Visar inlägg från mars 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 31 mars 2019

Om bara några timmar stegar vi in i april månad. Nattens tidsomställning
skyndar dessutom på vår promenad med en hel timme.
Ni kommer väl ihåg den hjälpsamma frasen? Den som berättar för oss hur
vi ska ställa om klockan? "På våren ställer man FRAM utemöblerna, på
hösten ställer man TILLBAKA dem". Ersätt bara "utemöblerna" med
"klockan". Fast... snart ska vi ju sluta med tidsomställningen.
EU-politikerna tycker inte att den behövs längre. 

Jag är ganska sliten idag faktiskt. Fast å andra sidan... när skrev jag
motsatsen? Jag menar... Oj, vad jag känner mig pigg och stark idag!? 
I går klev jag upp klockan 5 för att hinna äta frukost, duscha och läsa
tidningen innan eventet Spin of hope tog sin början i Tannefors klockan 7.
Väl på plats bland svettiga cyklister vaktade jag väskor, mobiler och nycklar
samt sprang med vatten och torra handdukar till klubbmedlemmarna
(i tolv timmar). Jag åt bara en påse nötter och några mackor under hela
dagen. När eventet väl var slut beställde jag en taxi till Texas pub där jag
och en vän klämde en handfull öl och umgicks några timmar.
Även här blev det nötter.

Jag hade grus i ögonen och en molande huvudvärk när jag vaknade upp
denna sista marsmorgon. Nu har jag ätit frukost och smuttar som bäst
på kaffekoppen. Den känns extra välbehövlig idag.
Jaha, imorgon får man akta sig för aprilskämten. De brukar komma i en
stadig ström både från eleverna på skolan och media. 
När de yngsta barnen drar sina skämt brukar konsten vara att se ut som
om man verkligen blir lurad. -"Jens! Det står en elefant bakom dig!" 
-"VA!? Hjääälp!" liksom ;) 
De äldsta däremot brukar lyckas lite bättre. -"Jens! Du har ju inneskorna
på dig ute!" What!? Luuuurad!

Fördelarna med april är många. Solen blir allt varmare, ljuset tydligare
och både blommor och småfåglar pockar på uppmärksamhet. Det är
vår!
Nackdelen är att jag blir ett år äldre... 48 år!? OMG! Kör mig till tippen!
I går var jag 16 år och vaktade målet mot Kroppskultur, tjejerna trängdes
omkring mig och jag tackade min lyckliga stjärna. 
Idag är jag frånskild, fet, ful och fyrtioåtta. Kul! Jättekuuul!

Huvudsaken är kanske att man trivs med livet? Jag klagar inte nämnvärt.

Bäst just nu: Vännerna och våren. 
Sämst: Min fysiska form.
Läser: Böcker om arkeologi
Tittar på: Vetenskapens värld och nyheterna
Lyssnar på: Allt möjligt
Kärlek: Sa du kärlek? Förklara.
Pengar: Ja 

 





Söndagen den 24 mars 2019

Feberfri men trött  sitter jag i min svarta skinnsoffa på Gripgatan och
lyssnar till de vilda vindarna. Då och då stegrar de sig likt amerikanska
vildhästar och stångar och frustar mot mina stackars fönster.
Med tanke på de enkla lösningar som gjordes när lägenheten renoverades
kanske jag snart sitter i ett glasregn.
Det kanske vore något, som omväxling?
Så nära konfettiregn som jag kan komma? 

Förresten, till er som tror att de gamla Mustangerna har levt vilda i
Amerika allt sedan den tid då de var tretåiga träskhästar i Gondwana, 
vill jag bara säga att det tyvärr inte stämmer. De är modernare än så
eftersom det var européerna som importerade dem på 1400-talet.
Ni vet, när herr Columbus trodde att han placerat sina genuanska fötter
på indisk mark?

När jag tänker på Mustanger är tanken nära att snudda vid gamla fina
bilmodeller som Ford Mustang 1965 cab? Eller Ford Thunderbird 1956?
Jag har faktiskt börjat intressera mig mer och mer för gamla fordon
på ålderns sensommar. Särskilt för motorcyklar. 
Och, låter jag mina funderingar få härja fritt så kommer jag snart in
på kvinnan "Thunderbird"... en dam som jag mötte våren 2015.
Till råga på allt har mitt ljudsystem just börjat spela Winnerbäcks
"För dig" som var "vår" låt... är det ödet eller slumpen? Förmodligen
slumpen.
Visst, det var en underbar tid, så länge den nu varade. MEN mer än så
låter jag faktiskt inte mina tankar härja fritt. Det är för smärtsamt.
Kalla mig gärna klen, men så är det.

På tal om Winnerbäck så verkar han vara lika hopplöst vemodig och
nostalgiskt som jag. Jag tänker särskilt på ett par rader i 
"Hjärter dams sista sång..."

Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
Allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
Du är oförstörd för mig

Men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
Dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig


Jag har nämligen också en Hjärter dam. Anna Linnéa, mitt livs första
riktiga kärlek. Vi var ihop i två år i mitten av 80-talet... men jag har
aldrig glömt henne.
Vi var så unga och förhoppningsfulla. Ingenting var omöjligt på den
tiden... innan allting var gjort. Nu är allting gjort. 
Men jag vill inte som Darin be tiden att ta mig tillbaka. Det var inte
bättre förr och jag trivs mycket bättre som vuxen. Ingen sätter sig
på mig längre och jag har tyngd bakom det jag säger. Jag har ju trots
allt levt i 48 år och jobbat i 28. Det är inte illa. 


Ta mig tillbaks!
Tillbaks till då jag fick min allra första skiva
Cyklade runt och nynnade på Billie Jean
I en värld där vi försvann i 8-bitar
Ta mig tillbaks!

Darin 

Ho ho hockeyfrilla! ;) 

Lördagen den 23 mars 2019

Nog är det konstigt vad hjärnan kan relatera till ibland? Som denna
ljumna vårmorgon då termometern visar 11 grader och vindbyarna är
så mäktiga att folk och fä tycks lyfta från marken.
Ja, då tänker jag på Julia Kristina Nyberg.

Julia föddes i Skultuna socken år 1785, samma år som Ölands berömda
fyr, Långe Jan, äntligen stod färdig och då Jönköping brann ner i en ovanligt
omfattande stadsbrand. Hon var årsbarn med den sluge brottslingen
Lasse-Maja som klädde sig i kvinnokläder.
Julia blev fosterbarn hos brukspatron Adlerwald på Skultuna bruk där
hon ägnade sin barndom åt att läsa allt hon kom över i det Adlerwaldska
biblioteket. 24 år gammal flyttade Julia till Stockholm där hon kom att
tillhöra kretsen kring PDA Atterbom. Hon utgav två diktsamlingar med
korta beskrivande naturpoem och belönades av Svenska Akademien.
Det är också här kopplingen till dagens mäktiga vindbyar kommer... det
var nämligen Julia som skrev visdikten "Vårvindar friska", en av våra mest
traditionella vårvisor och flitigast förekommande Valborgsvisor.
En visa som jag håller mycket av och som jag brukar nynna på så här års.

Ja, den 23 mars 2019 bjuder på blå himmel, fler varmgrader än vad vi
vinterbleka och tjälskadade själar är vana vid, sol och Julianska vårvindar.
Jag, dvs. Jens Åke Svensson, ligger sedan i går morse på soffan under en
filt och försöker kurera mig från feber och förkylningsastma.
Mars månad är farsoternas tid då influensa och vinterkräksjuka florerar
samtidigt. Det brukar också vara en månadernas "vargtimme" eftersom
många av våra äldre ger sig av till de sälla jaktmarkerna.
För mig innebär årets tredje månad att vintern ligger på sitt yttersta och
att våren står och trycker bakom nästa husknut. Mars är en månad som
ska stökas av så fort som möjligt! Mot april! mot våren!

April ja, min födelsemånad. Idag är jag 47 år och 339 dagar gammal.
Den 18 april fyller jag 48. Read my lips... fyrtioåtta år!? DET är ju inte
klokt! Visserligen brukar "de som ser" hävda att jag har en gammal själ,
lärarna sa alltid att jag var lillgammal och jag har tydligen alltid sett
äldre ut än vad jag är, allt sedan den dagen i årskurs fyra då jag
drabbades av både målbrottsröst och skäggväxt, men ändå. Fyrtioåtta år!?
Ja, kanske... eller jo, det är ju faktiskt det jag fyller.
Jag har aldrig varit mer ensam än vad jag är i dag, samtidigt som jag har
fler vänner än någonsin. Går det ihop? Nej, förmodligen inte. Det är dock
känslan jag bär. Mitt bagage. Ingen står mig nära.
Jag föddes in i en familj med sex syskon, jag tillhörde ett handbollslag med
30 grabbar, jag hade alltid en tjej som jag kunde kalla för "min". 
Idag ligger jag här på soffan, sjuk, fet och eländig och med känslan av att
vara bortglömd. Ingen kvinna säger längre att hon älskar mig. 
Jag har inga barn som kallar mig för "pappa".
Jag har ingen som tar min hand. 
Julia Kristina Nyberg fick heller inga barn, men hon var en hejare på att
dikta.

Vårvindar friska
leka och viska,
lunderna kring, likt älskande par,
Strömmarna ila,
finna ej vila
förr'n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! - O, hör,
vallhornets klang bland klipporna dör!
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

J. Nyberg


Söndagen den 17 mars 2019

Linköping kl. 9.30, mulet, regn och 2 grader varmt.

Om det inte vore för ljuset skulle man kunna tro att vi befinner
oss i november. Färgerna i Ådalaparken går i brunt och svart,
kala kvistar spretar åt alla håll från risiga buskar och högresta
träd, och den en gång så gröna gräsmattan har blivit en leråker.
Trist och dystert... men ljust. Det är skönt att vakna upp till
ljuset om morgnarna, det löftesrika ljuset som vittnar om att
vi har bättre tider att vänta.
Om bara några veckor kommer det att knoppas och kvittras lite
varstans i parken och de modiga snödropparna får sällskap av
krokus, skilla och vårlök.
Bara för en sådan sak är det värt att leva vidare, även om livet
ibland känns hopplöst tomt och ensamt. Jag är förälskad i våren.
Det är min tid snart.

I går umgicks jag med mina vänner från tidig morgon till sen
kväll. Vi körde runt i bilar och utövade vår gemensamma hobby.
På Stångebro gatukök åt vi vitlöksburgare med pommes,
vi stannade till på en mack och köpte kaffe och vi avslutade kvällen
på Texas Longhorn där vi åt och drack gott. Det var riktigt trevligt!
Tack gode Gud för vännerna.

Idag ska jag handla och tvätta åt mor.

I natt drömde jag att jag uppträdde med Mikael Wiehes "Flickan
och kråkan". Folk sjöng med ända tills min gamla far plötsligt
kom upp på scenen (död sedan 1993) och bad att få ta över gitarren.
Jag kände mig överraskad eftersom jag bara hade sett min pappa
spela piano en gång för länge sedan under det glada 70-talet.


Och jag började darra i vånda och nöd
jag skaka' av rädsla och skräck
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mej som jag sett
För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns nån som kan hjälpa mej än
som tror det finns nån som har svar
Och jag springer med bultande hjärta
Jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

ur Flickan och Kråkan

Lördagen den 16 mars 2019

I Nådens år 2019 strejkar Europas ungdomar mot politikernas
miljönonchalans, högerextrema terrorister och Jihadister begår det
det ena avskyvärda attentatet efter det andra, katolska präster
utnyttjar barn sexuellt, Kina, Ryssland och Iran bedriver spionage i
Sverige och masskjutningarna i vårt land fortgår. Våra politiker och
bankchefer begår maktmissbruk då de fifflar med pengar och skatt
och de sexuella övergreppen mot kvinnor fortgår. 
I varje fall om man få tro på nyhetsrapporteringarna som sällan
bidrar till ens välbefinnande. Det är ju för fasen bara elände!?
Min gamla mor som växte upp på 40-talet brukar yttra orden;
-"De är ju inte kloka..." när vi tittar på Rapport tillsammans.

Själv har jag givit upp för länge sedan. Jag tror inte att vi kan vända
den negativa miljötrenden, det är på tok för sent.
Jag tror inte heller att människan någonsin kommer att sluta kriga.
Och, så länge chefer och politiker tillåts att leva uppe på piedestalen
med fördelar och löner som befinner sig ljusår från oss andras,
kommer de fortsätta att tro att de får göra som de vill. 
Men det här säger jag förstås inte till eleverna på skolan. Tvärtom
försöker jag förmedla framtidstro och framhåller vikten av varje
enskild människas insats i det sociala spelet och med tanke på
miljön.

Ja, mitt i den stora världens kaos sitter jag ensam (som vanligt)
och dricker mitt morgonkaffe. Kärleken har jag också givit upp nu.
Jag gjorde ett sista trevande försök med en dejt... men det blev
ingenting förstås.
Kanske är det lika bra ändå? VEM kan med gott samvete sätta barn
till den HÄR världen? Till en värld där pengar, status och makt styr?
Folk omkring mig verkar så våldtagna av sina karriärer att jag ibland
beklagar att de skaffade barn också.
När deras barn växer upp kommer de inte att tänka; -"Vi hade det
åtminstone bra materiellt"! Nej, de kommer att sakna kontakten med
sina föräldrar. Det jag minns från min barndom är när hela familjen
var samlad vid stugan om somrarna. Inte semesterresor och prylar.
Kärleken och gemenskapen är det enda som betyder något...
inte pengar, karriär och status. 

Ur Tio tankar om tid av Bodil Jönsson:

I mitt liv finns det inte så många idoler. Kanske bara en: min farmor. 
Hon dog innan jag fyllde sju år. Det är hon som dominerar de få konkreta
minnen jag har från min barndom. Orsakerna till det starka minnet av
min farmor är säkert många, men just nu tänker jag främst på en:
min 
farmor hade inte ont om tid. Med våra mått mätt hade hon ont om plats,
ibland säkert ont om mat, värme och ljus. Men hon hade inte ont om tid.
Det kändes inte så för henne; hon såg inte på livet på ett sådant sätt.

Två generationer senare tillhör jag en generation och en kultur som inbillar
sig att den har ont om tid. Ont om det enda en människa har.
vår individuella förmögenhet. Det är därför inte rimligt, inte ens riktigt
människovärdigt, att acceptera att tiden gjorts till en upplevd bristvara…

Ett människoliv varar i genomsnitt 30 000 dygn.
Det är de som är vårt kapital och individuella förmögenhet.
Det är därför inte rimligt, inte ens riktigt människovärdigt, att acceptera
att tiden gjorts till en upplevd bristvara…


Äldre inlägg