Visar inlägg från januari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Måndagen den 28 januari 2019

Jag halvligger i sängen med min bärbara Acer Swift 3 bredvid mig.
Vad jag än väljer att skriva här i bloggen så kommer det inte att vara
någonting nytt. Din haka kommer med andra ord att sitta kvar i ansiktet
när du har läst mina anspråkslösa rader.
Det är mulet där ute i vinterlandskapet, jag håller på att tillfriskna från
min miljonte förkylning i livet, jag är ensam som kyrktuppen på tornet
och min kropp är stelare än plåtmannen Hickorys i OZ-filmen. Nej, det
där var knappast några nyheter.
Min mor sa häromdagen att jag är den enda hon känner som kan sova i
tre dagar utan uppehåll, men är man sjuk så är man. Att sova är
dessutom det enda jag ser fram emot att göra nu för tiden. Det har
tydligen blivit min nya hobby. Zzzz! Let´s go to the dreamland.

Om några dagar kommer jag att flytta tillbaka till lägenheten på
Gripgatan efter att ha bott hos mor sedan dagarna före jul. Det enda jag
har kvar att göra nu när väggarna har målats om och golvet bytts ut är
att koppla in tekniken och sätta upp tavlorna. 
För att jag ska känna mig hugad att ta mig an vardagslivet på Gripgatan
igen har jag ropat in lite nya inredningsdetaljer på diverse nätauktioner.

Låt oss se sanningen i vitögat. Min infektionskänslighet som bottnar i
astma och ärrade lungor har blivit värre med åren. Min läkare säger varje
gång jag träffar honom att jag borde ta ett kontorsjobb, för min egen
skull. Hur mycket du än uppskattar att jobba med barn och ungdomar så
är det bättre för dig att jobba bland vuxna.
Det har blivit hans mantra
när jag ideligen dyker upp med mina säckpipeljudande lungor.
Åtminstone om du vill ha en hälsosam ålderdom Jens Åke. Det är bara
han och min tjusiga tandläkare på Gyllentorget som envisas med att
kalla mig Jens Åke. När hon säger det låter det t om. vackert. Jeeens
Åååkee var vänlig gapa!
Klart att jag öppnar munnen då. Ta gärna
betongborren också och kör ett varv i truten på mig... bara jag får blicka
in i dina vackra ögon ;) Det är vad jag brukar tänka. Jag säger det
förstås aldrig.

Vill jag ha en hälsosam ålderdom? Jag har inte ens tänkt på mina äldre
dagar. Visserligen börjar jag närma mig de 50 och har således bara 15
år kvar i branschen, men ändå. Inte kommer väl jag bli gammal?
Så... om du som läser det här behöver en pappersvändare, en kaffekokare
eller en receptionist så är det bara att du hojtar. Då kanske Jens Åke får en
hälsosam ålderdom? När jag var liten var jag ett allergiskt barn som
knaprade Disofrol hela dagarna. Som vuxen har jag släpat på astman.
Det vore kanske något att bli frisk först som gammal gubbe?
Jag kanske blir den där hundraåringen som går ut genom ett fönster
och lever livets glada dagar? 
Har någon sett Jens Åke!? Åh, neeej! Fönstret i hans rum står öppet!!



Tala sanning, den består,
sommar höst vinter vår...
Gunvald Larsson

 

Söndagen 20 januari 2019

Orup sjunger om att han ligger dåligt till hos Gudarna, "Bara regn hos mej"
ljuder från mitt PA-system i studion på Gripgatan. Första gången jag hörde
Orup var på en vild gymnasiefest i Hejdegården. Ett femtiotal ungdomar
trängdes i den lilla villan och alla hade hällt ut sina cigaretter på köksbordet.
Värdinnan spelade Orups nya hit "är du redo?" och i ett hörn satt en trettonårig
Winnerbäck och spelade med på gitarren. Jag minns att jag höll ut till klockan
5 innan jag vringlade hem till Ryd på min cykel.
Ja, sjöslagen var många under gymnasietiden och fortsatte på universitetet
och en bra bit in i vuxenlivet.
Nu har jag övergivit skutan och de många drabbningarna. Äntligen har jag
insett det olämpliga i att leva rock n roll-liv när jag egentligen borde hänge
mig åt dansbandsmusik ;) Jag har ju uppnått den åldern nu. 
De sista ljuva åren liksom...

I går gick jag 19000 steg tillsammans med vännerna. Det var KakanRos,
Odd Raddish, 8BitNitNerd, Tsuranuanni, UFO-myran och Marie Leker.
Vi började i Trädgårdsföreningen och slutade uppe vid Angel Statue på
kyrkogården. Däremellan planerade vi in ett Espresso House-besök.
Det var mycket trevligt. 
Idag skulle jag ha träffat gänget igen, men det blev tydligen jag som
råkade ut för dammsugningen i mors lägenhet trots allt. Jag har en lista här
som mor har skrivit, över saker som behöver åtgärdas i hennes lägenhet:
1. Dammsuga, damma och moppa golven
2. Gå ner med julpåsarna till källaren
3. Skruva fast handtaget på toalettdörren
4. Fixa fönsterlampan i vardagsrummet
5. Sätta upp en tavla
6. Mata fåglarna och städa hos dem
7. Städa på balkongen och ta ned julbelysningen
8. Handla 
9. Flytta kläder från hallen till garderoberna
10. Skruva fast skruvar i de små metallborden från IKEA...
osv. etc. m.m 
Och när mor ber mig göra något så är det klart att jag gör det. 
Vännerna blev lite besvikna, men vi träffades ju igår och jag kan ju inte
alltid lyckas med mina 12000 steg om dagen.

Nu har Orup lämnat över den musikaliska stafettpinnen till Louise Hoffsten.
Hon sjunger ledmotivet till filmen 1939.

Vi var barn utav vår tid
i en natt som var så vit
Det var sommar för längesen
Och vi älskade varann
utan ord utan namn
ingen frågade "ses vi igen"?

Andra världskriget känns inte som historia för mig. Mina föräldrar var
10 och 15 år när det bröt ut, mina äldsta syskon föddes några år efter
att det tog slut. Men låten 1939 är bra :) Det finns tillräckligt mycket
nostalgi och vemod i den för att det ska väcka mina slumrande känslor.
Dessutom är det ju Louise Hoffsten som framför den, stadens egen
bluesdrottning som lärde mig att spela munspel en gång i en rökig replokal.

Nej, nu är det bäst att jag sätter fart.

Bye bye blåbärspaj!

Jens 






 

Lördagen den 19 januari 2019

Jag har lagt den mörka, täta skogen bakom mig. Den, där blodekens
löv täckte marken så att intet kunde växa där. Den skog där de förvridna
och spretiga spökrötterna sköt upp ur marken och trevade efter mina
hälsenor. Ja, jag har kommit ut på öppen mark nu, frodig, livgivande ängs-
terräng och ljuset tilltar alltmer ju närmare våren jag kommer. Jag har blicken
fäst i fjärran när jag går. När jag går och går och går... och fortsätter gå.
Gudarna ska veta att jag kommer att akta mig för mörkret i fortsättningen.
Mörkret i mitt inre.

Livet känns för närvarande bättre än på många långa år.
Jag har lagt sockerrus och lugnande alkohol bakom mig och börjat vandra
14000 steg om dagen. Midjemåttet krymper och kilona rasar av mig.
Det har bara gått 20 dagar sedan jag slog hål på det gamla och slängde det
i avfallskvarnen, men oj så mycket piggare jag har blivit. 
Ikväll när jag lägger mig i sängen kommer jag att ha tillryggalagt en sträcka
på 20 000 steg. Det blir drygt en och en halv mil. 
Den här gången har jag beslutat mig för att skynda långsamt med min
viktnedgång, det är vanor och rutiner jag fokuserar på istället.
Promenader och sunt leverne behöver ersätta de gamla latmansvanorna
så att det blir ett naturligt inslag i min vardag. Jag tror att jag kommer att
lyckas. 

Det folk som vill gå ner i vikt faller på är alkoholkonsumtionen. Det finns en
myt att vin inte innehåller några kalorier och att det t om. är bra för
blodtrycket. Vinlobbyn är stark runt om i världen, inte minst i Sverige där
många har som vana att dricka vin flera gånger i veckan. Drick vatten
istället. Dvs. om du vill gå ned i vikt alltså. Vill du vara tjock så fortsätt.
När jag låter bli att dricka alkohol så försvinner sockersuget också och
hungerkänslorna. Jag får mycket på köpet.
Jag har inte känt någon som helst lust efter sötsaker eller snacks på många
dagar nu.

Mina vandringar hem från jobbet och promenader med vänner på helgerna
har resulterat i 200 000 steg (sedan jag inhandlade sportklockan).
Tre dagar den här månaden har jag spenderat i sängen pga av ryggproblem, 
då fick jag bara ihop ett hundratal steg. Det hade alltså kunnat vara ännu
bättre. Men jag är nöjd.

Det som talar emot mig är att jag alltid vaknar till på våren när ljuset börjar
återvända. I höst kommer det att krävas mycket mer av mig om jag ska
lyckas hålla det här. Vårterminen har precis börjat och stressen har inte
visat sig än. Jag har hållit mig frisk från förkylningar. Vad händer när jag
blir sjuk? 
Samtidigt finns det en hel del aspekter som talar för mig. Jag har redan gått
långt, men jag har inte skyndat på stegen och jag har inte ont någonstans.
Vidare har jag börjat gå hem från jobbet i vintertid när det är kallt. Inte väntat
till vårvärmen anländer. Jag tycker att det har varit skönt och uppiggande.
Det borde bli ännu skönare i vår :)
Nu ska jag stanna i den här känslan av eufori, styrka och pigghet så länge
jag bara kan! Jens 

Söndagen den 13 januari 2019

Den väg jag tog
var inte rätt
den ledde mig i fällan
I strid jag dog
på öppen slätt
nu nämner man mig sällan

Här vilar jag
i fjärran land
man reste visst ett minne
En regnig dag
med tvungen hand
en skranglig skylt på pinne


Ur Kalle Dussins kurir av Jens Svensson


Vare sig man är kungens kurir eller inte, måste man försöka göra det
bästa av tillvaron. Jag försöker det nu.
Det är inte lätt när den ena motgången efter den andra trängs i min
farstu, men det får mig bara att bita ihop och kämpa ännu mer.

En släkting till en vän och en av mina egna vänner har drabbats av
cancer.
Den ena har fått en ytterst prekär prognos. Med andra ord... det är
kört.
Om man jämför mina missöden dvs. de stölder, översvämningar och
ryggproblem som drabbat mig den senaste tiden, med deras situation,
så är de en nysning i universum. De är inte ens värda att nämna.
Jag borde förmodligen skämmas för att jag gnäller.

Jag är glad att jag lever och har hälsan, att jag kanske får möjligheten
att möta ännu en vår och sommar. Det är inte alla förunnat. 
Dessutom tycker jag att det är roligt och spännande att förändra min
livssituation och jag saknar ingenting av det jag har lagt på hyllan.
Det är inte alls svårt att leva utan alkohol och onödigt socker och fett.
Om du bara äter det du behöver för att överleva och dessutom rör på
dig lite mer än vanligt så kommer du att nå ditt mål. 
Jag kommer att nå mitt. Min FitBit Ionic ser till att jag går minst 10 000
steg om dagen medan jag har koll på munnen. Den får inte glufsa
obehindrat längre. 

Ni som har läst min blogg och mina webdagböcker sedan begynnelseåret
1995 har nog insett att jag har ett skrämmande dåligt minne.
Fisken Doris är rena rama memorymästaren i jämförelse.
Jag glömmer mina löften från år till år vilket gör att jag ideligen hamnar
i vanefällan. Lets party and live the life!!
Enligt statistiken verkar det vara en omöjlighet att jag ska lyckas nu.
MEN märk väl att jag faktiskt är medveten om mitt förfarande nu.
I mars när vårsolen tittar fram bakom trädranden i fjärran och snön
smälter till små porlande vårbäckar, kommer jag INTE att tänka
-"Vadå? Varför skulle inte jag få klämma en öl och ett par påsar chips?
Alla andra gör ju det".

Nej, det enda som kan få mig att gå ner mig igen är stress, konflikter
eller åkommor. Då är jag som allra svagast. Minnet kommer inte att spela
mig något spratt längre.

Idag när snön yr som täta myggsvärmar runt knuten (albinomyggor)
tänker jag gå en promenad runt ån. Än har jag bara avverkat 3000 steg.
Hade det varit för två veckor sedan skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken
att knalla runt i kyla och oväder. Särskilt inte med den här stela ryggen.
Men, den som vill bli fin får ju som bekant lida pin ;)
Och den som vill må bra får nya friska tag ta. Eller hur?


Ingen ska se mig gå ner mig
Jag kommer tillbaka
Här guppar ingen herrelös båt
Ett vingslag får luften att skaka
Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Utkast till ett brev - Lars Winnerbäck


 

Lördagen den 12 januari 2019

Luffarhatten

Bland klingande glas och nyårsraketer
jag svor en osande ed
Jag skiter i allt vad socker heter,
chips och alkohol med!

Allt dumt jag har gjort,
det som hände så fort
innan jag hann tänka till
Det har sin grund
i flaskans förbund
under olatens sigill

Och jag vet, jag var fet
som en strandad val
i alla riskzoners mitt
Och jag vet jag gått bet
under vånda och kval 
när jag tidigare löften spritt

Men även vår Jens 
kan nå en gräns
där mörkret flyr och det blir vår
Och visst, det känns
när hjärtat bränns
men tiden läker alla sår

Här är jag nu
en nyfödd grabb
en sårbar säl på vägen
Hjälp mig du
ta min labb
om du känner dig benägen

Låt oss vara
ostoppbara
Nu kan vi inte vända om
genom öknen i Sahara
genom storm och regn vi kom

Här på andra sidan natten
råder lugn och tillförsikt
Nu lyfter jag på luffarhatten
nu har ni hört min lilla bikt...

Jens Å Svensson 

Äldre inlägg