Visar inlägg från december 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Torsdagen den 27 december 2018

Vad än jag väljer för ord och meningar så kan de inte skildra min
belägenhet. Inte på långa vägar.

Jag bor hos mor på Ådalagatan eftersom högljudda varmluftsfläktar
står och stånkar hemma i lägenheten. Det har varit översvämning i
mitt vardagsrum och det har varit översvämning här i mors kök också.
Snart kommer väl fläktarna att flytta in även här. BRÖÖÖÖL!
Ansvarig kuf på Stångåstaden säger bara att -"Det är inte vårt fel!"
när jag undrar om de tänker ersätta mig för sveda och värk, utebliven
arbetsdag och för att jag inte kan bo i lägenheten. Tack för den!
Vems fel är det då att den nyinstallerade diskmaskinen i grannens
nybyggda lilla etta över mig läcker?
Försäkringsbolaget har redan ersatt mig för alla apparater som strök
med i flodvågen, jag fick 8000 för det jag inhandlade för 40 000 för
fem år sedan. Sådan är tekniken. Den sjunker i värde med faslig takt.

Stångåstaden har blivit för stora i den här staden och kan således göra
som de vill. Tur att man inte jobbar på Stångåstaden... för då skulle
jag skämmas. De kunde ju åtminstone bjuda på en hyra när man inte
har kunnat bo hemma på flera veckor. Men men ...
-"Det är inte vårt fel!" Den meningen brukar höra hemma bland barnen
på förskolan, inte på ett stort företag som borde måna om sina kunder.
Man måste vara stark för att stå emot en stor och nonchalant potentat
som Stångåstaden. Jag är inte stark just nu...

Det är jul, en högtid som jag verkligen höll av en gång i tiden, men
som jag numer i min ensamhet skyr som pesten.
Kanske borde jag ha lämnat landet i år också, men då hade jag haft
den långa tråkiga hemresan framför mig nu. Den tog tio timmar
från hotellet i Las Palmas till flygplatsen i Norrköping.
Hur man än vänder sig har man rumpan bak...

Om en dryg vecka ska jag spela på en namngivning, det börjar bli dags
att träna in sångerna nu. 


Bäst just nu: Ledigheten
Sämst: Lägenheten
Läser: om rättsarkeolog Ruth Galloway (rekommenderas)
Tittar på: Junior VM i hockey
Spelar på gitarren: Har ett uppehåll efter alla Lucialåtar
Kärlek: ?
Ekonomi: Helt okej
Ser fram emot: Ingenting
Framtidsdrömmar: Har inga



 

Tisdagen den 25 december 2018 (juldagen)

För mig har julen alltid varit över i och med att julaftonen går över i
juldag. När det sista paketet har öppnats och gröttallriken är diskad
brukar jag istället blicka fram emot Nyåret.
Till tolvslagets fyrverkerier och dånande kyrkklockor avger jag ett löfte
som jag aldrig lyckas hålla och så börjar jag fokusera på våren. Bort bort
med julen, bort bort med snön. Men jag är lite för hastig, så fort blir det
inte vår. 

I går firade jag jul i Vadstena hos min syster och hennes man. Det var 
riktigt trevligt. De små barnen gör julen, i Vadstena fanns det små barn.
Väl hemma i stan igen träffade jag en tjejkompis på New York Legends
där vi tog en drink och pratade om livet, bl a om våra mammor.
En stupfull man kom fram till oss och berättade att han var nervös för
att han skulle träffa sin elvaåriga dotter i morgon (läs idag).
Jag gav honom tipset om att vara nykter då, annars kommer det inte
sluta väl. Du får må hur dåligt som helst, bara du är nykter! Han gav
oss en kram för att vi hade lyssnat på honom.

Idag har jag som vanligt massor att göra, ingen rast ingen ro.
Mor har bjudit in gäster till annandagsfika och det blir jag som får sköta
förberedelserna.

Juldagen verkar annars ha varit vikingaättlingarnas kröningsdag i
England. Både Sven Tveskägg år 1013 och Vilhelm Erövraren 1066
kröntes idag för nästan 1000 år sedan. Sven levde bara knappt en månad
till, men Vilhelm Erövrarens normandiska släkt regerade till en bit in på
1600-talet.

Om en liten stund ska jag gå på stan med kompisen MJ, mor gillar det
inte. Hon tycker att jag ska sitta hemma med henne hela julhelgen.
Jag försöker att förklara för henne att jag är ledig från jobbet och behöver
få styra min egen tillvaro när jag väl kan det. Men hon har svårt att förstå
det. Hon tycker att det finns så mycket att göra i hennes lägenhet hela tiden.
Som det ser ut nu får jag nog tacka nej till Nyårsfesten. Mor skulle aldrig
klara av att sitta ensam på nyårsafton. 

Söndagen den 23 december 2018

Linköping, dan före dopparedagen, 2018

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Ur Tomten - Viktor Rydberg


Av alla 47 julaftnar som jag har upplevt i livet är det bara en som har
dröjt sig kvar i minnet. Det är ganska konstigt egentligen eftersom den
var relativt händelselös...

Den 24 december 1985, kl 20.00

Snön faller ymnigt i täta formationer från en svart och evig himmel.
Gatlyktans bleka sken avslöjar att den hårda förortsgården har blivit
till ett vackert julkort av Jenny Nyström. Allting är inbäddat i vit, mjuk
snö. De röda taggbuskarna, det gula teglet och asfalten.
Där ute är det tyst som i graven, men i det Svenssonska hemmet är
julfirandet i full gång. Mor och far och alla mina syskon befinner sig i
vardagsrummet. 

Jag har avskärmat mig, sökt skydd i pojkrummet som den skygga
tonåring jag är.
Nu står jag vid skrivbordet och spelar med i Alphavilles "A Victory in love".
Plipp plopp plopp plipp,  waiting for a change in the weather, I´m waiting
for a shift in the air. Could we get it together,  ever...

Spåret finns med på albumet Forever young som släpptes förra året,
men först nu har jag kunnat släppa favoritbandet Depeche Modes
glada syntlåtar för att ta mig an någonting annat.

Fingrarna dansar över minisyntens tangentparkett. Plipp plopp!
Det är en analog och icke multitimbral liten tingest, tillverkad av Yamaha.
Jag har en keyboard också, en fulltangenters Technics med naturtrogna
instrumentljud, men grabbarna i bandet brukar reta mig för den.
Det ska tydligen vara Yamaha, Roland eller Korg-syntar. Synd egentligen
för min Technics är en riktig höjdare.

Jag står där och spelar i det lilla rummet på Rydsvägen 84 A där
musikplanscherna sedan länge dränkt den brunblommiga tapeten.
I mina tankar finns bara tre fenomen, de heliga tre tingen, musik, tjejer
och handboll.
Ja, det var min tid då, min tid med hela livet framför mig...

 
Den 23 december 2018, kl 11:35

När jag låter datorn räkna ut hur många dagar jag har levt i den här
tvivelaktiga världen uppenbarar sig siffran 17 416 på skärmen.

Jens Åke Svensson... Du är 17 416 dagar gammal. Vilket är 
2488 veckor och 0 dagar.
Det är också 47 år och 249 dagar, inkluderat 12 skottår eller...
47 år, 35 veckor och 4 dagar.
Med andra ord, 572 månader. Därför, du är 47,7 år gammal. 
Du föddes på en söndag, din senaste födelsedag var på en onsdag och 
din nästa födelsedag kommer vara på en torsdag.

Tack så hemskt mycket för den utförliga informationen! 
"Därför, du är..."? Jäkla dyslektiker! Visst, jag kan ju inte påstå annat
än att den lilla rackaren är en god matematiker, men med det svenska
språket är det allt lite si och så.

Nej, det var kanske inte så snällt att säga "jäkla dyslektiker", ingen kan
ju hjälpa att den har läs- och skrivsvårigheter. Dessutom led både
Albert Einstein, Selma Lagerlöf och Agatha Christie av dyslexi. Det var
inget som hindrade dem från att bli berömda och röna stora framgångar
i livet. DET är mer än man kan säga om den 17 416 dagar gamla 
gubben Jens. 

När jag tänker tillbaka på den där kvällen i december 1985 så kan jag
inte längre identifiera mig med tonåringen Jens. Jag var så ovetande,
oskuldsfull och oerfaren. Visst, jag var sju resor mer positiv och hade
ett benfast självförtroende... men det var innan jag utsattes för livet.
Det verkliga livet med död, olyckor, skilsmässa, ångest, sjukdomar och
falsk vänskap. Numer är jag både bränd och iskall. Ingenting, jag lovar,
INGENTING kan förvåna mig längre. 

Men... när jag samlar ihop vrakdelarna efter mitt förr så stolta och vackra
skepp och sammanfogar dem med erfarenhetens lim, så seglar jag
ganska rakt ändå. Jag är ärligt talat inte så dyster och gnällig som jag
kan verka här i bloggen ibland. Innerst inne, bakom frost och aska är
jag en obotlig optimist med mantrat "Allting ordnar sig".
Och jag kan inte annat säga än att det fortfarande är spännande och roligt
att segla på livets hav. Än finns den outforskade vikar kvar att uppleva. 

Tomten vandrar till ladans loft: 
där har han bo och fäste 
högt på skullen i höets doft, 
nära vid svalans näste; 
nu är väl svalans boning tom, 
men till våren med blad och blom 
kommer hon nog tillbaka, 
följd av sin näpna maka.


Lördagen den 22 december 2018

Linköping, dan före dan före dopparedagen, 2018

"Kastanjer rostas över öppen eld
Jack Frost nyper i din näsa
En kör sjunger julsånger
och folk klär sig som eskimåer..."

Julsången

Jag har aldrig lyckats bli vän med tiden. Tid är ett trassligt begrepp som
är svårt att nysta upp. Det är bl a av den anledningen som jag alltid
har anlänt för tidigt till skola, jobb, möten och event. Bäst att vara på den
säkra sidan, brukar jag tänka.
Kanske är det också därför som jag har så svårt att acceptera att det finns tidsoptimister? Jag blir provocerad av att de tar så lätt på något så
komplicerat som tiden. Det är nonchalant och nedvärderande mot oss andra
när de alltid kommer försent! Fast... egentligen är vi nog ganska lika.
Varken tidspessimister eller tidsoptimister lyckas ju komma precis i tid.
Vi får hoppas att de aldrig har sex tillsammans ;)  (Sorry)

Ja, ibland passerar åren revy med hiskelig fart, medan vissa minuter tycks 
dröja sig kvar i all oändlighet. Det sistnämnda kan man uppleva när man
drabbas av panikångest. Idag är det tack o lov länge sedan jag upplevde den
otäcka formen av total vånda. 

Säga vad man vill om höstterminen 2018, men den har varit extra
utmanande för mig, särskilt när det gäller privatlivet. 
Ja, jag skulle till och med vilja kalla mig för otursförföljd.

Eländet började redan veckan innan terminen startade då jag fick min
tävlingscykel stulen (en Specialized MTB för 25 000 kronor) utanför Stora
hotellet i stan. Försäkringsbolaget stod för 16000 kronor.
Ett par månader senare brast slangen på grannens diskmaskin så att en
smärre flodvåg sköljde in över mitt vardagsrum. Min 60"s TV, ljudsystemet
med högtalare och subwoofer samt TV-spel och tavlor förstördes.
Jag hade betalat 40 000 kr för alltihop, jag fick 9000 av Försäkringsbolaget.
Mitt parkettgolv revs upp och fläktar installerades... så jag flyttade in i mors
lägenhet på heltid. 
Väl på plats här på Ådalagatan (hos mor) skulle jag hälla upp ett glas vatten
då plötsligt hela handtaget med packning och allt flög i luften i köket.
En enorm kaskad av vatten sprutade ut ur rören och lade hela golvet under
vatten. Brödrost, ugn och micro totalförstördes. Det var stor tur att jag
kände till de där små reglagen längst in under diskbänken som stryper
vattentillförseln, annars hade det gått galet. Tänk om mor hade varit ensam
hemma när det hände?
Jösses vad jag har fått torka vatten den senaste tiden... och ringa till
Stångåstadens felanmälan. 
I går köpte jag en ny mikrovågsugn och brödrost åt mor.

När väl eländet har börjat så fortsätter det. Jag tappar saker, snubblar och
gör fel hela tiden. Kanske beror det på självförtroendet? Eller så behöver jag
verkligen den här julledigheten.

Nu väntar istället allt julstök i mors lägenhet.
Idag står följande punkter på listan:
* Damma hyllor
* Plocka ner tomtar och julpynt ur skåpen
* Putsa ljusstakar och kopparbunkar med vinsyra
* Handla
* Tvätta
* Dammsuga
* Köpa julklappar åt mor som hon kan ge bort
* Samt städa hos hennes fåglar

Mina vänner hör fortfarande av sig trots att jag sällan har tid med dem.
Det är positivt.
På nyårsafton har jag tex blivit inbjuden till en fest i kvarteret Ollonborren
nära Valla... men jag kan ju inte gärna låta mor sitta ensam då det nya
året rings in? Nåja, vi får se hur jag gör.

Samtidigt som höstterminen har låtit sig domineras av Murphy och hans
lag om alltings jävlighet, så har den gått fort. 
Jag tycker inte att det känns som om det var så länge sedan som eleverna
och jag stod vid skolans flaggstång och sjöng in den nya terminen. 
Då var vi solbrända och avslappnade... nu är jag blek och stressad.

"Chestnuts roasting on an open fire
Jack Frost nipping at your nose
Yuletide carols being sung by a choir
And folks dressed up like Eskimos"

The christmas song


 

Söndagen den 9 december 2018

Klockan är fem på eftermiddagen och mörkret har sedan länge ruvat
bland stadens kullerstenslagda gränder. Så här års börjar skuggorna
landa redan vid halv tre-tiden. Världen krymper och dygnet tycks bli
kortare. 

Jag har medvetet tagit det mycket lugnt den här helgen, i går sov jag
hela dagen och idag har jag bara läst och tittat på TV.
Om det inte hade funnits några måsten i livet eller om jag hade varit fri att
göra vad helst som faller mig in, ja då skulle jag ha tagit ledig ett par
veckor nu. Av kroppens signaler att döma (det pirrar i pannan, jag är
ljudkänslig och jag kan tydligen sova hur länge som helst) är det nog precis
vad jag behöver. Men än återstår ett par veckors hets innan jag kan
gräva ner mig. 

Oturen har stalkat mig, trampat av mig skorna och lekt följa John sedan
i somras. Det började med att jag sökte för psoriasiseksem och fick reda
på att det var en form som kunde sätta sig på lederna. Det fortsatte med
att jag fick reda på att jag hade en 72-årings lungor då min astmasköterska
utsatte mig för en massa tester. Min tävlings-MTB för 25 000 kronor blev
stulen och så kom översvämningen i vardagsrummet. Min artros i lederna
(eller är det psoriasis?) och nackskadan är inte kompatibla med årstiden.
Den trötthet och stress jag känner har inte med jobbet att göra utan
med min kropp och med oturen. 
Kommer det att vända? Kommer det en period med tur och lycka snart?

Så här års ska man vara kär och gå hand i hand med sin partner under
stadens julbelysning. När jag är kär är jag lycklig.

Äldre inlägg