Visar inlägg från april 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Måndagen den 29 april 2019

Jag brukar vakna till sopbilens skramlande tunnor eller av att något
ledset barn inte vill gå till förskolan.
De senaste morgnarna har jag väckts av en galen koltrast som
fullständigt kvittrat täcket av mig. När solen tar stöd av trädranden
vid horisonten, kl. 05:10, sätter Herr Blackbird igång. Han är som en
för tidigt ställd tupp. 
Men det gör ingenting, jag behöver få höra att livet fortsätter där
ute i verkligheten.
 
Just nu är klockan 9 och jag sitter på post vid min laptop i lägenheten
på Ådalagatan. Så snart jag kunde började jag skriva igen. Jag behöver
rutiner... att blogga om morgnarna hör till rutinerna.
1. Vakna
2. Äta frukost
3. Blogga

Ibland, särskilt under den senaste tiden, har jag skämts för att jag
beklagar mig över ansvaret för mor. Den här våren har det varit jag
som har behövt henne. Utan mamsen hade min utbrändhet känts
sju resor värre. Hon utgör både sällskap och stöd, trots att vi sällan
pratar med varandra. Eller... hon pratar med mig genom de ljudisolerade
väggarna till min bubbla. Jag har hört att hon beklagar sig för mina
syskon ibland. -"Han säger ju ingenting till mig!" 
Det jobbigaste är dock när hon säger att det behöver dammsugas...
för jag ooorkar inte städa. Nej, jag klarar bara inte av det just nu.

Vännerna har hört av sig till mig dagligen, men jag har allt som oftast
avböjt att träffa dem. De är viktiga och jag vill att de ska höra av sig,
även om jag väljer bort den sociala IRL-världen. 
Eller... jag har valt bort den tidigare, från och med idag ska jag försöka
att träffa folk mellan fyra ögon.
Trots all den positivitetsträning jag går igenom nu hör det till
sjukdomsbilden att jag tror att ingen vill vara med mig, att ingen vill
jobba med mig eller behöver mig. Ja, det är min fasta övertygelse att
omgivningen skyr mig som pesten. När jag påstår motsatsen:
-"Jens, skärp dig! Det finns faktiskt de som uppskattar dig!" spelar jag
teater. Jag måste ikläda mig rollen som skådespelare för att få de
uppgifter som kuratorn har gett mig gjorda.
Det som skrivs ner på papper, svart på vitt, och det som sägs, tenderar
tydligen att fastna ändå någon stans i hjärnbarken, även om man inte
tror på budskapet. Av den anledningen har jag fått i läxa att påstå att
jag är bra, att jag duger och fyller en funktion. Meningen är alltså att
jag ska börja tro det en dag...

Till tonerna av "No other name" på albumet Instrumental worship
project, dricker jag mitt morgonkaffe, skriver jag min blogg och vaknar
jag till liv igen efter min tunga sömn på dubbla Atarax.
Nej, Atarax är ingen drog eller ens någon psykmedicin. Från början
användes den som allergimedicin, men sedan upptäckte man att den
lindrade ångest också. Numer används den enbart som
ångestdämpande preparat, eftersom det finns bättre allergimediciner.


Ha en bra dag... where ever you are.

Jens, Kvarngården, 1974


Söndagen den 28 april 2019

När jag skriver min blogg tänker jag inte alltid på att andra läser den.
Visst finns det där någonstans i mitt medvetande (så jag nämner aldrig
namn eller upplevelser som är knutna till min yrkesprofession) men jag
har svårt att förstå att någon finner nöje i min anspråkslösa blogg.
Jag skriver mest för att sortera tankarna... fast visst är jag glad att ni är
med mig då :) 

Till er som klickar in er på min hållplats i cyberrymden vill jag säga
att ni INTE skall oroa er över mitt tillstånd just nu. Det är egentligen
ingen fara.

Jag har fått diagnosen utbränd eller utmattningssymptom som det också heter. Det sistnämnda passar bäst, tycker jag. För tre veckor sedan, morgonen efter Spin of hope i Tannefors, vaknade jag av att jag inte visste var jag var, eller vem jag var. Otäck känsla. Det kom "som en blixt från klar himmel", som man brukar säga. Efter det följde fyra dygn med oavbruten panikångest då jag inte sov alls. Jag fick två olika mediciner av min läkare och jag fick träffa en kurator. De kom fram till att jag var utbränd pga långvarig inre stress. De tror att det beror på konstant värk från nackskadan, 14 år av ensamhet (singelliv, utan någon andra hälft att anförtro mig åt eller finna stöd i), ansvaret för min mor, känslan av att ha misslyckats i privatlivet, att jag är för hård mot mig själv m.m. Ja, listan över tänkbara anledningar är lång. Men egentligen spelar det inte någon roll. Nu ska jag bara fokusera på att komma tillbaka. Jag är o e r h ö r t T R Ö T T och orkar inte mycket. Men mår bättre. Jag fick en hälsning i går afton från en vän, en moster till en elev på den skola där jag jobbar: Du måste vara rädd om dig. Det är oftast omtänksamma, osjälviska och "gröna" personer (om du läst om discprofiler) som råkar ut för sånt här. Tänk på dig själv lite mer och ta det lugnt.
❤ Kram kram Och jag har fått flera hälsningar efter gårdagens "Öppet hus" på jobbet. Tre i går och två stycken nu på morgonen.
Jag blir oerhört glad över att ni tänker på mig. Men som sagt, oroa er inte. Jag fixar det här. Jag mår ju lite bättre nu...

I sinom tid

Nu doftar det av vit syren av hägg och park-spirea Nu grönskar det på varje gren och grann står azalea

Kom sätt dig här bredvid låt dig fängslas av våren Allt blir bra i sinom tid ej ängslas över såren De läka ska i egen takt, det kan du inte styra. Nej, det står utanför din makt så gläds åt vårens yra Hör lärkan sjunger högt sin drill Se sädesärlan bygger bo Plocka blommor om du vill de ger dig kärlek lugn och ro Nu doftar det av vit syren av hägg och park-spirea Nu grönskar det på varje gren och grann står azalea av J Svensson

Lördagen den 27 april 2019

Regnet har upphört och solen tittar så smått fram bland molntrasorna
på himlen. Det doftar av sommarregn och Ådalaparken har blivit
grön. En ljummen vind leker i mitt hår när jag står på balkongen och
tittar ut över gården. Det är 19,3 grader i skuggan.
Koltrasten som ännu inte har funnit sig en maka (Welcome to the club
Mr. Blackbird) och därför står i stram givakt på gatlyktans tak, sjunger
för full hals. Eller för fulla muggar som farsgubben brukade uttrycka
det.
Våren har tagit ett fast grepp om landskapet.

Jag önskar att jag hade mött den här tiden med ett lättare bagage,
men eftersom så nu icke är fallet behöver jag göra det bästa av
situationen. Jag måste, trots att den här dagen brukar vara speciell
för mig, fokusera på positiva ting i tillvaron. Idag är det Vårlördag på
Lillgårdsskolan, ett evenemang som jag brukar uppfatta som mycket
roligt och viktigt. I år är jag inte med.
Mina order (jag ser dem som det. Hade jag tagit till mig läkarens och
kuratorns ord som enbart rekommendationer skulle jag inte följa dem)
är just nu att inte tänka jobb. Så då gör jag väl inte det då.

Det hör egentligen inte till vanligheterna att jag kommer ihåg och kan
återge mina drömmar, men den här tiden i stillhet kablas den ena
filmen efter den andra upp på näthinnan om nätterna.
I natt åkte jag kickbike från Johannelund in till stan tillsammans med
min vän Mr P. Han styrde en ny uppfinning på cykelmarknaden, en
sparkcykel med tillhörande soffgrupp bakom. Smart tänkte jag, då kan
man ju stanna och vila när helst man vill.
Väl inne i stan, jag tror att det var på Stora torget, fick jag problem med
spam i mobiltelefonen. Det var reklamjinglar som aldrig upphörde och
som jag inte kunde klicka bort. Det kändes ytterst frustrerande eftersom
jag akut behövde ringa till någon. Till vem var dock oklart. Mr P hjälpte
mig.
Försök gärna att tyda den drömmen om du kan ;) 

Häromnatten, jag tror att det var i förrgår natt, drömde jag om att jag
blev attackerad av en flock med vargar!? Jag var ganska upprörd när jag
vaknade.
Jag har alltid hållit av vargen som rovdjur och aldrig, trots den uppsjö
av vargfientliga sagor som jag har matats med under barndomen,
varit rädd för den.
När jag slog upp fenomenet i min drömtydningsbok fick jag svaret:

Vargen symboliserar en grym och opålitlig person. Drömmer du att du
dödar en varg betyder det att du ska besegra en motståndare med
dessa egenskaper. Om vargen biter dig kommer den opålitlige fienden
att vinna över dig. Drömmer du att du bär en vargs huvud är det ett
varsel om att du ska lyckas genomföra dina framtidsplaner.
Om du drömmer att du ser en hel flock vargar är det ett varsel om att du
ska bli bestulen på någon ägodel.

Jaha ja, det sistnämnda var det enda som stämde in. Samtidigt känns
det inte som något problem att bli bestulen just nu. Jag har värre
saker att oroa mig för. Tjuvarna får ta vad de vill ha. Jag äger ingenting
som jag inte kan mista. Materiella ting är trots allt bara saker, saker som
gör att jag känner mig bunden.
Ibland har jag funderat på att bjuda in till "loppis" i mitt hem och låta
folk få köpa hela rubbet. Jag kanske gör det någon dag, säljer allt jag
äger och ger mig av.

Tänk att få börja om på nytt någonstans!?
Jag ser ett litet torg framför mig. Ett torg i en gammal stadsdel till Paris.
Det ligger ett café där som sprider doften av croissanter och nykokt kaffe.
Utanför på gatan sitter det en man i basker och mustasch och spelar
fransk folkmusik på sitt dragspel. Jag själv sitter på uteserveringen och
bara upplever atmosfären. Jag är en ny man... utan ett förflutet. Ingen
känner till mina tillkortakommanden.

Tillbaka i verkligheten, i mitt Linköping, kan jag konstatera att regnet har
börjat strila igen och att koltrasten har lämnat sin post.


"Att fly undan mänskligheten behöver inte betyda att man avskyr den"...
Lord Byron 

Fredagen den 26 april 2018

Jag satt på en bänk på min mors gård med ansiktet vänt mot solen.
Tanken var att jag skulle gå en långpromenad, men den blev bara fem
meter lång. Plötsligt fick jag sällskap av en fd. kollega på Lillgårdsskolan
som numer är verksam inom förskolan. Hon slog sig ned bredvid mig på
bänken och berättade att hon liksom jag var "utbränd" och sjukskriven
till den 12 maj. Vi brukar prata ganska mycket med varandra när vi möts,
men nu satt vi ganska tysta och stirrade i marken framför oss. 
Man pratar inte i onödan när man befinner sig där vi är just nu.
Hon är mycket yngre än vad jag är, hon har en andra hälft och jag tror
tom. att han är "pappaledig". Tanken slog mig att det där med utbrändhet,
eller utmattningssymptom som det också kallas, verkligen kan drabba
vem som helst. Och den kan slå till när som helst.
Hon berättade för mig att hon tyckte att det var otäckt att tappa kontrollen
över sina tankar... och jag kunde bara hålla med henne.
Det är oerhört jobbigt, otäckt och... konstigt.

När jag kom hem igen, efter min pinsamt korta motionsrunda googlade jag
på begreppet "utmattningssyndrom och fick följande resultat:

____________________________________________________________

Utmattningssyndrom innebär att du har flera olika kroppsliga och psykiska
besvär som beror på långvarig inre stress eller andra påfrestningar.
Med stöd och behandling återhämtar du dig, även om du kan vara till
exempel stresskänslig en längre tid. För vissa tar återhämtningen lång tid.

Symtomen vid utmattningssyndrom är nästan alltid både kroppsliga och
psykiska. Oftast har du också haft ett eller flera
 besvär under en längre tid
innan du blir sjuk.

Det är vanligt att ha flera av följande besvär:  

Trötthet och sömnproblem

  • Du har ingen energi och upplever en stor trötthet som inte går att
    vila bort.
  • Du känner dig utmattad.
  • Du har svårt att somna på kvällen eller vaknar många gånger under
    natten. Check! Det stämmer in på mig.

Känslomässiga symtom

  • Du är lättirriterad, orolig och nedstämd.
  • Du har ångest. Check!

Tankemässiga symtom

  • Du glömmer saker och har svårt att koncentrera dig.
  • Du har problem med att planera och genomföra uppgifter. Check!

Kroppsliga symtom

  • Du har fysiska besvär som hjärtklappningyrsel och värk.
  • Du är väldigt känslig för ljud. Check!

Du kan bli sjuk väldigt plötsligt

Ibland kommer symtomen mycket snabbt och påtagligt. Till exempel
kan du plötsligt få svårt att orientera dig eller göra vanliga saker som att
låsa upp en dörr, läsa en text eller följa med i ett samtal. Du kan också
plötsligt känna dig förvirrad, få stark ångest och yrsel.
Det är också vanligt med skuldkänslor och skamkänslor. Du kan också
känna dig misslyckad och nedstämd om du inte klarar av ditt arbete eller
vardagsliv som du brukar. Check!

Depression

Personer som har utmattningssyndrom kan också ha en depression. Check!

___________________________________________________________

Ja, det där med utmattningssyndrom kan drabba vem som helst. Härom
veckan träffade jag en äldre herre som jag brukade prata med under mina
många Waynesbesök en gång i tiden. Han och jag var stamkunder där.
Han berättade att han blev "utbränd" bl a. pga. sin höftartros.
Han hade arbetat under många år med konstant värk tills kropp och knopp
inte orkade längre. Plötsligt en dag på arbetet kom han på sig själv med att
paralyserat stirra rakt ner i jobbdokumenten utan att förstå någonting.
Han visste inte vad han förväntades göra... så han valde att skälla ut
kollegorna. Som en bandhund. Jag var så rädd, sa han. Så rädd att jag
blev aggressiv. 
Det blev ambulans till sjukhuset.

Jag mår förstås mycket bättre än de där dagarna för tre veckor sedan då
mitt skick bröt ut. MEN jag är väldigt lättirriterad, trött, okoncentrerad,
galet glömsk och oförmögen att ta mig för med saker (förutom de uppgifter
som jag har fått av läkare och kurator). 
I helgen SKA jag dock gå ett par långpromenader och nästa vecka ska jag
tvinga mig själv att utföra vissa saker. Jag måste ta mig tillbaka till ett
värdigt liv. 

Ha det gott

J Å S

Onsdagen den 24 april 2019

Nyduschad och ett kilo lättare sitter jag åter vid min dator.
Jag har bara duschat tre gånger sedan sjukskrivningen trädde ikraft.
Det är mycket ovanligt för att vara mig. Jag brukar duscha två gånger
om dagen annars, morgon och kväll. Om morgonen för att vakna till
och om kvällen för att slappna av och kunna sova.

Jag drabbades av ett litet bakslag häromdagen när jag skulle börja gå
mina ordinerade promenader. Istället rullade jag ihop mig i mors soffa
med pennor och ritblock... och sedan dess har jag ritat, ritat och åter
ritat... dygnet runt.
-"Så bra", tyckte kuratorn (när jag trodde att jag skulle få mig en
avhyvling för den uteblivna promenaden) "då gör du förmodligen något
du trivs med".
-"Aj aj aj", sa läkaren, "Tänk på vår överenskommelse. "Tänk på
kolesterolet".
Och nog har jag tänkt på kolesterolet alltid. Jag har tänkt världens alla
tankar medan jag ritat. Jag har ältat, grämt mig, oroat mig och försökt
vara positiv. Jag har sett på mor att hon har oroat sig över min tystnad,
mitt stillaliggande och över det frenetiska ritandet. Men jag orkade inte
spela teater längre. Jag förmådde inte att bjuda till. Jag var socialt
uttänjd och helt slut.

Idag har jag dock vaknat till igen, kommit ut ur den skyddande men ack
så destruktiva bubblan.
Idag ska jag försöka att gå en promenad och kanske till och med vara
lite social. Det "kostar på"... men gör mig gott... tror jag.

När jag mådde som sämst (för tre veckor sedan) och befann mig i ryggläge
i sänghalmen citerade jag Stagnelius-dikter medan jag räknade sprickorna i
det vita sovrumstaket. Det var allt jag kunde göra. Sova var det inte tal om
då. Att citera Stagneliusdikter är ungefär lika skojfriskt som att återge
riktigt tunga Norénpjäser. Men just då hittade mina tankar tillbaka 
till den dystra tonårstidens favoritskald.

Jag rabblade tydligen något eget också, en i stunden uppkommen
spontandikt...

DEMONERNAS NATT 

I den djupaste skansen

i själens borg
hälsar krigaren sina demoner.
Han för dem i dansen
mot ångest och sorg
genom eld och brinnande ikoner.

Krigarens svärd
är alla brutna
och försvaret har rämnat i grunden
I virvlande färd
han ser sitt förflutna
den tid han var fjättrad och bunden.

Han hoppar och dansar
och vill inget annat,
kan du höra hans galna skratt?
Bland kroppar och svansar 
och allt han förbannat,
krigaren dansar i demonernas natt.

Kanske såg jag mig som en krigare en gång? En livets krigare som
överlevt det mesta. När jag nyligen och ofrivilligt kom hem från slagfältet
och fick tid att tänka... upptäckte jag att jag inte alls var någon krigare.
Hur mycket jag än ville något annat kvarstod
faktum... jag var en klen stackare med låg stresströskel och hög oduglighet.
Den uppblåsta krigarens luftslott förlorade sitt syre och han insåg att han
var en svag liten pojke. Från Hannibal erövraren till Mowgli i ett huj.
Det som finns kvar att göra då är det som verkligen räknas, något som
kan hjälpa honom att återfå sin stolthet. Nämligen att bli en god man.
En bra medmänniska. Att finnas där när andra behöver stöd.

Samtidigt måste jag åtminstone försöka att tycka om mig själv, annars
kan det vara svårt att vara tillräckligt stark i relationen till andra.
Just nu står jag ut med mig själv eftersom jag inte har så många andra val,
men ett av de mål jag fått av kuratorn är att sluta fred med mig själv och att
försöka se åtminstone ett par saker som jag gör bra här i livet. Jag jobbar på
det, jag jobbar på mina promenader och jag försöker att ha en positiv
inställning.
Jag är övertygad om att jag kommer att må bättre om ett tag.
Det kommer att vända, det vet jag. 

Jens Å Svensson

I Nådens år 2019

Äldre inlägg