I takt med att ljuset tilltar vaknar jag sakta upp. Ja, jag återuppstår
i gryningen och ligger sedan och lyssnar på när staden vaknar till liv.
Det brukar börja med tidningsbudets stapplande steg klockan 4.30.
Hans vagn gnisslar och är verkligen i behov av lite smörjolja. Är det
bara jag som hör det? Förmodligen, eftersom hela kvarteret befinner
sig i djupsömn och the paperboy himself har sin lurar monterade på
öronen. Antagligen laddade med lite upplivande musik. Dunka dunka
dunka dunk! Vamos a la playa!

Nästan samtidigt som bilarna börjar rulla på Hamngatan och ljuden av
packat gummi mot grusunderlag blir allt vanligare, anländer de första 
föräldrarna med sina gråtande barn till förskolan. De stackars krakarna
lämnas vid 6-tiden och hämtas efter 17. Vad är meningen med ett
sådant familjeliv? Vore det inte bättre om pedagogerna adopterade
ungarna så att föräldrarna kunde ägna sig helhjärtat åt det de tycker
är viktigare, nämligen att göra karriär? Är jag orättvis nu? Och lite
avundsjuk kanske, för att jag inte har några kottar? Det är möjligt.

Klockan 8 stiger jag upp och gör min morgontoalett. Jag tömmer en
kopp svart kaffe framför bloggen och väntar på att det ska bli dags att
bege mig till jobbet. Väntan blir ganska lång eftersom jag börjar arbeta
först vid 14-tiden. 

Jag tycker att jag har kommit igång bra de här två första comeback-
dagarna. Visst är jag trött när jag kommer hem, men jag klarar det.
Ska jag vara helt ärlig mot mig själv så förstår jag ju att jag inte bidrar
med särskilt mycket i stacken. På sin höjd kanske jag knaprar lite på
barren medan kollegorna kånkar på dem, men tanken är ju att jag ska
ta i framöver när jag har blivit mig själv igen. Och visst känns det
konstigt, även om jag förtränger det, att andra har tagit över mina
lektioner... men så får det vara nu. I höst ska jag jädrar i mig vara
en arbetsmyra jag också.

Min lilla Aspergerådra, den som gör att jag snöar in fullständigt på
saker och ting ibland, gör sig nu påmind genom mitt totala intresse för
metalldetektorer. Jag ska ju enbart ägna mig åt det jag tycker är kul 
just nu är det tydligen detektorer som gäller ;) 
När jag var liten tjatade jag ofta om att jag ville bli arkeolog när tiden
väl var inne för ett yrkesval. Till slut tyckte mina föräldrar att det var
dags att ge mig en metalldetektor så att jag kunde hänge mig åt min
önskan redan som barn. Och för att jag skulle sluta tjata...
Då var året 1978 och sedan dess har jag ägt en eller två
metalldetektorer. Just nu har jag två. En gammal C Scope vlf TR
1200 B och en ny Fisher F44.

Jag är medlem sedan länge i SMF, Sveriges Metallsökarförening och
jag driver mitt eget Linköping Treasure hunters (en liten klubb som
när den var som störst rymde tio medlemmar).
Nej, jag söker inte vitt och brett och överallt. För att jag ska få nyttja
detektorn överhuvudtaget krävs först ett tillstånd av markägaren och
sedan ett intyg från Riksantikvarieämbetet. Det där är något som
klubben (SMF) ofta drar i. Ett intyg kostar 700 kronor per person.
Känns det tungrott? Ja, det mesta är tungrott i Sverige idag. Det ser
inte alls ut så här i våra grannländer. 

Jag har t om. svårt att utöva min andra hobby, pistolskytte, numer.
Miljöskyddskontoret bestämmer nämligen när jag får skjuta och jag
måste redogöra för varje kula jag sätter i tavlan.
Ja, även sportfisket har blivit begränsat och reglerat. Staten är
tydligen rädd för att jag ska gräva upp vikingaskatter, skjuta sönder
miljön och dra upp varenda gädda i havet. Mmmm... men det är
ju inte särskilt troligt. Flygplan och bilar torde vara ett större miljöhot
än det lilla bly som finns i sportskyttarnas patroner. Och yrkesfiskarnas
nät drar med största sannolikhet upp hundratusentals mer gäddor
än vad som fastnar på fritidsfiskarnas krokar. Men regler är regler
och jag är såklart noga med att följa dem. Man vill ju inte ha ett
High Chaparral i landet. Det räcker med den oordning som vi har
tillåtit i förorterna.

Nej, nu ska jag mata husdjuren och peta i mig lite frukost. Vi hörs!

MVH Jens Å

"Om onda vägar vet man ett ting blott:
att aldrig leda de till något gott."
W Shakespeare