Visar inlägg från februari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Tisdagen den 26 februari 2019

Vårvintermörkret har sänkt sig över stadens tinnar och torn, klockan är
en kvart efter 18 och det är 10 grader varmt utomhus. Är det vårens
genombrott som vi anar i den ljumna kvällsluften? 
Förmodligen inte... inte än.

Endast två dagar återstår av årets andra månad, två skälvande dagar
innan vintern dör och den första vårmånaden tar över. Det är snudd på
att jag gråter av lättnad (jag som inte har gråtit sedan 1993) så ni förstår
nog vad våren betyder för mig?
I den gammelnordiska kalendern hette mars inte mars utan vårmånaden.
Det är ett bättre namn tycker jag. I de slaviska länderna valde man
istället att kalla den tredje månaden för björkmånaden.

Visste du förresten att slaverna är Europas största folkgrupp?
De brukar delas in i tre kategorier varav tjecker, slovaker och polacker
hamnar i den västslaviska, ryssar, ukrainare och vitryssar i den östslaviska
och bulgarer, kroater, bosnier, slovener och serber i den sydslaviska.
Jag lärde mig mer om detta när jag följde vikingarnas resor österut genom
min historiska boksamling och när jag läste om Gustav Vasas barnbarn
Sigismund som blev kung både i Sverige och Polen samt storfurste av
Litauen. 
Vi som är Linköpingsbor vet ju att Sigismunds trupper bet i gräset under
slaget vid Stångebro och att Karl IX tog över den svenska tronen efter det.
Karl IX och Sigismund var dock inte några modiga fältherrar i stil med de
kungar som skulle komma senare. Ett slag var som ett schackspel för dem
där de själva kunde betrakta scenen vid sidan av utan att riskera att dödas.
När Slaget vid Stångebro var över och tusentals lik flöt omkring i Stångån
och "förrädarna" miste sina huvuden satt Sigismund och Karl IX och
dinerade på Linköpings slott.
Trist läge tyckte Sigismund om nederlaget och återvände till Polen.
- "Hej då farbror Karl!"

Jaha ja, där förlorade jag mig i historien igen. Det är bäst att jag bryter
med den här tankekedjan nu innan jag tråkar ut er.

I samma andetag som jag ser fram emot våren och gläds åt att "det går åt
rätt håll" i kalendern, känner jag också smärtan från mitt högra knä.
Jag mår ganska bra nu om jag tillåts väva in begrepp som allmäntillstånd och
psyke i bloggen. Däremot har jag ont, ont i nacken och som sagt, ont i knäet.
Mitt högerknä har svullnat upp och tagit formen av en handboll och jag har
varit rejält yr i ett par dagar. Så yr att jag började misströsta.
Jag är alltid yr och har alltid lite ont i huvudet pga av den gamla nackskadan,
men symptomen ter sig annorlunda från gång till gång. Den här omgången
var det för jävligt rent ut sagt.
De vänner som är verksamma inom sjukvården säger att min okoncentration
och ibland förvirrade tillstånd har sin grund i nackskadan. 
När man är ständigt yr, har ont i nacke, huvud och axlar samt inte kan
vrida på huvudet så är det enligt dem omöjligt att ha ett fokus på 100%.
Alltså behöver jag inte vara så självanklagande när jag gör fel säger de. 
MEN jag vägrar att lyssna på det örat. Jag vill kunna fungera som alla andra!

Läkaren berättade förresten för mig att mitt svullna knä berodde på
överbelastning i samband med artros. Kul! Att jag har artros i fingrarna vet
jag ju... men måste jag ha det på fler ställen? Bakercysta kallas det tydligen.
Jag går just nu omkring med en bagarknöl i benet. 
Det här bevisar bara en sak, att jag behöver gå ned i vikt. Det är inte bra
att man överbelastar sina knän bara genom att gå omkring.

I december vägde jag 117 kg, idag pekar vågen på 109. 
Det går således inte bara åt rätt håll i almanackan. Big smile!

Bäst just nu: Att våren är på gång även om det säkert dröjer...
Att jag har mer vänner än jag någonsin har haft. På lördag gästas
jag av 20 av dem när jag har fest hemma på Gripgatan. 
Sämst: Det är utmattande att ha ont länge.
Läser: Jag läser om deckarserien om Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen.
Assad måste vara kriminalromanernas mest intressanta personlighet.
Lyssnar på: Tystnaden
Tittar på: De första svenskarna på SvT - Så intressant! 


Veckans favoritdikt - Agnes Charlotta av Olof Lagercrantz

Ingen vårdar min grav och ingen minnes mig gärna,
aldrig i dödsrikets natt når mig en levandes röst.
En gång var jag en liten tös med hårdflätad kringla
en vid vart öra och stod tyst i sängkammardörrn.
Solen sken in på blommig tapet och barnsligt betagen
såg jag vid spegeln min mor leende kamma sitt hår.



Söndagen den 10 februari 2019

Än idag lider den muslimska civilisationen i Bagdad av den totala 
förstörelse och förintelse som inträffade på dagen för 761 år sedan...

10 februari 1258...
Den mongoliska härföraren Hulagu Khan (sonson till Djingis Khan och bror
till Kubilai Kahn) som skövlat stora delar av Asien, når tillslut fram 
till Islams
kulturella centrum, Bagdad.
En storslagen syn möter honom då februarisolen får den enorma stadens
vita tinnar och torn att glimma.
Kunde det här vara Gudarnas stad?

Mongolerna påstods vara brutala och hänsynslösa krigare, men till deras
fördel bör nämnas att de alltid skonade städerna och dess invånare 
om
bara makten och rikedomarna överlämnades till deras ledare. 
Samma erbjudande framfördes till självaste Kalifen av Bagdad denna
ödesmättade dag. Emellertid vägrade han. Nej! Vi ger oss inte!
Kanske var detta "nej" ett av historiens största felbeslut av en ansvarig
ledare?
Kanhända trodde Kalifen att hans jättelika 
milis skulle kunna mäta sig med
mongolernas till synes oändliga armé av ytterst skickliga krigare? Bagdad
hade ju aldrig fallit...
Kanske 
överlät han till Allah att bestämma utgången?

Mongolerna genomför nu ett blodbad på invånarna som saknar motstycke
i historien. ALLA dödas. De skövlar staden fullständigt och förstör det
avancerade bevattningssystemet. Kubilai Kahn rabblar mantrat -"Ni skulle
aldrig ha sagt nej!"
medan han befriar människornas huvuden från 
kropparna. 
Detta innebär slutet för det abbasidiska kalifatet 
och den muslimska
civilisationen. Bagdad blev aldrig mer vad det varit...

Kanske, om vindarna är extra gynnsamma idag och historiens vingslag tar
särskilt kraftiga tag, kan vi på årsdagen ännu höra ekot av skriken, gråten
och krigets larm för så länge sedan. Skriken från tusen och åter tusen röster.

Den 10 februari 2019...
Jag sitter framför datorn, med en kopp kaffe bredvid mig, och tänker på det
mongoliska väldet. Som barn var jag mycket fascinerad av Djingis Khan och
läste allt jag kunde komma över.
För mig har historien alltid varit närvarande. 

Djingis och hans krigiska ättlingar är kända som de grymmaste 
erövrarna världen någonsin har skådat. Det finns historiker som uppskattar 
att Kinas befolkning decimerades med cirka 50 % under 1200-talet!? 
Denna drastiska minskning av befolkningen ska ha orsakats av alla krig 
mot mongolerna. Stämmer de beräkningarna betyder det att åtskilliga tiotals 
miljoner kineser dödades. Kineserna har emellertid alltid tonat ner dessa
förluster och istället placerat fokuset på farsoter och svält.

Mongolerna hade även andra sidor, ett förhållningssätt som inte bara var
krigiskt. I mongolväldet rådde i princip religionsfrihet vilket stod i skarp
kontrast mot förhållandena i Europa. Man fick tro på vad man ville.
Vidare försågs mongolerna för första gången med ett skriftspråk och riktiga
lagar.
Dagens mongoler ser inte Djingis Khan som en blodtörstig barbar utan som
den man och landsfader som gav mongolerna en nationell identitet.
Kanske har de samma syn på Djingis som vi svenskar har på Gustav Vasa?

Kontakterna mellan Europa och Asien blev starkare under andra hälften
av 1200-talet, dvs. när mongolväldet var som störst, med ett stort uppsving i
handeln mellan Europa och fjärran östern. Handelsrutten gick framförallt via
den berömda Sidenvägen som blev mycket tryggare på grund av den politiska
stabiliteten i den tidigare så politiskt splittrade regionen. Ingen vågade sätta
sig upp mot mongolerna.
Det var under denna tid som den berömde upptäcktsresanden Marco Polo
besökte Kina och vistades vid Kubilai Khans hov i Beijing.

Tillbaka i nutiden och i min mulna stad försöker jag att fokusera på dagens
göromål. Min mor behöver hjälp med tvätt och räkningar, men innan jag
tar i tur med det ska jag träffa vännerna på Espresso House.
Ha en skön söndag! 

Kram från Jens 

Bäst just nu: Att min lägenhet tillslut är i ordning och att jag nu kan bo
här hemma. Det är kul att ägna sig åt inredning.
Sämst: Att tiden går så fort, faktiskt, jag hinner knappt upp ur sängen
innan det är dags att lägga sig igen.
Läser: Den glömda rosenträdgården av Marita Conlon-Mckenna
Tittar på: Nyheterna och Sporten
Spelar på gitarren: Just nu, Lisa Miskovskys låtar
Spelar på keyboarden: 80-tals synt
Spelar på flöjten: La Rotta
Behöver göra: Åka ut till skjutbanan och lufta mina pistoler!

I am the punishment of God.
If you had not committed great sins,
God would not have sent a punishment like me upon you.
Djingis Khan



Lördagen den 9 februari 2019

För en handfull dagar sedan bar landskapet gnistrande vinterskrud,
idag, en mulen februarilördag, har den vita nederbörden sköljts bort.
Ner i stadens dagvattenbrunnar och ut i Stångån. Bye bye!
Frosty the Snowman har knallat vidare till de sälla jaktmarkerna.
Ett strilande regn fingrar på mitt fönsterbleck och jag tänker att
väderleken är ungefär lika attraktiv som en tegelvägg i Tensta.

Inte för att jag har satt mina trötta två i den förorten, men en gång
i tiden, strax efter skilsmässan, dejtade jag en kvinna i en annan
Stockholmsförort... och den var inte munter. Uschaaan, som vi sär
här i Östergötet. 
Visserligen fick jag återuppleva min barndoms gamla lekplatser och
val av parkbuskage (ingenting hade gjorts i området sedan 1968)
när jag promenerade från tunnelbanan hem till henne, men det hade
jag gärna sluppit. Rostiga lyktstolpar och förvridna cykelställ så
långt ögat kunde nå. Not najs! Jag döpte den till ångestbygden. 

Jag hade också klarat mig utan själva relationen då det visade sig att
min dejt var en psykiskt sjuk kedjerökare med torgskräck. Hon hade
nog inte lämnat lägenheten sedan 1968. Jag kunde således meddela
henne att hon inte missat särskilt mycket. Sitt kvar här du och uggla
i 50 år till liksom.
Att hon var en berömd hacker med ett fantastiskt yttre, visade sig inte
vara särskilt mycket att hänga i granen. Jag höll ut i ett par månader
innan mina lungor sa ifrån. Min mun var inte heller särskilt sugen på
att pussas med ett askfat.

Istället träffade jag en mytoman via en annan dejtingapp.
Here we go again, Jens Åke!
Hon ljög om det mesta, vilket jag förstod från första början. Men när
det kom fram att hon t o m. hade ljugit om sina barn (hon hade inte
två telningar utan sju!?) så lade jag även det "projektet" till handlingarna.
Vid det laget hade jag haft en så där 4-5 korta förhållanden sedan
jag och min fru bestämde oss för att gå skilda vägar i livet.
Sandra, som hade ett betyg med idel streck och som inte visste vad
som var fram och bak på en åsna. Att hon var ung och snygg räckte
inte hela vägen. Pernilla, en ung kvinna utan bostad som tog en sil
då och då. Sådant vet man ju tyvärr inte när man går med på att träffas.
Pamela som träffade min barndomsvän bakom min rygg samtidigt som
jag hade hand om hennes barn och en änka, låt oss kalla henne Ann,
vars man nyligen hade hängt sig i vardagsrummet. Ann var INTE redo
att träffa någon ny, hon bara grät och grät... och jag tröstade.


Efter att ha provat dejtingapparna, E-kontakt, Match.com, eDarling,
Tinder och till och med Elitsinglar, var jag så nedbruten att jag var nödd
och tvungen att ta en lång paus. Min tro på kvinnan var obefintlig.
Read my lips  O B E F I N T L I G 

Så, en vacker vårdag, sprang jag ihop med Jennifer. Som en följd av
ett internskämt oss emellan kom jag att kalla henne för Thunderbird. 
Thunderbird var en ung och stark kvinna på 27 år som tävlade i militär
hinderbana och läste till lärare. Hennes humor var fantastisk och vi
hade så roligt tillsammans! Under ett par intensiva månader tappade
jag 12 kilo i vikt och den värk jag hade burit på i många års tid var
plötsligt som bortblåst!? The power of love?
Jag trodde på förhållandet, men det gjorde nog aldrig Jennifer. Jag var
bara hennes idol inom pedagogiken (hon hade läst mina böcker på
utbildningen, Grodans Pedagogik och Kompetens och Kvalitet i förskolan)
och det visade sig att hon förknippade mig med Cornelis Vreeswijk ;) 
Hon hade alltid älskat Cornelis. Jag satt ofta i soffan och sjöng Mäster
Ces verk för henne. När jag senare berättade det här för Cornelis son
Jack (vi har möts ett par gånger i gitarrsammanhang och pratat mycket
på Messenger) så skrattade han gott.
Nåja, lika häftigt som hon kom in i mitt liv, som en stormvind... på
samma sätt försvann hon. POFF!
Jag fick bara ett sms där det stod, svart på vitt, -"Jag behöver backa!" 
Enligt min syster var Thunderbird lite av en "sol och vårare". Det visade
sig att syrran (utan min vetskap) ringde upp henne och krävde att
hon skulle lämna tillbaka alla saker som hon fick med sig från vår tid
tillsammans. Visst, det kände pinsamt, men min syster är av en
handlingskraftig natur och oerhört envis från och till. Hon vill bara väl.
Mina saker kom därför tillbaka igen... i en stor svart sopsäck.
En bärbar dator, en iPad, en rubinring, diverse kläder m.m 

I dag, denna regniga lördag i februari 2019, är det länge sedan jag
vågade tro på kärleken. Det har nu gått 5 år sedan jag fick det där
"backa-sms.et".
Ja, numer är jag "LoneWolf", den luggslitna vargen. Ensam för att han vill
och behöver vara det.

I kväll var det tänkt att jag och mina singelvänner skulle ha ett sk.
Tinderparty hemma hos mig. Fråga mig inte vad det går ut på eller ens
vad man gör under en sådan tillställning, men eftersom det var mina
vänners förslag bangade jag inte. Men, det blev inte av.
Värdinnan och den stora drivkraften bakom arrangemanget har tydligen
träffat kärleken tillslut ;)


Ty, alla har de sina kärleksaffärer.
Jag har stängt min.


Anna Lena Bager


Jag, min första dag på Lillgårdsskolan, september 2003.
Digitalkameran i min hand är ungefär lika modern som
klädseln ;) 









Söndagen den 3 februari 2019

Här sitter jag och skriver, tre stenkast in i februari, med 17 cm snö
på fönsterblecket.
För 84 år sedan skrev Karin Boye en kärleksdikt på tre verser och 165 ord,
"Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?".
Jag känner att jag borde skriva något liknande om vintern, oaktat jag icke
äger fröken Boyes förträffliga språk. Men ändå... för mig gör det ont när
drivan gnistrar och frosten sätter sitt vita garnityr i mina arma lemmar.
Jag menar... varför skulle jag annars tveka? 

Ja, varför skulle jag annars tveka nu när jag har lyckats avhålla mig från
intag av socker, fett och alkohol i mer än en månad? 
Jag borde befinna mig på andra sidan ån nu, med bestämda kliv på väg
att betvinga Strandpromenadens långsträckta promenad på 7 km.
Men istället sitter jag här, tre stenkast in i februari, en snöklädd söndag i
årets kortaste månad med värk i lederna.

När min far var ung, jag tror att det var i början av 50-talet, lyckades han
med den aktningsvärda bedriften att klämma fast sin stortå i en barnvagn.
Det lär ha tagit en lång stund att bända loss den igen, nära nog en timme
av smärtfull pina, innan tån återfick sin frihet, platt och blodig som en
pannkaka under sylten. Sedan den dagen kunde min far känna när ovädret
var på väg. Han förnam det i stortån. Jag minns att jag brukade säga att
det knappast var ett handikapp, utan mer en superkraft ;) 
I så fall, sa pappsen, gör superkrafter jäkligt ont.

I dag är det hans son som har jäkligt ont, ont i tår, fingrar, knän och
höfter. Men, egentligen är det inte så farligt. Jag är vid gott mod, fast inte
hugad att tillryggalägga mina obligatoriska 14000 steg.
När jag är frisk och jobbar om vardagarna blir det numer 14000 steg om
dagen. 9000 på jobbet och resterande del efteråt. Det och min nya
kosthållning har lett till ett vikttapp på 6-7 kilo. 
Målet är dock inte att jag ska gå ned i vikt, även om det är en trevlig följd.
Nej, den primära målsättningen är att jag ska må bra och att motionen blir
en naturlig rutin. 

Årets kortaste månad ja... ett månvarv som bara innehåller 28 dagar.
För en klasslärare som dessutom har Sportlov måste februari kännas helt
överkomligt. Jag är däremot inte så förälskad i vintermånaden med stort V.
Mest på grund av kylan och snön.
I egenskap av fritidspedagog brukar jag få ligga i lite extra då jag på
Sportlovet har barn omkring mig oavbrutet, från morgon till kväll.
Det brukar kunna bli så fartfyllt att man glömmer att ta rast.
Nej, det är egentligen ingen nackdel, tvärtom är det riktigt mysigt att
kunna ägna sig åt barnen utan en massa skoltider att passa. Men som sagt,
jag är ju inte 30 år längre... snarare 50.

Ja, gubben Jens börjar bli till åren, vilket märks i form av stelhet, trötthet
och längtan efter lugn, ro och tystnad. Men samtidigt mår jag bättre än
på riktigt länge nu när jag inte följer mina känslor längre och stoppar i mig
vad helst jag önskar. Jag har slutat att tröstäta och gaskat upp mig.
Jag har börjat att tänka positivt och avhåller mig från alkohol. 
Det är receptet för en ensam man, det är medicinen för mig.
Må Gudarna hjälpa mig att hålla det.

I ärlighetens namn kanske jag bör nämna att jag har ersatt matens
tröstande effekt med nätauktioner ;) Istället för att äta och dricka när jag
känner mig ensam, shoppar jag loss. Det är bättre.
Just nu har jag riktat in mig på en viss form av inredning. Shop shop song!
Min lägenhet som är nyrenoverad efter den stora läckan längtar säkert
efter lite nytt ;) 

Ha det gott och gör en snöängel eller nåt...

 

Lördagen den 2 februari 2019

Det var länge sedan jag skrev här i bloggen.
Jag säger som Barliman Smörblomma, värdshusvärd på "Stegrande ponnyn"
i Bri; 
-"Ni vet hur det är, det ena följde på det andra och så glömde jag bort..."

När jag nu ändå nämner trilogin "Ringens brödraskap" av J R R  Tolkien
så tycker jag att det kan vara spännande att ta upp den recension som
skrevs i en av Englands största tidningar under 50-talet.
"Hädan efter kommer världen att vara uppdelad i två läger, de som har
läst Ringens brödraskap... och de som snart kommer att göra det". 
Den jämfördes med episka verk som Iliaden och Odysséen och Gilgamesh.
Ja, det torde således höra till allmänbildningen att bläddra i J R R Tolkiens
fantasysaga. 

Det där med allmänbildning kan tydligen tolkas olika. Det lärde jag mig
en gång för länge sedan på den mörka landsbygden.
Min fd. svärfar, dvs. min exfrus far, var en inbiten gråsosse uppväxt
utanför en småstad. I hans värld innebar allmänbildning att äga en
verktygslåda och att inneha ett körkort. Jag minns att jag stod där och
gapade som en gisten fågelholk vid dessa ord. Allmänbildning, tyckte jag,
innebar att man läste alla de stora litterära verken och skaffade sig en
universitetsutbildning. Ja, det blev en rejäl kulturkrock mellan stadsgossen
Jens och barbarerna från landet. 
En annan sak som upprörde mig var att man hade brunrutiga kostymer
och gröna skjortor under högtiderna, något man dessutom försökte
pracka på mig. Aldrig i helsike! tänkte jag, som fått lära mig att bara vit
skjorta och svart svid gäller vid särskilt fina tillfällen. Hellre går jag naken
till kyrkan än ser ut som en tölp! Ja, jösses! 
Nåja, den där tiden är förbi. Jag behöver inte alterera mig över det idag.
Den enda gången jag känner lukten av gödselbrunnar nu för tiden är när
det råkar blåsa lite kraftfullt från fel håll.

Här hade jag tänkt skriva att min otur har vänt... men sedan kom jag på
att just skrock torde höra till obildning om nu något kan sägas göra det.
Skrock och tron på andar och skyddsänglar. En undersökning visar att det
mest är nutidens sk. white trash-personer som tror på detta.
I undersökningen beskrev man särskilt kvinnan i denna kategori.
En white trash-kvinna = 
Överviktig, ung, har många barn, saknar utbildning, röker, lyssnar på
Beyonce, är arbetslös (eller sitter i kassan någonstans), färgar håret i
någon avvikande färg, har tights och bristande moral. Ja, just det...
hon tittar på "Det okända" på TV 4 också... och anses vara omogen.
Ja... jag har åtminstone träffat en sådan här kvinna. DET borde jag ha
avhållit mig ifrån. Men ni vet hur det är? Det ena följde på det andra och
jag tänkte inte efter ;) 

Men nu är det faktiskt så att min otur har vänt! Efter översvämningar,
stölder, stress, ryggskott, sjukdomsfall i kamratkretsen och förkylningar, 
sitter jag här och är fullt frisk och tillfreds med livet.
Jo, jag är som ett utsketet äpplamos efter dessa 7 sorger och 8 bedrövelser.
Men nu har jag åtminstone kommit ut på andra sidan.

Det var länge sedan jag skrev något här i bloggen och nu när jag tar mig
tid ger jag tydligen det förgångna rejält med smisk på rumpan. Ingenting
är dock det förgångnas fel. Det är enbart mig och min tendens att göra
helt fel val som man kan lasta för det som har hänt. Min nya hobby ska
bli att göra rätt val. Vad sägs om det?