Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 30 september 2018

Allt som oftast är det någon av de platser jag besökte under barndomen
som utgör scenen för nätternas skådespel. I natt drömde jag om Ryd.

Innan jag började i förskoleklass brukade mor och jag gå till biblioteket
om förmiddagarna. Där möttes vi av den alltid lika entusiastiska
bibliotekarien Eva med de runda glasögonen. Jag minns hennes pagefrisyr
och medryckande sätt att prata om böckerna. Mor läste högt för mig
ur Totte, Lilla Anna och Långa farbrorn, spöket Laban och Elsa Beskows
bokskatt. Min favoritbok var Olles skidfärd med de olika årstidsfigurerna
Kung Vinter, Gumman Tö och Prinsessan Vår. Tomtebobarnen låg också
högt på önskelistan. Särskilt spännande var det när pappa Kotte besegrar
ormen med ett spjut. Hattstugan däremot var alldeles för dramatisk för
min ängsliga natur. I den brinner huset upp och pojken får smisk! Usch,
så hemskt!

När vi inte gick till biblioteket tillbringade vi mycket tid i tvättstugan.
I vår fyrarummare bodde det fyra barn och två vuxna, min äldsta syster
hade flyttat ut och min näst äldsta bror hade omkommit i en bilolycka.
Det blir ganska mycket tvätt efter fyra barn. 
Jag minns att jag brukade leka rymdfarare när centrifugen var igång.
Den såg ut som en stor konservburk med UFO-liknande lock och den
skakade så man kunde få för sig att det var jordbävning. Oj, så många
planeter jag besökte. Det var ju bara några år sedan som den berömda
månlandningen hade ägt rum, så den var alltjämt i ropet. Jag kallade
mig för Jens Armstark eftersom Armstrong var min idol ;) 

Andra spännande platser som jag vistades på då och då under mitten
av 70-talet var sommarstugan i Örtomta med den gamla kvarnen, 
Vindeln i Västerbotten där den brusande älven for fram och Järnvägsberget
i Rydskogen. Jag drömmer oftast om sommarstugan, men i natt fick jag
min cykel stulen tre gånger i Ryd!
Jag antar att det är en verklig händelse som ligger bakom denna nattliga
fantasmagori. I somras blev min tävlingscykel stulen utanför Stora hotellet
i stan. Den hade kostat mig 25 000 och jag fick bara ut 17 från mitt
försäkringsbolag. Jag har inte köpt någon ny cykel efter den händelsen.
Det är ingen idé att ha en dyr cykel i en tid då folk inte längre kan skilja
på mitt och ditt. Köper jag en cykel vill jag kunde använda den överallt.

Om jag tillåter mig själv att lämna drömvärlden och min barndom för
en stund kan jag konstatera att det råder full storm utanför fönstret.
Det är september månads sista skälvande dag och har vi inte redan sagt
adjö till sommaren kan vi definitivt göra det imorgon. Höstmånadernas
månad med stort M nalkas... oktober.
När vi äntligen har nått fram till april efter en lång irrfärd i den tillsynes
oändliga tunneln av mörker och kyla, brukar jag tacka min lyckliga stjärna
för våren. Tänk bara om det istället hade varit oktober... då hade jag
nog strukit med! Ja, så brukar jag tänka då. Nu är det snart oktober och
vi har fem Gudsförgätna månader framför oss. 
Om jag åtminstone hade haft någon att dela den här tiden med, någon att
kramas med framför brasan. Det är så tungt att vara ensam när naturen
dör och frosten biter i husknuten. Men det är som det är, det kan ju inte
gärna vara på något annat sätt. Vem vill tillbringa sin dyrbara levnad
tillsammans med Kakmonstret? 

"Hej sa hösten, hej sa hösten,
nu är jag tillbaks igen!"

C. Friman

Lördagen den 29 september 2018

Söker man sig till Gripgatan och dess små vita hyreslägenheter, gör man
det kanske bäst en vårdag i april då de japanska körsbärsträden blommar.
Då är det liv och rörelse vid Strandpromenaden, vårblommorna sträcker
sina stänglar mot den livgivande solen och fågellivet är rikt.
Idag när vi befinner oss ett indianskutt från oktober månad, alldeles invid
tröskeln till hösten, är det visserligen också vackert... men tyst och stilla
som i Ramses sarkofag.
Ja, visst är det en intagande lördagsmorgon med hög ljusblå molnstrimmig
himmel och en leende sol. Men i luften är det bara 4 grader.

Om jag nu har lyckats med konststycket att sluta fred med vinterhalvårets
mörker och döda landskap, så har jag det definitivt inte med kylan.
Nej, jag har redan börjat lida av de åkommor som den för med sig.
De arma lederna värker och gör mig stel, prostatiten härjar i kroppens
nedre regioner och min gamla nackskada försätter mig i ett till synes aldrig
upphörande tillstånd av sjösjuka och illamående. Allra värst är det på
morgnarna då jag måste skälla ut mig själv ett par gånger för att jag ska
ta mig från punkt A, sängen, till punkt B, den varma och uppmjukande
duschen. Häromdagen hjälpte inte mina svavelosande besvärjelser, då blev
jag kvar i sängen. Ja, det går åt en hel del värktabletter just nu och då har
jag ändå inte nämnt mitt diskbråck i ländryggen.

Skam den som ger sig, brukar jag tänka. Även om jag ger mig ibland.
Jag vill verkligen inte identifiera mig själv med mina olika
tillkortakommanden!! 1998 blev jag rekommenderad att gå med i Linköpings
whiplashförening. Gjorde man det kunde man få hjälp med advokat i
försäkringsärenden och specialistvård av särskilda nack-läkare.
Jag avböjde. Aldrig i livet! Jag ville inte verka svag eller vara till besvär.
Istället kontaktade jag försäkringsbolagen själv och lyckades kamma hem
en ersättning på 75 000 kronor för nackskadan och 6000 för ärret i pannan.
Idag är jag den enda från den skadegrupp som träffades hösten 1998 som
arbetar 100 % och jag är den enda som inte har gått med i
whiplashföreningen. Men, nej, jag ska inte slå mig för bröstet och påstå att
jag är bättre än de andra! Förmodligen var jag den som var lindrigast skadad
och därför orkade med dusterna med myndigheterna. Dessutom fick jag
ovärderlig hjälp av den envisa sjukgymnasten Kerstin Girstrand och den
skickliga kiropraktorn Mikael Eklund. Det var de som gjorde att jag kunde
resa mig från sängen och börja träna... och sedan återgå till jobbet.

Idag lever jag som alla andra med den skillnaden att jag inte kan vrida på
huvudet och alltid är yr. Men det är små saker i sammanhanget :) 
Med tanke på att jag fick en krosskada i huvudet och en spricka i nackkotan
ska jag vara glad att jag lever och andas idag. Det hade varit trist att
ge sig av redan 1998, före bröllopet och mitt arbete på Lillgårdsskolan.

Nu sitter jag alltså här igen, framför datorn, med min kaffekopp och gör
återbesök i det förflutna. Egentligen ska man väl bara blicka framåt och
glömma det som har varit, annars är det lätt att bli bitter. Åtminstone när
det gäller mitt eget liv och de tråkiga incidenterna. Men when it comes
to mänsklighetens historia så kan det vara klokt att göra tidsresor då
och då. Jag brukar säga till mina elever att det är viktigt med Historia,
annars kan man få svårigheter med att förstå både nutiden och framtiden.

Hur kom jag egentligen in på allt det här? Jo just det, kylan pratade jag
ju om. Hur var det nu... "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"!
Med tanke på mina problems och det gamla talesättet kunde man ju önska
att jag klädde mig lämpligt. Jag var dock länge Linköpings sämst klädda
fritidspedagog. När kollegorna studsade runt i fodrade gummistövlar,
galonisar och toppluva, flanerade jag omkring som värsta kontorskillen i
lågskor och svarta jeans. Det där har dock blivit bättre med åren.
Man lär så länge man lever.
Nu kom jag förresten att tänka på Mark Levengoods berättelse om
skoltiden i Finland. När eleverna knackade på fönstret till lärarrummet,
i ett djuptfryst vinterlandskap med 30 minusgrader, och bad på sina
bara knän att få komma in i värmen, öppnade fröken (med en bolmande
kaffekopp i handen) en liten glipa och sa de bevingade orden. Ja, ni
läste dem nyss; "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"!

Snart ska jag bege mig ut på stan för att göra några små ärenden.
Jag kanske bör skutta i långcharlingarna? 

 

Söndagen den 23 september 2018

Stormen Knud har dragit förbi och lämnat landskapet i oordning.
Det ser ut som när mina elever har spelat trädgårdsplockepinn och 
glömt att städa efter sig. Pinnar, kvistar och grenar ligger överallt i
parken tillsammans med ett artrikt lövcollage. Oordning är namnet
sa Bull.
Knud förresten... vem är det egentligen som sätter namn på alla
oväder? Är det meteorologerna? -"Hm... nästa storm ska heta Teofil,
efter mina frukostvanor".
Eller vad?
Min gamla mor tog det som en personlig förolämpning när
stormen Gudrun härjade i landet och fällde träd för miljontals kronor.
Varje dag en lång tid framöver fick hon höra hur stor skada Gudrun
hade orsakat. Tillslut sa hon... -"Nej! Det var INTE jag"!

Jag hade egentligen ganska många planer för den här dagen. Städa
lägenheten, besöka brorsan, spela lite PG med vännerna och jobba
med skolans hemsida. Allt står på "Att-göra-listan".
Klockan 9 i morse tog jag dock beslutet att inte göra någonting.
Av den anledningen har jag precis stigit upp ur bingen, trots att uret
visar elva minuter över elva. 
Att göra ingenting har blivit allt viktigare för mig. Kvar av den
rastlöshet som drev mig för bara några år sedan finns ingenting.
Helst av allt skulle jag bara vilja ligga på gubbhyllan och filosofera...
eller varför inte sova i en veckas tid? Gud, vad skööönt det skulle vara!

Ibland blir jag lite orolig över att det kan vara själva livet som har
lämnat mig? Jag menar... förr for jag som en skottspole mellan gitarren, 
skissblocket, datorn, böckerna, fiskevattnen, skyttebanorna, vännerna,
gymmet, klubbarna... ja, Gud vet vad??
Nu för tiden jobbar jag och ligger sedan på soffan och stirrar i taket.
Kan det vara så att jag har resignerat? Att jag inte längre finner någon
anledning att vara kreativ eller att vara en del av gemenskapen?
Jag frågar mig nämligen ofta -"Varför... och till vilken nytta?"
Jag kommer inte framåt...
Människorna runt omkring mig lever sina liv med parförhållanden,
barn och familjer. Några är unga och vackra, andra är trygga och
gemytliga. En del "gör karriär". Alla har de funnit sin plats i livets hjul.
Jag däremot passar inte riktigt in. Jag har passat in en gång i tiden,
som en viktig pusselbit i det väldiga motivet. Absolut!
Numer ligger jag i soffan vid sidan av alltihop och ser egentligen bara
fram emot att få jobba, äta och sova. 

Nej, jag är inte deprimerad, bitter eller ens lite nedstämd. Inte alls,
jag är till freds. Livet är fantastiskt! :) Kanske kanske snuddar jag vid
en smärre ålderskris. Visst, man ska aldrig säga aldrig.
Jag uppskattar mitt jobb och jag har många fina vänner. Det är bara det
att utvecklingståget har gått nu. Jag är snart 48 år och har inte längre
någon möjlighet att kliva på karriärstegen eller bli familjefader.
Vad återstår egentligen då hos en man som en gång hade så stora
ambitioner? Hos någon som alltid har velat bli pappa?
Jag har skrivit mina böcker, hållit mina föreläsningar och kurser vid
universitetet, varit chef både i datorbranschen och barnomsorgen
och "lärare" i det mesta. 
Jag har varit gift, spelat golf, umgåtts med många andra par och bott i
en stor villa på landet med en väldig vinkällare och trädgård.
Jag har kajkat Europa runt på semesterresor, haft sommarstuga och
seglat i Skärgården.

Jag är tillfreds med att cirkeln nu verkar vara sluten. Det känns som om
jag har gjort allt jag har velat göra, utom att bilda familj. Ingen får ALLT.
Kvar återstår att jobba och ligga på soffan.
Idag ligger jag på soffan... ni hittar mig här.

Kram Jens 

Lördagen den 15 september 2018

Höstens vindar leker med min balkongdörr som står uppställd ut mot
bakgården. Det börjar bli kyligt i vardagsrummet, men det är bara skönt
och vederkvickande.

Gårdagskvällen spenderade jag i goda vänners lag på krogen Pitchers.
Förutom en utsökt oxfilé med stekt potatis och brunsås blev det en hel
del öl. Jag uppskattar tjeckisk öl och när jag tycker om någonting riskerar
det att bli ganska mycket av den varan... och kvällen visade sig bli lång.
En gång i tiden var min disciplin ganska hård och min karaktär benfast.
DET kan man inte längre anklaga mig för.
Det blir allt tydligare, medan åren passerar, att jag inte längre bryr mig
om min vidsträckta lekamen.
 
Nu sitter jag alltså här med grus i ögonen och treans sandpapper i munnen.
Där ute i det fria är himlen över Sporthallen ljusblå med en handfull
utplacerade bomullstussar. Det skulle kunna bli en solig dag, men lika
gärna en mulen. Den som lever får se.
När jag råkade titta in i hallspegeln denna morgon blickade en förvildad
Robinson Crusoe tillbaka på mig. En långhårig och orakad rackare med
rödkantade ögon och silltunnekagge. Bland de olika syner jag har berikats
med under veckan var den här inte den vackraste. Nej, lååångt ifrån.

Jag måste tillstå att jag är lite orolig också denna höstmorgon. 
När jag skulle ögna igenom de sociala medierna från sänghalmen för en
stund sedan upptäckte jag att min mobiltelefon saknades. 
Efter att ha vänt upp och ned på hela lägenheten och letat på de mest
ologiska platserna, som i frysen och i toalettholken, kunde jag konstatera
att den inte fanns i mitt hem. Det hjälpte inte att ringa till den eftersom
jag alltid har ljudet avstängt, vilket jag visserligen gjorde ändå.
När jag hade virrat runt i en timmes tid kom jag på att jag kunde använda
mig av funktionen "Hitta iPhone" på min iPad. En ring tog form på
Linköpingskartan, ett område längst ut på Järdalavägen.
Min första tanke var "åh nej!" och de ord som slapp lösa var inte något
man vill lägga på minnet. Särskilt inte om man som jag har ett ganska
eländigt sådant. Men, efter en stunds grunnande kom jag på att min vän
MJ som skjutsade hem mig i natt har sin bil parkerad vid Järdalavägen.
Således återvände hoppet. Utmaningen blev nu att försöka hitta
MJs mobilnummer som jag bara har i mobiltelefonen. Varken Hitta.se eller
Eniro kunde hjälpa mig. Jag fann hans adress, men inte telefonnummer.
Det enda som återstod var att ringa min sjuka bror (han har feber och är
genomförkyld) alldeles för tidigt på morgonen. Jag intalade mig dock att
"nöden har ingen lag". 
Min bror och jag är med i samma skytteklubb som MJ och brukar då och då
ringa till honom. 

Jag befinner mig i väntans tider och slits mellan hopp och förtvivlan.
I mobiltelefonens "skyddsväska" sitter både mitt och min mors bankkort.
MJ dröjer med att ringa tillbaka. Det är snart en timme sedan jag bad
honom titta i bilen. Alternativet, vilket inte känns särskilt logiskt, är att
en tjuv som bor i närheten av MJ har lagt rabarber på min lur. Man kan ju
inte vara säker förrän man vet. Jag tänker nu, trots min fredliga natur
att den tjuven i så fall har odlat sin sista King Edward. Åtminstone så
länge mobilen är påslagen.

NU ringde MJ och han har hittat mobilen! Tur för mig och tur för tjuven ;)
Jaha, då kan jag avsluta min cirkusföreställning och lugna ner mig några
snäpp. Jösses vad jag har snurrat runt.
Pust... nu börjar lugnet att återvända igen. Från att ha varit en hysterisk
elefant med skenande undulathjärta blir jag nu åter trött och loj...

Snart ska jag dammsuga hos mor och städa hos mina sköldpaddor.
De små grisarna har smutsat ner sitt vatten igen.
Jag har lovat att putsa fönstren hos mor också... och att städa hos hennes
fåglar, så jag får ligga i om jag vill ha någon form av fritid idag.
Dessutom ska jag ju tvätta åt henne, men jag funderar på att boka
tvättstugan på fredag istället, då jag slutar 13. 
Jaha ja, bara att hugga i. Ses!

V H Jens 

Måndagen den 10 september 2018

Kära dagbok, det är inte direkt som om förändringens vindar
blåser, vare sig det gäller politiken eller i mitt liv.
Jag har haft svårt att sova under nätterna pga en förkylning som 
har satt sig i bröstet. Tunga andetag, hosta och fyra huvudkuddar. 
När jag vaknade i lördags morse kändes det som om förkylningen
höll på att släppa sitt grepp om mina lungor, men sedan dess har
jag alltså inte kunnat sova... förrän nu.
Idag sov jag fyra timmar mitt på dagen.
Läkarnas inrådan brukar vara att jag inte ska ligga still utan att
röra på mig när jag är "satt" i bröstet. Det har jag gjort den här
gången, men frågan är om jag inte borde ha varit mer still?
Mor är också sjuk... som vanligt. Den här gången är det dock
inte jag som har smittat henne.

Om förändringens vindar hade blåst i mitt liv skulle jag ha fått en
vanlig förkylning med rinnsnuva och små nysningar och jag skulle
ha kunnat sova om nätterna. Ja, jag kanske rent av skulle känna
mig ung och vital?
Men, istället konstaterade astmasköterskan på Trädgårdstorgets
vårdcentral att jag (enligt mätningar och tester) har en 72-årings
lungor.
Min tandläkare håller på att gjuta nya tänder åt mig eftersom min
mun pga. olyckor och handbollskarriär också ser ut som en
72-årings.
Nej, jag vet. Jag säljer inte direkt in mig själv i den här dagboken.

Om förändringens vindar hade blåst i svensk (eller varför inte säga
europeisk) politik skulle Liberalerna ha blivit störst, istället speglar
resultatet en extrem "antingen-eller-tid". Vänsterflanken har blivit
starkare och SD lika så. Märkliga politiska vindar blåser genom hela
världen och pajasar som Trump, Kim Jong-Un, Xi Jinping,
RT Erdogan, Lukasjenko, Putin... ja, jag kan fortsätta hur länge som
helst, har kommit till makten. Istället för en politik som genomsyras
av modernt, globalt och intellektuellt tänkande där miljön, jordens
resurser och empati för människor som har det svårt, har vi jordbor
byggt in oss i våra egna länder och blivit nationalister.
Det är märkligt.
 
Visst, jag är patriot... det har jag alltid varit. Särskilt sportpatriot.
Jag får ståpäls när någon svensk har tagit guld och nationalsången
spelas! Det spelar ingen roll om det är i schack eller i fotboll eller om
idrottaren heter Moustaffa Mohammed eller Sara Sjöström.

Men jag vill också ha ett starkt försvar (det ska kännas om man gör
valet att anfalla en demokrati som Sverige).
Jag vill ha ordning och reda i riket med konsekvenser för de
kriminella och kännbara straff. Allting handlar om att göra ett val.
Gör man ett val som skadar andra människor på något sätt, har man
valt fel.
Att jag är patriot har också med stoltheten över Sveriges allemansrätt,
miljöarbete och demokrati att göra. Och att vi ofta har tagit emot
människor som är i nöd.
Jag är stolt över Sverige eftersom vi så ofta har gått i bräschen inom
vetenskap, politik och kultur.
Trots vårt lilla land så har vi gjort avtryck i världen.
Jag viftar mer än gärna med den svenska flaggan. Go Sweden, go
Sweden!

Jag har stor respekt för de länder som öppnar gränserna och hjälper
sina medmänniskor. Under Syrienkrisen har det främst varit Sverige
och Tyskland. Övriga EU-länder har varit en enorm besvikelse med
sin avvisande attityd och sina barrikader!
Här har EU som organisation förlorat lite av min respekt.
På tal om respekt så förväntar jag mig att de som flyr hit respekterar
vårt land, vår värdegrund och våra lagar. Att de känner tacksamhet.
Här i vårt land har du många rättigheter, men du har också
skyldigheter.
Bort med hederskulturer, ojämställdhet och andra uråldriga seder.
Det här är Sverige, vi har kommit längre än så!

Hur stort utanförskap man än känner är stenkastning mot
blåljuspersonal och att sätta bilar i brand en dålig utväg. Trots att de
här personerna är få så leder det till att rasismen sprider sig,
eftersom det här också är vad media väljer att rapporterar om i
förorterna.
Marodörerna har fått den odelade uppmärksamheten och har således
fått representera förorten. Media har hjälpt till att sprida rasismen.
Jag menar inte att man ska strunta i att visa sådana här övergrepp
mot lag och ordning, men man måste också rapportera om det goda
arbetet och om positiva fenomen. Nyheter idag tenderar att handla
uteslutande om elände och åter elände. Det skapar oro!

Gängkriminalitet är också fel väg att gå om man känner utanförskap.
Den slutar ofta med ond bråd död och ett ännu större utanförskap.
Det skapar kanske respekt hos några få? Men inte hos den större
delen av befolkningen. 
Vi måste få bukt med de här företeelserna genom att arbeta hårdare
och mer förebyggande i förorterna, med vänlig och fast hand.
Bjuda in människorna till samhället och få dem att känna sig delaktiga.
Hur? Jo, med en mer inkluderande skola, med rätt sorts poliser, med
starka föredömen och identifikationsobjekt för både tjejer och killar.
Det är INTE coolt med våld, vapen och oförtjänta snabba pengar.
Tvärtom är det riktigt idiotiskt och osmart. Vem vill egentligen dö
ung och vem vill inte vara en del av gemenskapen?
Att skicka iväg invandrare som är svenska medborgare när de har
gjort ett brott är fullständigt ologiskt. Har man en gång blivit svensk
så är man svensk till 100 % och då är det vårt ansvar att hjälpa
denne att komma till rätta i samhället. Det politiska förslaget bygger
på rasism.

Jag vet inte riktigt var jag står politiskt idag. En del kanske tycker
höger eftersom jag är en stolt svensk som vill ha ett starkt försvar
och lag och ordning. 
Andra kanske anser att min inställning lutar åt vänster när det gäller
människosyn och miljö? Jag är inte liberal så länge Liberalerna påstår
sig ha en god skolpolitik. Björklund får gärna ansvara för något annat
område, men inte för skolan! Miljöpartiets Fridolin vet inte heller mycket
om arbetet i grundskolan och därför inte heller hur det bör utföras.
Jag är inte höger, jag är inte vänster och jag är inte mittemellan.
Kanske har ideologierna spelat ut sin roll? Kanske bör vi istället rösta
på "Sunt förnuft-partiet?" Finns det ett sådant? 
Om förändringens vindar skulle blåsa, vilket de inte gör, kanske SFP
vore ett alternativ? Sunt förnuft-partiet. Eller varför inte ett svenskt
Lagom-parti?
Fast... VAD är egentligen sunt förnuft och VAD är egentligen lagom?
Allting är relativt.

Äldre inlägg