Jag har inte skrivit på ett tag emedan mitt behov av att skriva av mig
har avtagit. Mina dagar fylls med fokuset på träning, kost och jobb.
Mer hinner jag inte med.
Jag har sommaren som mål, då ska jag vara i toppform! Watch me!
Jag är så uppfylld av att hinna med två fyspass och ett motionspass
i veckan, samt att handla "rätt" mat, att jag varken hinner med vänner
eller släkt. 
Visst är jag medveten om att jag är självupptagen och tråkig just nu,
bara det att jag redan har hunnit skriva 7 "jag" i dagens blogginlägg
talar sitt tydliga språk. Självupptagenhet var ordet sa Bull.

Mitt välmående och den stigande formen är förstås något odelat bra, men
samtidigt finns rädslan där i bakgrunden, rädslan och oron för att jag ska
falla tillbaka i overksamhet och depression. Av den anledningen lägger
jag just nu all kraft på att få det här att fungera, att försöka få min nya
hälsostil att bli en naturlig rutin. Min 48-åriga handbollsskadade kropp
gör sig då och då påmind genom knölar i knäna och snedställda höfter.
Det är lätt att glömma bort ålder och skavanker när man plötsligt känner
sig fjäderlätt ;)

Man kanske kan säga att mitt nya liv startade den 19 augusti i år, då jag
skrev kontrakt med First Class gym och fick en duktig personlig tränare.
Sedan dess har jag tillryggalagt 23 pt-pass, lagt om kosten och tappat
21 kilo. Jag har besegrat mina tvivel, mina hjärnspöken och fått ett bättre
självförtroende. 
Det är fortfarande svårt för mig att inse att jag har förändrats, omvandlats
och efter 14 år av övervikt, äntligen lyckats bryta den onda cirkeln!?
Är det verkligen sant? Kan det här vara en dröm som jag snart vaknar
upp ur? Hoppas inte det! 

Utbrändheten visade sig bli droppen som fick bägaren att rinna över.
Det var då, i våras, som jag förstod att jag var tvungen att göra något
drastiskt för att överleva. Där, på botten, i helvetets brinnande katakomber
var jag så nära att tappa livsgnistan. Min hjärna slutade att fungera på
ett normalt sätt, jag var en bitter och apatisk lögnare som ljög för mig
själv och min omgivning. Det är emellertid historia nu och jag tänker inte
ha dåligt samvete över det. 

Jag vet inte om jag är en svag eller en stark person? Med tanke på att
jag har burit omkring på ständiga smärtor i nacke och ländrygg i många
långa år ska jag nog inte vara för hård mot mig själv. Vem som helst
skulle nog kunna bli tokig av att inte kunna vrida på huvudet och vara
ständigt sjösjuk. Jag har däremot vant mig. 
Istället för att gå ner mig i självömkan över ett liv som inte blev som jag
hade tänkt mig, tog jag mig ur mörkret och gjorde det bästa av situationen.
Visst, det tog sin beskärda tid, men nu har jag gjort det... och jag är
faktiskt lycklig igen! Ja, Gudarna ska veta att jag är lycklig i och nöjd med
det liv jag har :) 

Ni som känner mig bäst vet att mina olika perioder av projekt brukar vara
övergående. Plötsligt förlorar jag intresset och slutar tvärt. 
Men, det jag upplever nu är INTE ett projekt, det är en återuppståndelse.
Jag har hittat tillbaka till sidor av mig själv som jag inte har sett röken av
sedan jag var i 30-årsåldern. 
Jens Åke Svensson är tillbaka! OCH jag tänker stanna. Bye bye zombiemode!

Kram på er

Jens