Visar inlägg från oktober 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 28 oktober 2018

Se där ja, då fick vi en extra timme till att ligga och dra oss i sängen.
I natt gick vi över till vintertid då 02 blev till 01. Enligt diverse politiska
talesmän kan det bli för allra sista gången. Både EU-kommissionen och 
det svenska folket tycker att vintertiden är onödig. Och visst, jag skulle
inte heller ha någonting emot att leva i en evig sommartid ;) 

Louise Hoffsten sjunger ledmotivet till 1939. Hennes klara stämma ljuder
från min väggstereo och jag fastnar som vanligt i sugdraget från historiens
vingslag.

Vi var barn utav vår tid
i en natt som var så vit
Det var sommar för länge sen
Och vi älskade varann
utan ord utan namn
ingen frågade "ses vi igen"?

Vår tid var en tid för hjältar
Vår kärlek var alltför skör
Det går ett tåg mot en front
mot en blek horisont
med en längtan som aldrig dör...

Samma känsla får jag när jag tittar på TV-serien "Vår tid är nu".
Särskilt när Hedda Stiernstedt, hon som spelar Nina, säger de ord som
redan har blivit en klassiker... -"Det är VÅR tid nu".
Vår tid är nu utspelar sig under åren efter andra världskriget, dvs. för
mer än 70 år sedan. 
Det är svårt att förklara den känslan som drabbar en historienörd när
vemodet, mystiken och det samlade ropet från tusende livsöden
kommer med draget från historiens vingslag. Så jag låter bli.

Det är söndag igen, en höstsöndag mitt i livet. 
Jag vet inte om jag vågar påstå att jag har kommit halvvägs?
Nu för tiden drabbas de flesta av cancer eller hjärt- och kärlsjukdomar
så att förvänta sig att man skulle nå den aktningsvärda åldern 95 år
vore naivt. Således kan jag konstatera att den största delen av min
levnad förmodligen är avklarad. 
Jag är ju dessutom en överviktig snusare, så jag har minsann aktivt
bäddat för ett kortare liv. Nej, det är inte så ansvarslöst som det kan
låta. I egenskap av ensam barnlös sladdis kommer ingen att sakna mig.

Jaha, vad gör man av de sista ljuva åren då? Nu när man har konkat sig
upp på den högsta punkten av levnadsvägen och det bara går utför?
Nedanför mig ligger målrakan och hintar om att det kanske är bäst
att ta sig an de där målen man har satt upp i livet. Do it! Liksom.
Om jag inte missminner mig så hävdade jag en gång att jag skulle
ge ut ett album med egenkomponerad musik. Det har jag kvar att göra.
Jag har ju redan författat ett par böcker, gjort karriär i datorbranschen
och levt i mallen för ett typiskt Svensson-liv, så det kanske bara är den
där skivan kvar? Jag har rest mycket också, sett stora delar av Europa
när jag placerat mina fötter i Grekland, Tyskland, Schweiz, Frankrike,
Österrike, Bulgarien, Spanien... och Gud vet var.
Under de senaste åren har jag sakta men säkert byggt upp en studio
hemma på Gripgatan. Det kanske är dags nu att gå all in med musiken?
Det kanske är MIN tid nu? 

 


"På gatan lagd av kullersten
från Borggår´n ner mot Gyllen
där dansar hon på lätta ben
i sommaridyllen
utan skor i en klänning som böljar likt ett hav
helt utan ansvar och frigjord ifrån krav".


Från "Hon är ung"
J Svensson

Lördagen den 27 oktober 2018

Det är mitt på dagen en lördag i slutet av oktober. Balkongen badar i
ljummet solljus och det är relativt klart på himlen.
Jag har precis slängt det ena benet före det andra och tvingat mig upp
ur sänghalmen. Nu sitter jag min vana trogen, fast syndigt sent, framför
Acerburken och försöker komma på något att skriva.

Det är inte min tid nu vare sig det gäller säsong eller tidsålder.
Jag hade nog mått bättre av leva en sommar för länge sedan då det
ännu gick att skilja mellan rätt och fel. Idag flyter liksom allting ihop i
en enda stor röra som sägs vara "helt naturlig". Vi vänder ut och in
på varandra för att vara förstående.
Oktober 2018 är dock vad jag har fått och då måste jag göra det bästa
av saken även om jag är en gammalmodig dinosaurie... eller i bästa fall
en gammal gentleman. 

Varför säger ingen tack längre? Varför håller man inte upp dörrar för
varandra? Varför släpper inte bilisterna fram fotgängare på
övergångsställena och HUR kommer det sig att man inte hälsar
på varandra? Vad har hänt med vanligt hyfs och sunt förnuft?
VARNING! Nu kommer jag att låta som en bitter gammal gubbe ;) 
Men det är jag inte.

I vissa skolor sitter eleverna med sina mobiltelefoner och med keps eller 
munkjackans huva uppdragen över huvudet. Lärarna motiverar tilltaget
med att eleverna behöver skärma av sig!? Skitsnack! Det är bara för att
de inte orkar ta striden. Placera eleven i en egen vrå istället och strunta i
att föräldrarna står på barnens sida i frågan. Var inte så himla ängsliga
hela tiden, i skolan är det vi pedagoger som bestämmer.
Ibland verkar det också tillåtet att svära och säga nedlåtande ord till
varandra eftersom "eleverna inte behärskar svenska språket" eller
"vet bättre".

Frågan är bara hur ska de lära sig det då, om de inte blir tillrättavisade?
Om det inte leder till konsekvenser?

Vuxna i dagens samhälle måste ta tillbaka taktpinnen, både i hemmen
och i skolan, annars kan det ta en ände med förskräckelse. Barnen är
visserligen fantastiska! Härligt kreativa, fantasifulla och livssprudlande :) 
MEN de är inte vuxna och det är INTE de som bestämmer.
Elevdemokrati och inflytande är viktigt men det får inte gå till överdrift.
Balansen är viktig. 
När man läser Rädda Barnens rapport om hur det ligger till i världens
skolor så ser man att mobbingen är mycket utbredd i Sverige.
Vad kan det bero på?

När jag var liten var hemmet till för de vuxna, det var deras arena.
"Gå ut och lek nu barn"! hörde man ofta, så det gjorde vi. Vi byggde
kojor i skogen, spelade fotboll och cyklade runt på varandras gårdar.
Vi kom tillbaka hem igen när det var dags för middag och isänggående.
Familjen satt samlad i köket (inte framför TVn) och alla fick berätta
om sin dag.
Vi tog oss till våra träningar och matcher själva och det var inte tal
om att gnälla över läxorna. Gjorde jag inte min läxa fick jag inte
min veckopeng eller lördagsgodiset. De vuxna frågade aldrig oss barn
om vad vi ville ha till middag, de följde kostcirkeln och vi fick snällt
äta det som serverades.
När läraren ringde hem och berättade om att vi hade misskött oss i
skolan ställde sig genast föräldrarna på lärarens sida och vi fick oss
en rejäl utskällning samt en handfull konsekvenser.
Maktpositionen har flyttats från de vuxna som förr var i centrum till
barnen som i dag är universums mittpunkt. Idag är det tvärtom.
Vi frågar barnen vad de vill ha att äta, OM de vill göra läxan och
om lärarna har varit snälla och förstående under skoldagen.

Idag ska jag ta det medvetet lugnt. Det har varit en intensiv vecka med
mycket lektioner i skolan och 45 barn på fritids som pockat på
uppmärksamheten. Ljudnivån kan bli ganska hög ibland även om barnen
sköter sig bra och bara pratar med varandra. 45 barn är trots allt 45
barn.

I går morse klev jag på bussen klockan 7 på trädgårdstorget, hade tre
lektioner på förmiddagen och arbetade sedan fem timmar på fritids fram
till 17.30.
Klockan 18.15 var jag åter på plats på Trädgårdstorget där jag köpte en
tidning och en dosa snus på Presstop innan jag knallade hemåt.

Trots att alla underhållningsprogram handlar om att människor ska åka
ut ur gemenskapen nu för tiden, fastän de bjuder på sig själva och gör
sitt allra bästa framför ögonen på svenska folket (något jag tycker är
anmärkningsvärt) tillbringade jag några timmar framför TVn i går afton.
Den som sjöng mest falskt fick lämna Idol igår. På så vis röstade i alla
svenska folket rätt för en gångs skull. Idol är ett musikprogram så att
vara glad och söt borde inte räcka hela vägen i mål. 

Nej, nu ska jag följa kostcirkeln och äta något nyttigt. Och klagar jag
kommer jag att få gå direkt i säng igen! ;) 

Jens 


 

Lördagen den 20 oktober 2018

När drottning Kristina kröntes denna dag för 368 år sedan var det bitande
kallt. Kraftfulla vindar red på Östersjöns vågor och for in över staden som
ett härjande rövarband.
Det var nu 18 år sedan hennes far hade mött sitt öde på Lützens dimmiga
slagfält och 6 år sedan hennes myndighetsdag. 
Kristina Alexandra av Vasaätten, dotter till Gustav II Adolf och barn barns
barn till självaste landsfadern, fick genast en hel del att bita i.
Adeln rasade över sina indragna privilegier och den rådande
godsavsöndringen, rikskansler Oxelstierna hade svårt att släppa taget om
makten och häxprocesserna pågick i landet. Kristina tyckte INTE om jakten
på fiktiva häxor!

I dag, den 20 oktober 2018, är det 8 grader varmt och himlen är lika ljust
blå som Kandjugay Tapahs turkoser (säga vad man vill om Afghanistan,
men dess ädelstenar är något utöver det vanliga). 
För närvarande har ingen makten i vårt rike, det finns inte längre några
maktgalna potentater och de enda processer som råder är efterdyningarna
av #metoo-kampanjen.

Ja, endast tio dagar befinner sig mellan oss och den första riktiga
vintermånaden. Jag kan inte minnas att jag har samlat på mig några som
helst minnen från november under min 47-åriga levnad. Åtminstone inga
trevliga. Allt jag lyckas skrapa ihop från hjärnbarkens rostiga arkivhyllor är
mörker, kyla, snö... och ett eländigt husköp.

Det är inte ofta jag gör det, men jag bad vår himmelske fader att förbarma
sig över mig när jag förlorade budgivningen om det stora vita huset i
Fillinge år 2000. Och, det gjorde han. Plötsligt hade den vinnande budaren
hittat mögel i sin egen villa och kunde således inte sälja den.
Jag och min dåvarande fru bodde fyra år i det 300 kvadratmeter stora
huset, 1,5 mil utanför staden. Vi hade biljardrum, vinkällare och en stor
damm i trädgården. När vi separerade var det huset som var svårast att
skiljas från ;) 

Trött men välmående sitter jag parkerad framför min Acer och petar på
tangenterna. Kaffet har kallnat, snuset är slut och jag känner ett trängande
behov av en lång varm morgondusch. 

Bye bye

Jens Å Svensson 

 

Jag 1974.
PS: Jag börjar få samma frisyr snart
som jag hade då. Jag är i behov av en
klippning! 



Onsdagen den 17 oktober 2018

Mitt liv är ganska trist och jag är relativt ensam.
Bristen på kvinnliga inslag i tillvaron är så stor att jag snart bara- lyssnar
på kvinnliga artister, läser böcker av kvinnliga författare och tittar på filmer
där kvinnor har huvudrollen.
Det står nämligen skrivet i sanden att bara en kvinna kan få motvinden att
vända för mig. 
Det händer att jag tittar snett på de män som inte inser hur de lyckliga de
är som har sina kvinnor. På självupptagna karlar som hellre väljer något
annat än att umgås med sina partners på fritiden.
Nej, de förstår inte bättre... men det är ganska troligt att det kommer en
dag då polletten trillar ner.
Det har den gjort för mig för länge länge sedan.

Jag har varit hemma från jobbet i två dagar nu pga. yrsel och värkande
tinningar. Ja, det är min gamla whiplashskada som spökar. I går morse var
det förfärligt men idag är det lite bättre. 

Ha det braJens 

Tisdagen den 16 oktober 2018

Om du spetsar öronen ordentligt och aktiverar ditt sjätte sinne, kanske
historiens vingslag för med sig ångestskriken från detta datums dödsdömda
stackare? Den 16 oktober är avrättningarnas dag...

Det började med de två engelska biskoparna Hugh Latimer och Nicholas
Ridley som avrättades för kätteri den 16 oktober 1555. De gick till historien
som Oxfordmartyrerna.
238 år senare stod den franska drottningen Marie-Antoinette näst på tur,
hon som miste sitt vackra huvud i Giljotinen 1793.
Jag har ännu inte förlåtit fransmännen för detta övergrepp. Man kan inte
avrätta någon för sin dumhet! 
Lika onödigt var det förstås inte att hänga massmördarna från det andra
världskriget.
De 10 nazisterna, med Ribbentrop i täten, miste livet den 16 oktober 1946
i den sk. Nürnbergprocessen.
Nej, jag är inte för dödsstraff, men varför inte bruka kung Hammurabi av Babyloniens citat vid enbart detta tillfälle...
"Öga för öga, tand för tand"!
Jesus lär ha blivit upprörd när han hörde detta och manade istället folket
"att vända andra kinden till". Även Dalai Lama ska ha sagt att "An eye for an
 eye" makes the whole world blind. 

Inte för att jag har mage att jämföra mig med dessa andliga ledare, men
jag tycker mer om talesätten: "Den som ger sig in i leken, får leken tåla".
Och "Som man bäddar får man ligga". Alla människor har nämligen ett val.
Inte för att andra världskrigets fasor var någon lek, med 73 miljoner döda
människor och förföljelsen av judar.
Nej, det är nog det sista man kan kalla det kriget, men ni kanske förstår
vad jag menar? Jag anser att de här nazisterna hade förbrukat sitt
människovärde! Adjö med dem, nu börjar vi om... och det här får ALDRIG
upprepas!

Om vi har turen att leva om 8 år kommer vi att få uppleva en total
solförmörkelse på denna avrättningarnas dag. Den kulissen kommer att
passa utmärkt. Senast vi människor riktade ögonen mot ett sådant
himlafenomen var den 30 juni 1954...

Äldre inlägg