Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Torsdagen den 30 augusti 2018

Det skymmer allt tidigare om kvällarna nu. Uret på min handled berättar
att fem minuter återstår innan stadens kyrkor slår åtta klangfulla slag.
Nu kan det hända att du känner för att invända. Kyrkklockorna slår alls
inte åtta slag klockan 8, inte nio slag klockan 9 och definitivt inte tolv
slag vid midnatt! Det må så vara, i vilket fall som helst skvallrar urverket
om att "Sommar med Ernst" snart tar sin början på TV 4.
Det är det allra sista avsnittet med Ernst, något som också indikerar
att sommaren är döende, förutom mörkret där ute.

Jag tror att det kan vara första gången på många långa år som jag påstår
att jag ser fram emot hösten. Visst kan det bero på att vi fick mer än vår
beskärda del av sol och värme den här sommaren, men jag tror inte det.
Rent intelligensmässigt har jag förstått att det inte går att påverka
väderlek och årstider, det är bara det att det inte har sjunkit in bland
emotionerna i mitt känsloregister... förrän nu.
Den ångest jag har härbärgerat i mitt bröst inför det annalkande
vinterhalvåret är som bortblåst. Det är troligt att jag inte orkar oja mig
längre över det jag inte kan styra. Jag har inget som helst inflytande över
klimatfenomenen så... låt dem komma. Min plan är att använda hösten
till att återvända till livet. Till att ta hand om mig själv lite bättre.
Förut om åren har det varit sommaren som fått igång gubben, men nu
Kommer det alltså att vara tvärtom. 
Idag har jag varit utan socker i tre dagar, ja jag har faktiskt hållit mig
undan från allt onyttigt.
Det började med att jag inte hann köpa den obligatoriska chipspåsen på
vägen hem från jobbet eftersom jag hamnade på ett spännande kvällsmöte.
Det fortsatte med att jag skyndade hem från jobbet dagen efter för att
lämna ifrån mig mitt PA-system till en bröllopsfest och sedan gick en lång
promenad istället för att sjunka ihop och smådö på sofflocket som jag
brukar göra. Jösses vilken lång mening det blev där!
Idag stressade jag hem från kneget för att städa hos mina sköldpaddor
och mors zebrafinkar och nu när jag tänker efter så har jag inte längre
något sug efter onyttigheter. 
Må himmelens alla nyttogudar hjälpa mig att fortsätta i den här stilen!
Det är fullt möjligt att jag tom. börjar nyttja det gymkort som jag betalar
för varje månad.
The return of the mummy! 


 "Grottan du är rädd för att gå in i håller skatten du söker.”
 -Joseph Campbell-

Söndagen den 26 augusti 2018

Klockan 04.25

Strandpromenaden ligger öde i den tidiga morgonstunden. 
Det är kyligt i luften och jag går med händerna i munkjackans fickor. 
Änderna sover ännu på den lilla brinken ned mot ån med sina huvuden
under vingarna. En gädda slår i vassen vid Tannefors slussar och en
häger cirklar över monumentet Tre bägare. Jag möter ingen på min 
promenad.

Jag hade vaknat så tidigt att det ännu var mörkt när jag stack mina
trötta två i gymnastikskorna. 
Ibland behöver jag promenera i ensamhet för att skingra tankarna.
Historiens vingslag, mitt förflutna, hade jagat mig i drömmarna.
Händelser från tjugo år tillbaka lyftes upp ur glömskans förskonande 
dimmor och frilades framför mina ögon.

Drömmarna var så verkliga, rena dokumentärfilmer och allt var bara
trevligt. Jag var gift och bodde i det stora vita huset i Fillinge.
Vi hade så smått börjat prata om att skaffa barn och vi planerade
ännu en Greklandssemester. Jag var smal och vältränad och mina ännu 
så släta anletsdrag utstrålade framtidstro.
Det låter kanske inte direkt som en hissnande nattmara? Men den
kontrast som uppstod när jag slog upp ögonen var så kännbar att jag 
jagades upp ur sängvärmen mot klädhögen på betjänten.

När jag når Ladugårdskällan på andra sidan ån slår jag mig ner på en 
bänk och stirrar ut över de vita näckrosorna som mest liknar en samling 
kläckta ägg med sin gula i mitten.
Kontrasten hade blivit lite för stor. I ett enda andetag hade jag återvänt
som en tjock grånande gubbe igen, en ensam man i en tvåa på Gripgatan.
Jag stannar på bänken för att se staden vakna till liv...

Klockan 12:05

Kaffet är urdrucket och min bloggsida är snart klar. Jag har egentligen
ingenting att skriva om. Mitt liv består av jobbet och soffan.
Jag går till jobbet, jag gör mitt allra bästa, jag återvänder hem och
lägger mig på soffan. Jag orkar inte med både jobb och träning längre.
Men jag klagar inte. Så länge jag har hälsan är allting gott.



"Alla dessa dagar som kom och gick... inte visste jag att det var livet".
Stig Johansson 




Jens Svensson 





Söndagen den 19 augusti 2018

Vi närmar oss slutet på den åttonde månaden.
Visst har det gått fort, 2018? Endast fyra månader återstår av året.

Det känns inte som om det var särskilt länge sedan som jag satt på
restaurang Sangria, alldeles intill Las Canteras, Las Palmas vidsträckta
strand. Jag minns hur Atlantens svala bris smekte mitt ansikte medan
solen värmde den hand som greppade runt ett ölglas. Det var 20 grader
i havet och 30 i luften. Det var julafton och rapporterna hemifrån Svedala
skvallrade om att det var 5 grader och regn. 
Jag visste det inte då, att det var julafton, eftersom dagarna flöt ihop och
blev till en enda lång vecka av frihet, värme och sol. 

Idag, den 19 augusti, är det växlande molnighet och 18 grader i vår
Herres hage. Jag sitter som vanligt framför datorn och knappar på 
tangenterna med en rykande kopp med kaffe på bordsskivan bredvid.

Inifrån min studio hörs Judas präster sjunga om livet efter midnatt.
Jag har strypt basen något så att grannen inte ramlar ur sängen.
Det är ett kraftfullt PA-system jag har, kraftfullt och dyrt.
Om några veckor kommer jag att låna ut det till en bröllopsfest.
Jag hoppas innerligt att de kommer att vara rädda om det eftersom
jag är osäker på om de har de pengar som krävs för att ersätta det.
Men man får hoppas på det bästa :)

Jag skrev igår att det är något visst med sensommaren. Det samma gäller
för söndagar. Visst är det något alldeles särpräglat med söndagar också?
Allt känns liksom dött. Förr, när jag var en liten plutt, innebar veckans
sista dag att man skulle hålla sig hemma och vila. Affärerna var stängda
och inte ett enda evenemang gick av stapeln. På sjunde dagen vilade Gud
från det idoga arbetet att skapa världen... så det var tänkt att vi skulle
göra detsamma. Det var innan pengarna började tala och berätta för oss
att just ekonomin är befriad från det mesta. 
Till och med från uppmaningarna i den heliga skriften.
Numer kan man både shoppa, ta en öl och gå på hockey på den sjunde 
veckodagen. Ändå känns det dött på något vis. Dött och ödesmättat.

Besvärliga drömmar har jagat mig i natt, små fantasifilmer där jag brister
i mitt ansvar gentemot mina husdjur och medmänniskor. Ja, jag
misslyckades med det mesta och vaknade alldeles kallsvettig.
Det är ytterst sällan som jag drömmer mardrömmar.
Några få saker har jag lärt mig om drömtydning och det är att om man
faller i en dröm så beror det på att man har tagit på sig en uppgift som
känns alldeles för stor att mäkta med. Drömmer man om ormar så lär
det betyda att kärleken inte är besvarad. 
Om jag ska våga mig på en amatörpsykologisk gissning så kan nattens 
drömmar bottna i en känsla av att inte räcka till.
Jag har viljan, men inte förmågan.

Den 19 augusti ja... var det inte idag för 766 år sedan som Stockholm
grundades? Åtminstone finns ett brev bevarat med Birger Jarls sigill på,
en skrift med dagens datum som har tolkats som grundandet av Sveriges
huvudstad.
Den 19 augusti år 1772 blir Gustav III envåldshärskare genom en
statskupp som har gått till historien som världens mest oblodiga.
Inte ett hår kröktes.
Dagens datum är också födelsedagen för en mängd kändisar som 
Mette-Marit, Joey Tempest, Lasse Lönndahl, Bodil Malmsten, Peter Gallagher
och Bill Clinton. 

När jag befann mig nere i tvättstugan igår kom grannen förbi och frågade
hur dags jag skulle spela under årets Stadsfest. Han hade nämligen passerat
scenen av en slump två år i rad när jag stod där med gitarren i famnen.
Tyvärr, svarade jag, i år spelar jag inte. 

Ni får ha det så bra gott folk! 

"Alla har de sina kärleksaffärer. Jag har stängt min".
Anna-Lena Bager

Lördagen den 18 augusti 2018

Det är något visst med himlen en sensommarmorgon som den här.
Jag vet inte om det är ljuset eller höjden eller bara inbillning, men jag 
tycker mig kunna se på skyn att vi befinner oss ett rejält kliv in i 
augusti.
De friska vår- och försommarvindarna har avtagit, den ivriga fågelsången
har tystnat och surret från de många insekterna likaså. Har ni stått på en
tom skolgård någon gång? Har ni tittat på de övergivna lekplatserna strax
efter att de livfulla, fantasirika och glädjesprudlande barnen har övergivit
dem? Så känns det nu när almanackans sommarblad blir allt färre.
Så här på tröskeln till hösten är känslan av vemod och melankoli påtaglig.

Jag är en sommarsjäl som uppskattar ljus, värme och långa dagar, så när
september tränger sig på brukar jag stålsätta mig... förändras. 
Det vore dock opassande att beklaga sig över sommaren 2018 då den har 
varit den varmaste och mest soliga i mannaminne. Förmodligen i 
kvinnominne också. Vi borde ha fått soltimmar så det räcker och blir över, 
sol att ta fram när frosten biter i fasaderna och mörkret tar mark. 
Ja, vi i får se om vintern kommer att kännas extra lättforcerad. 
Vi kanske plötsligt kommer att stå där barfota i de ljumna vårbäckarna och 
plocka tussilago och fråga oss var vintern tog vägen? Mer ofta brukar man 
ju ställa sig frågan vart de förlovade sommardagarna tog vägen... 
i år kanske det blir tvärtom ;)

Förra året planerade jag in en resa till Las Palmas som en slags klivsten
i det vilda havet. Jag ville försäkra mig om att jag skulle klara mig igenom
mörkret. DET är nämligen inte så säkert längre. 
Jag är osäker på varför jag får allt svårare med att uthärda vinterhalvåret.
Det är som om jag lever i två helt skilda världar, en där glädjen, euforin
och kreativiteten flödar och en där helvetets alla särdrag florerar.
Ljusterapi kanske kan bli en hobby framöver eller så ger jag mig av i
vinter också. Las Palmas känns helt rätt i december.

Ja, nu sitter jag här med balkongdörren på vid gavel och lyssnar till
tystnaden. Där nere på gården rinner solens käglor över de vita fasaderna,
målar de små husen i en gyllene nyans.
En norsk skogskatt smyger omkring i buskarna, kanske på jakt efter mus
och småfågel.
Fjärran Gripgatans många planteringar och japanska körsbärsträd kan jag
skymta Strandpromenaden och Stångåns grumliga vatten. En andfamilj
glider förbi i ett ordnat led. De ser ut som en liten förskoleklass på 
promenad.

Jag tycker om livet vid Stångån även på vintern. Det händer alltid något
där. Många Linköpingsbor har valt sträckan runt ån som sitt obligatoriska
promenadstråk. Det brukar krylla av hundar, joggare och ibland vilda
djur. Liv och rörelse är medicin för en ensam själ.

I jämförelse med många andras liv är mitt relativt problemfritt.
Kanske bör jag vara glad över att jag inte har någon familj att ansvara
för i dessa tider av prestationsångest, stress, snedvridna kroppsideal, krig, miljöförstöring och naturkatastrofer? Ändå är ansvarskänslan inte mindre.
Jag känner ofta att jag inte räcker till, att jag är för trött för att orka.
Nog borde kunna hjälpa min gamla mor mer än vad jag gör? Städa
och handla mat oftare? 
Häromdagen hamnade jag på hennes soffa när jag skulle dammsuga, 
fullständigt dränerad på energi. Istället fick min syster städa när hon kom 
förbi. Det är samvetets törnekrona som skaver på mig... inte glorian. 
Varför i hela friden är jag så trött?
Jobbet går som en dans, men all energi tycks förångas där. Fritiden 
däremot...
Barnen på skolan ger mycket tillbaka, även kraft och energi, men
det är möjligt att jag börjar bli lite till åren when it comes to att orka
med att vistas bland både 200 elever och ta hand om min gamla mor? 
Jag vet inte...
Och ser man det från en annan synvinkel så träffar jag ibland människor
med mina åkommor som inte förstår hur jag kan jobba fulltid eller ens
arbeta alls med min whiplashskada.
Jag är den enda i den trafikskadegrupp som behandlades 1998 som
alltjämt knegar 100%. Den ständiga "sjösjukan", värken och stelheten
som kommer av en skadad nacke är förstås jobbig, men eftersom vi
människor har en särpräglad förmåga att vänja oss, anpassa oss till
situationer och parera det som känns obehagligt, fungerar det bra.
Åtminstone för mig. Det är inga som helst problem... mer än att jag inte
orkar vara alert på min fritid också.

Eva Cassidys album "Songbird" snurrar på min grammofonkarusell.
Det är en vinylskiva helt fri från damm och repor. Jag är rädd om den
eftersom jag vill hedra minnet av planetens mest kompetenta sångerska.
Just nu sjunger Eva om höstlöv...

The falling leaves
rift by my window.
The falling leaves of red and gold.

I see your lips,
the summer kisses,
the sunburned hands I used to hold.

Since you went away
the days grow long
And soon I'll hear old winter song
But i miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall...


Bäst just nu: Att spela Pokemon med vännerna. Faktiskt! :) Det har
blivit en hobby för oss äldre i stil med bridge och bingo. Förmodligen
är det det sociala inslaget som är det primära.
Sämst: Samvetet... och att jag inte uppträder på Stadsfesten i år :(
Läser: "Midnattslinjen" av Lee Child
Lyssnar på: Glenn Miller "A string of Pearls"
Drömmer om: En liten stuga i hjärtat av sjumilaskogen.
Tittar på: Norska vildmarksprogram





Söndagen den 12 augusti 2018

Regnet strilar från en stålgrå himmel och ingen klagar.
Naturen själv har definitivt inga invändningar, bönderna tycker förmodligen
också att det är bra men att det är i senaste laget och jag ser fram emot 
lite svalka. Let it rain!

När jag nu kan betrakta min sommarledighet i backspegeln måste jag
säga att jag är nöjd med den. Det har varit soligt och varmt hela tiden och
det har inte funnits några som helst åligganden. Dessutom har jag, som jag
tidigare nämnt, fått en handfull nya vänner. 
Let it rain! Let the workdays begin!


Bäst just nu: Livet
Sämst: Inget
Läser: Den nya Jack Reacher-romanen
Tittar på: Em i friidrott


Life is what happens to you while you´re busy making other plans.
John Lennon


Äldre inlägg