Visar inlägg från november 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 25 november 2018

I går vid den här tiden på dagen var det mörkt som i Hin Håles bakre
region, idag skiner solen. Det känns alltid lite lättare när vädret är på
vår sida, eller hur? Det tyckte t om de allra minsta barnen på
Föräldrakooperativet Fjärilen 1992. När solen väl visade sig under
vinterhalvåret ville de sjunga sommarsånger. Det ville inte jag, men
jag gick med på att spela "Solen lyser och himlen är blå" på gitarren.
Någon måtta fick det ju vara.

I dag är de där barnen 28 år. Jag undrar om de minns sin dagismagister?
Jag minns i alla fall varenda en av dem. Den första kullen som man har
som pedagog tycks finnas med en i hjärtat resten av livet.

Ja, barnen på Fjärilens småbarnsavdelning närmar sig de trettio medan
magister Jens snart knackar på 50-årsdörren. Om jag har tur kommer
jag att bli insläppt.
Jag vet ärligt talat inte om jag kan påstå att åren har gått fort? Det brukar
ju annars vara den vanliga uppfattningen. Visst känns det lite underligt
att man är 47 år, men vägen hit har varit ganska mödosam faktisk.
Värst har nog min kamp mot den egna kroppen varit, mot diskbråck,
whiplashskada, artros, prostatit och de astmaärrade lungorna. 
Det andra, sorgerna och bedrövelserna hör livet till. Det brukar jämna ut
sig med en storslagen vår eller en lång skön sommar. Ibland räcker det
med en skogspromenad i den naturliga naturen eller med att få hålla en
liten bebis i sin famn. Det är själsläkande. Men med den fysiska värken
är det värre. Ibland känner jag mig som en 80-åring. 

I går var jag på en 40-årsfest med 20-talstema, det var riktigt roligt!
Alla var så fina i sina kläder och en dansgrupp uppträdde och lärde
oss de rätta dansstegen. Maten var fantastisk!
Jag stannade i fyra timmar innan jag tog bussen hemåt igen.
Min största bedrift under festen var nog att jag var den enda som höll tal.
Med det jobb jag har så är det ingen konst. Jag hade inte ens bestämt
vad jag skulle säga när jag greppade mikrofonen. 

Med en stor kopp kaffe innanför västen är jag nu redo att möta söndagen.
Det känns inte som om jag orkar göra särskilt många knop idag, men vi
får se. Solen lyser ju. 

Solen lyser himlen är blå
Vad det är skönt att leva då
Högt i topp går allas humör
och det är det som susen gör.


 

Lördagen den 24 november 2018

En månad från jul och med snö på mitt fönsterbleck sitter jag i studion
och lyssnar till Tommy Körbergs starka stämma. Han sjunger julsånger.
Under många år har jag roat mig med att se Ad Libitums julkonsert, först
i Konsert- och kongresshallen, sedan i Domkyrkan och numer i
Missionskyrkan. Jag har märkligt nog alltid haft en kollega i den kören,
oavsett var jag har jobbat.
Ad Libitum har sjungit tillsammans med samtliga våra stora sångare och
jag har haft fördelen att njuta av dem allihop, från 1992 till 2018.
Loa Falkman, Håkan Hagegård, Christer S:t hill och Tommy Körberg var
extra minnesvärda och den mäktigaste rösten av dem alla har Tommy.
När han avslutade konserten med Adams julsång bokstavligen skakade
stolarna i konsertsalen. Jag minns att jag ringde till min fru då, höll upp
mobilen i luften och sa lyssna! Hon befann sig i stallet som vanligt.
Jag har alltid separerat personlighet från musikalitet. Av den anledningen
kan jag lyssna till den högfärdige herr Körberg, mormonen Sissel och den
vilsna Carola utan att må dåligt. De är bra! 

Jaha, här sitter jag alltså igen, i min vita frottémorgonrock och med
filttofflorna på de trötta två, som den gamla gubbe jag är. Tommy Körberg
har blivit till Michael Buble och snön har slutat falla.
Michael Buble är ingen mindre än Frank Sinatra i en annan kropp.
Han är fyra år yngre än jag, född i Kanada med en kroatisk mor och
italiensk far. Blandat ursprung verkar vara bra när det gäller röster.
Eller vad säger ni tex. om Katie Melua? 
Har ni inte hört Michael så gör ett besök på Spotify och lyssna. Välj gärna
"It´s beginning to look a lot like christmas". Ni kommer att förstå vad jag
menar. Herr Buble har gjort sig en förmögenhet på att uppträda i
Hollywood kring jul. Kändisarna specialbeställer honom till sina fester.
Förra julen tjänade han hundratals miljoner kronor.
Ja, jösses! Planeten lutar...
Nu när vi ändå berör ämnet reinkarnation, jag påstod ju att Michael Buble
är Frank Sinatra, fast i en annan kropp, så surfa gärna på namnet
Courtney Hadwin. Har ni inte fått en chock innan så kommer ni att få det
när ni ser hur Janis Joplin tar över en nervös och tanig liten tonårskropp
och äger scenen. När hon får den där kramen av sin pappa efter att ha
hyllats med stående ovationer kan inte ens jag, mannen som aldrig
gråter, hålla tillbaka en tår.

I går besökte jag en frisörsalong för första gången på 30 år. Jag har ju
haft en privat frisör fram till dessa dagar. Jag måste erkänna att jag var
mer nervös än inför en tandutdragning. Men det gick bra. Jag fick en
ung dam från Iran som jag kunde prata lite persiska med.
Salam man esman Jens! Man mive micham och en klippning! Hon blev
imponerad, fast jag fick ingen frukt (mive), bara en kopp kaffe och en
riktigt bra klippning. Hon pratade om allt (till och med om kvinnlig
omskärelse) så jag kunde bara luta mig tillbaka och njuta av kaffet.
Jag undrar hur en blyg man med hämningar hade reagerat inför hennes
vältalighet? Själv har jag inga som helst skrupler och kan utan svårigheter
prata om allt utan att skruva på mig. Jag tycker nämligen att det mesta på
denna jord är naturligt. Vi var rörande överens om att barnäktenskap och
onödiga ingrepp på kroppen är av ondo.

Trehundratio kronor fattigare men med en acceptabel frisyr hamnade jag
tillslut på krogen. Där drack jag tre stora Budvar från Tjeckien och
pratade en stund med den kvinnliga bartendern. Hon såg att jag hade
alldeles för lite batterikapacitet kvar i telefonen så jag fick låna hennes
laddare. Schysst!
Väl hemma igen somnade jag framför Idol. Jag blev så irriterad förra veckan
när min favorit Nathalie Brydolf åkte ur så jag bryr mig inte längre.
Hade jag ägt en rökig gammal Jazzbar på 20-talet så hade jag anställt henne
direkt. She´s the woman! Klassiskt utseende, rak i ryggen och mogen
framtoning. Där skulle hon stå på scenen med en cigarett i ett långt svart
munstycke och sjunga med sin Dianne Reeves-röst. 

Nåväl gråsäl, ha det gott! 

Jens Å Svensson 


10 snabba...

1. Godis eller chips?
Chips! Gärna med vinägersmak! 
2. Favorit program?
Vetenskapens värld, när det handlar om arkeologi.
3. Favorit film?
Mitt liv som hund. Den är genialiskt regisserad!
Bättre än till och med boken.

4. Vad äter du helst? Pasta eller pizza? 
Pizza! Gärna kebabpizza :) 

5. Sol eller vintersemester? 
Sol såklart! Ser jag ut som en hurtfrisk norrman med toppluva eller??

6. Hur lång är du?
Jag var 185 cm en gång, innan olyckan och årens gång.
Nu är jag 183 cm.

7. Hemmakväll eller utgång? 
Hemmakväll, jag mår bättre av det.

8. Var är du uppvuxen?
I Ryd på 70-talet. Förorternas förort med nyponbuskar och betong
överallt.
9. Vem ser du upp till? 
Jag borde svara min mor. Hon har överlevt det mesta i livet och
ändå alltid hållit ihop familjen. Nu börjar hon så smått, 90 år gammal,
att gå i barndom igen. Men jag säger nog... Dalai Lama, även om vi
är oense om en hel del.

10. Vad dansar du helst till? 

Har du sett en elefant dansa någon gång!? Hallå!? Det skulle bli en sjua

Richtersskalan. 

Söndagen den 18 november 2018

Så stort är vårt äventyr här på jorden att vi knappt kan greppa dess
omfattning... och då menar jag inte rent naturvetenskapligt eller ens
geografiskt.
Livet är den största gåvan man kan få. Ett mirakel som står över
materiella ting som högvinster, lyxiga bilar och sedelbuntar.
Det är förvisso en present som kräver en hel del av oss i uppoffring,
eftersom vi får betala med svett, blod och tårar. Vi tvingas uthärda sorg,
svek, smärta och stora förluster... men vi får i gengäld möjligheten att
kunna njuta av den vackra naturen, av gemenskapen och kärleken.
Och störst av allt är ju som bekant kärleken, det står skrivet i samtliga
religioners skrifter och det står skrivet i våra hjärtan.
Det finns de som inte tycker att det är värt det, att uppoffringen är för
stor. Det må så vara. Det är av den anledningen som buddisterna
framhåller att livet innebär lidande, för att förbereda oss på det som
någon gång i livet kommer att inträffa. De är av den uppfattningen att
vi behöver vara förberedda för att kunna njuta av de goda stunderna.
Det är vanligt att kristna människor missuppfattar detta budskap.
Vadå lidande? I Guds fantastiska värld lider man inte! Jesus offrade sig
ju på korset, han tog på sig alla våra synder så att vi ska kunna leva
fritt och obehindrat. 
Men buddisterna fokuserar inte på någon Gud, bara på naturen, djuren
och människans möjligheter att själva forma sin tillvaro. 
De som når Satori (upplysning) berättar om en överväldigande känsla
av samhörighet med universum. De kommer till insikt, en insikt som
inte är möjlig att beskriva i ord. 

Kanske är jag mer kristen än buddist? Det är åtminstone det jag har fått
med mig sedan barnsben. Det är den kulturen jag har växt upp i.
Tänker jag logiskt så borde jag kanske hänge mig mer åt buddismen
eftersom jag inte haft möjligheten att ta Gud i handen eller ens se honom
i ögonen? Eftersom jag egentligen inte tror på något öde och känner mig
förvissad 
om att vi själva formar vår tillvaro.
Och det är väl tur det? Eller hur? Hur bitter skulle jag inte annars vara
på Gud med tanke på mitt måndagsexemplar till kropp, min barnlöshet,
ensamhet 
och begränsade karriärsmöjligheter?
Det sistnämnda bryr jag mig egentligen inte alls om men jag vet att
andra gör det.
Jag var 24 år gammal när jag förstod att pengar och status bara är en
prutt i oändligheten om man jämför med lyckan.
Då var jag chef i datorbranschen, tjänade multum, såg bra ut, hade ett
brett kontaktnät och alla ville vara min vän ;) 
Men jag var inte lycklig. Nej, de åren 1994 och 1995 befann jag mig så
långt ifrån mig själv som jag någonsin har varit sedan dess. 
Först när jag återvände till barnomsorgen och gjorde avkall på allt vad
pengar och popularitet hette, fann jag lyckan igen. Jag kunde andas ut.
Jag förlorade mitt kontaktnät och alla vänner utom de som hade känt
mig innan IT-karusellen. Inte många ville veta av mig då. HUR kan han
välja bort allt coolt, flådigt och manligt mot att bli dagisfröken!!?
När jag åter klev in över tröskeln till förskolan möttes jag av en liten
femårig tjej som jag hade känt sedan hon var ett. Jag hade träffat
henne dagligen mellan klockan 8 och 17 i flera år. Ja, det var tom. jag
som hade varit ansvarig för hennes inskolning på småbarnsavdelningen.
Hon stod där med sitt lilla trygghetsdjur i famnen, såg mig i ögonen
och sa med eftertryck;
-"Jens, det är som en dröm att du har kommit tillbaks till mig igen".
Då brast det, då föll tårarna.
DET var lycka. Äkta gemenskap och kärlek. Flådigheten kunde ta sig i
röven!

Så stort är vårt äventyr här på jorden att vi knappt kan greppa dess
omfattning... och då menar jag inte rent naturvetenskapligt eller ens 
geografiskt. Kanske menar jag andligt ändå? För när jag tog den där
lilla tjejen med nallebjörnen i min famn kändes det i sanning som om
två vilsna själar möttes och gav varandra styrka.

 

To fear love is to fear life, and those who fear love are already 
three parts dead.

B. Russel

Lördagen den 17 november 2018

Jag har vaknat upp till ett grått vinterväder, under en grå himmel och
i en grå stad. Ja, jag är ganska grå själv, och då menar jag inte de få
strimmor som envist växer fram vid tinningarna och i skägget. Nej, det
är väl mest ett sinnestillstånd som kommit av sjukdom och olägliga
händelser i tillvaron. Eller lägliga kanske? Ja, jag väljer hellre att se det
så denna Gudsförgätna morgon mitt i livet. För när jag tänker efter,
verkligen grunnar på djupet, så kan det komma något gott ur
alltsammans och i slutänden leda till att det går precis som jag har önskat.
Jag har bara fått lite ödesbestämd hjälp. En spark i baken liksom. POFF!!

För faktum kvarstår tydligen, när det är som mest trassligt omkring mig
blir tillslut gnällspiken, martyren och den ljusblå Ioråsnan Jens som mest
positiv. Det är den där försvarsmekanismen som handlar om att man alltid
ska förvänta sig det värsta i livet för att inte bli besviken när något trist
händer, som träder i kraft. Nu tänker jag istället att det inte var så farligt
ändå, nu när de mest oförklarliga fenomenen har uppenbarat sig runt
omkring mig ;) 
Förresten så meddelade Länsförsäkringar igår att jag bara får 8000
kronor i ersättning för hela min "maskinpark". Här på den vattenskadade
parketten står nu min obrukbara 60"s TV, en Blueray-spelare med
tillhörande ljudsystem, mitt Nintendo Switch, en Chromecast samt en
inomhusfontän.
Inget går att använda på grund av vattenskador och elspikar.
Det sammanlagda inköpsvärdet var 50 000 kronor. Ja, så kan det gå när
man har lite oflyt. Frågan är om jag ska strypa grannen eller hans
läckande diskmaskin? Nej vars, det kan jag ju inte gärna göra.
Jag är fullt förvissad om att det inte var en överlagd gärning. Så klart
var det inte det. MEN... behöver jag kanske installera en gigantisk
blöja över min framtida TV? Jag får inte glömma att fråga honom det.

På tal om att jag är grå själv, nu minns jag att jag har spelat gråsugga en
gång i en musikal för barn. Min roll var insekternas orkesterledare,
gråsuggan Elvis ;) Jag spelade flöjt, gitarr och piano, dansade omkring på 
scenen, men hade bara en replik:
-" Okej gott folk, då kör vi!"
Musikalen recenserades i NT och i Östgöten. Jag minns dock inte om vi
blev rosade eller sågade? Så det var väl förmodligen ett mellanting...

Tandläkarvädret, som Winnerbäck skulle ha kallat det om han fortfarande
bodde kvar i Linköping, breder ut sig så långt ögat når.
Från Vattentornet i öster till Domkyrkan i väster är det mulet och grått.
Klockan är elva på förmiddagen men det är ännu mörkt som under en
oktoberkväll. Förmodligen blir det inte ljusare idag.
Jag har tänt några stearinljus i vardagsrummet där jag sitter och skriver,
ett par ljus för eftertänksamhetens skull. Ljus för ödmjukheten och för
de som har givit sig av före mig, min bror, min far och en handfull vänner.
Allt sedan barnsben har jag varit förvissad om att vi kommer att ses igen
en dag då Törnrosdalens buskar blommar. Förhoppningsvis kommer det
att dröja ett tag bara. Jag har ännu en hel del saker att ordna med här i
mitt eget grå tivoli. Varför inte bilda en egen liten familj?
Vadå? Är jag för gammal? Ja, kanske det, men det skiter jag i. Än är det
krut i den egoistiske gubben! ;) 

Den norska gruppen Secret Garden framför sin stämningsfulla låt
Nocturne. Mjuka, varma stråkar strömmar ur mina studiohögtalare
och blandar sig med skenet från stearinljusen. 

Now let the day just slip away
so the dark night may watch over you
Nocturne
Though darkness lay, it will give way
when the dark night delivers the day...
Nocturne


Jag kan inte sjunga med i Secret Gardens text, nej faktum är att jag
inte har varit så här tyst på flera år. I går efter att jag hade tränat
Luciasånger med eleverna på skolan började min röst systematiskt att
försvinna. Förmodligen berodde det på att jag har varit sjuk i en rejäl
förkylning eller en lättare influensa? 
I går kväll kunde jag bara viska till min mor vilket gjorde att vi inte
kunde kommunicera alls eftersom hon är halvdöv. Idag är rösten ett
minne blott. Men skam den som ger sig. Jag kan väl skriva
meddelandelappar om det skulle behövas? Fingrarna är visserligen
tysta de också men de kan röra på sig och greppa.

Nu har Nocturne övergått i en annan sång, som faktiskt är bättre.
Aktivera gärna "Sleepsong" av Secret Garden på Spotify. Jag kan lova
dig att du ser Irlands gröna kullar breda ut sig framför dig. Att du kan
se vinden leka med gräs och säd i det öppna landskapet, ända bort till
det vilda havets karga klippor vid Ballycastle. Wonderful, indeed.

Bäst just nu: Allt det nya som ligger framför mig
Sämst: Låt oss vara positiva...
Läser: Bodil Mårtenssons deckarsvit
Lyssnar på: Irländskt
Spelar på gitarren: Irländskt
Tittar på: Egensinniga politiker med samarbetssvårigheter
Skriver: Blogg och på ett par böcker som förmodligen aldrig kommer
att bli färdigställda 
Ekonomi: Aldrig förr har så mycket pengar flödat ur grisen med
porslinsbak! Snart är jag väl barskrapad
Kärlek: Den kommer när jag bjuder till
Mest nöjd med: Min erfarenhet, musikalitet och det konstnärliga sinnet.
Missnöjd med: Fysiken som en gång var så bra. Men den kommer att
bli bättre 
Har att göra: Köpa nya apparater till vardagsrummet (jag har ju fått
8000 kronor). Se till att få parketten och tapeten fixad.



"Efter regn kommer solsken"
Roland Järverup

Fredagen den 16 november 2018

De gånger jag kommit till ett vägskäl på livets brokiga stig har inte
varit särskilt många. Men det händer då och då.
1989 stod jag inför en förlovning och således ett nytt vägval, 1994 då jag
tog det modiga klivet in i IT-bubblan, 2000 när jag gifte mig och köpte
hus, 2003 då jag bytte jobb från Ekängsskolan till Lillgårdsskolan
och 2004 under skilsmässan, ja då stod jag också där... i början av en ny
förgrening. 2018 kommer även det att bli ett år som ristas in i min personliga
stentavla. Nu krävs det att jag plockar fram mitt mod igen och förbereder
mig på att bekänna färg. Det var länge sedan sist.
Mer kan jag inte säga om saken.

Denna afton då mörkret redan lagt sig som ett väldigt svart täcke över
stadens plåttak har jag fullständigt förlorat min röst. Om det beror på
förkylning eller överansträngning av rösten vet jag inte riktigt. Spelar det
någon roll? Nej, inte nu längre. 

Jag önskar er en trevlig helg

Jens 

Äldre inlägg