Det som förde mig hit...

En allra sista förvirrad sammanfattning innan jag släpper eländet 4 ever.
Läs om du orkar eller skit i det. 

Nackskada: ständig värk, stelhet och yrsel.
Diskbråck: Ständig värk, snedhet och stelhet.
Artros: Ooont i fingrar, handleder, höfter, knän och "axelkulor".
Astma: Fick svart på vitt att mina lungor var som en 72-årings.
Började slarva med att ta medicinen på kvällarna. Infektionskänslig.
Kronisk prostatit: Fruktansvärda smärtor i mellangärdet under vintertid.
Tänderna: Jag har inte många kvar nu efter olyckan, handbollskarriären
och den stigande åldern. Äter med hjälp av käkbenen. Går inte att sätta
in brygga. Stel i käkar, ont.
Övervikt: Högt blodtryck och kolesterol. Följdsjukdomar.
Ansvar för mor: Har blivit bättre då syster storhandlar och bror hälsar
på och dammsuger (då och då).
Dubbla översvämningar och stöld: Flyttade från min lägenhet till mors
då det blev översvämning och bullrande varmluftsfläktar installerades.
Nästan genast drabbades mor också av översvämning och jag fick flytta
tillbaka igen. Bråk och turer med Stångåstaden, försäkringsbolag, advokat
m.m. Köpte en dyr mountainbike för att börja cykla i skogen och få bukt
med vikten. Den blev stulen och jag fick bara ut hälften av pengarna av försäkringsbolaget.
Känslor: Jag är ingen god människa. Visar inte uppskattning inför vänner
och familj. Har blivit en sämre pedagog. Vill vara duktig, orkar inte, lyckas
inte. Tröstäter, shoppar obehindrat, skäms. Orkar inte motionera och träna.
Mörka tankar. Jag vill ha egna barn, bilda familj! För sent. För seeent!!
Jag har misslyckats med det enda målet jag har haft i livet, att bilda familj.
Vilken loser!? Jag har dessutom inget körkort och är knappt simkunnig.
Jösses!
Död och sjukdomar i familjen: 
Det här är min största skräck, trots att jag borde vara van. Växte upp i
skuggan av min döda bror, min far dog då jag bara var 20 år och mina
systrar drabbades av cancer. Jag dör hellre själv än upplever saknaden av
en familjemedlem! Mor är 90 år...
Skilsmässan: Min fru blev kär i en av mina vänner och försvann, efter
16 år.
Idag ser jag ingen av dem. Tröståt mig från 70 kg till 105 kg på drygt ett
år.
Jag träffade C efter en tid... men det visade sig att hon hade en affär med
min enda kvarvarande barndomsvän, samtidigt som hon var med mig.
Idag ser jag ingen av dem.
Jag träffade J efter det. Hon lovade mig guld och gröna skogar. Ville gifta
sig, skaffa barn m.m men försvann efter en månad med halva mitt hushåll.
Naiv och lättlurad gubbe trodde på ett förhållande med 27-årig student.  
Min syster hjälpte mig att få tillbaka sakerna ;) 
Uppgång och fall och uppgång igen: 
Har länge försökt att vara duktig på jobbet och göra det där lilla extra,
men blir sjuk. Lyckas med ett par större projekt... och blir sjuk... 
Som sagt, jag vill väl, men blir en belastning.

I april 2019 satt jag plötsligt, ett skakande vrak med stirrig blick, hos
läkaren och försökte förstå hur jag hamnat där. Vem var jag? Var var jag?
Var allt en mardröm? Skulle jag vakna snart och kunna andas ut? Nej...

Vad det var som slutligen fått bägaren att rinna över och snudd på
förpassa mig till Gökboet?
Jag blev sjukskriven och fick "en egen" kurator att prata med.

Idag, onsdagen den 22 maj, har jag fått tillbaka livsgnistan. Saker och
ting har börjat kännas roligt och spännande igen, men OJ så trött jag är.
Och OJ så lätt jag blir utmattad pga av ljud och rörelser. Mina tankar
går i slowmotion.
Idag bär jag på en lätthet inom mig som jag aldrig känt förr? En
befriande lätthet som jag tror kommer från alla samtal med kurator.
Nu ska jag samla ihop resterna av mig själv och bygga något långvarigt.
Det är svårt att vara hjälte when it comes to reality...

Love U Ål

Jens