i eländet igen. 

Nu först har jag kunnat ägna mig åt att läsa i min sjukjournal.
När jag kom till läkaren första gången i början av april, med andan i
halsen, skrev hon följande diagnos efteråt;
"Kraftig stressreaktion med utmattningsproblematik. Patienten är
ständigt uppvarvad, spänd, kraftiga koncentrationssvårigheter, ångest
som uttrycker sig fysiskt, rastlös, känsloflack, glädjelös.
Sömnsvårigheter.
Generaliserat ångestsyndrom. Medelsvår depressiv episod".

Usch, det där är ingen kul läsning och jag vill inte uppleva det här igen.
Den skam och de skuldkänslor jag kände har emellertid upphört med
sitt gnagande. Jag förstår nu att jag var sjuk och även om du inte vill
tro mina ord så hävdar jag att det kan drabba vem som helst.

Nu ska jag städa hos mina sköldpaddor och sedan blir det hockey VM
för hela slanten. I morgon börjar jag jobba igen, DET ser jag fram emot!

Kram 

Jens