Visar inlägg från maj 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 2018

Den fasansfulla insikt som drabbar en när alla ord plötsligt är ödslade
och man bara kan stå tyst inför ett oönskat och befarat faktum, är inget
man ens önskar sin värste antagonist. Elin i Horsnäs upplevde detta en
höstdag år 1611 då hon dömdes till döden för häxeri.
Jag var med om det i november 2003 då mitt äktenskap brast i fogarna
på samma sätt som vanten i den ryska vintersagan.
Då hjälper inte den där villfarelsen att man är av den verbala naturen
som kan prata om allt, som är beredd att lägga sig på rygg som en liten
chinchilla inför en Schäfer och som på ett övertygande vis kan lova guld
och gröna skogar. Alla ord är ödslade...

Detsamma gäller alla löften som jag har givit till mig själv genom åren
when it comes to träning och motion. När det handlar om en bestående
förändring. Jag har också slösat på synonymer och metaforer för att
försäkra både mig själv och min omgivning om att jag numer har slutit
fred med mig själv. Alla ord är ödslade...

Att ge upp har aldrig varit ett alternativ för mig, även om jag kanske borde
göra det för att få frid i tankarna.
Jag kan verka negativ och dyster på ytan... ty jag bär en tråd svartare än
den sibiriska natten i mitt dna, men innerst inne är jag faktiskt optimist.
Min själ är gladlynt, sprallig och har en stark framtidstro. 

Med dessa tankar bakom mig, alldeles nyss tillryggalagda, vill jag säga att
nu återstår bara handling. Inga mer ord kommer att ödslas på försmådd
kärlek, på tröstätande eller utebliven träning. Det är nu som jag istället
böjer mig fram och tar ett stadigt tag om tjurens horn. Sedan får vi se
hur det går helt enkelt. Nog om detta nu. Over and out!

Med försommarens väldoft i luften och ljudet av svalornas pigga skri
mellan hustaken, sitter jag på balkongen och dricker mitt morgonkaffe.
Det är varmt, det är starkt och det är gott. Gevalia Colombia ska det
vara, utan mjölk och socker. Svart som i röven på Hin Håle själv. 
Klockan är snart 9 och det är 18 grader i skuggan.
Grannfrun går omkring i bikini i sin lilla trädgård och nyper av vissna
blomblad i rabatterna. Jag vågar inte hälsa på henne när hon är
"sommarklädd", vi karlar måste tänka oss för mer än en handfull
gånger i dessa häxjaktstider. Missförstå mig inte nu, jag tycker att
metoo-kampanjen har fört mycket gott med sig. Men när man slår hårt
och generellt mot en grupp av människor riskerar man att träffa många
som har rent mjöl i påsen. Det blir som ett bombangrepp mot talibaner
där oskyldiga kvinnor och barn blir träffade. Frågan är om det är värt det?
Det finns militanta feminister som anser att alla män är skyldiga. För
mig är det ingen skillnad mellan dem och de som anser att alla muslimer
är terrorister. Eller att alla invandrare är rötägg. Det är så felaktigt att
det är löjligt!!

Efter en ofrivillig titt i spegeln denna morgon upptäckte jag att jag ser
ut som Batmans gamla fiende Twofaces. Fast istället för att ha en anfrätt
och monsterlik ansiktshalva, ser jag ut som en glupsk hamster på ena
sidan. Eller en... blåsfisk?
Jag opererades i munnen igår och jag har antagligen sovit på "fel"
kind i natt.
Aj aj aj… det gör ont. Men just "ont" är mitt andra namn.

Idag ska jag träffa mina vänner som båda har samma namn. Vi ska ses
i Trädgårdsföreningen vid 12.

Ha en trevlig söndag


"En vän är den som känner dig som du är, förstår vad du har varit,
accepterar vad du blivit och ändå varsamt låter dig växa".
William Shakespeare



Lördagen den 26 maj 2018

Vi är alla människor, med allt vad det innebär av erfarenheter, känslor,
intelligens och diverse fysiska tillkortakommanden.
Vi är alla människor med samma ursprung.

Den senaste forskningen visar att det bara var en slump att just vår
människoart överlevde och att den fysiskt överlägsna Neanderthalaren
dog ut.
Vi har många tillfälligheter och slumper att tacka för att vi lever.
Den första var förstås Big bang och den andra var kometen som raderade
ut dinosaurierna.
Just nu är det den tredje stora tillfälligheten som forskarna ägnar sig åt,
det enorma vulkanutbrott som lade hela norra halvklotet under aska för
39 000 år sedan. Ett rasande vulkanutbrott som ledde till en hundraårig
vinter, till perioder av svält och sjukdomar.

Idag kan vi säga att just det var anledningen till att Neanderthalarna dog
ut. De var bara 20 000 individer vid det tillfället och de befann sig alla i
Europa där den sk. supervulkanen fick sitt utbrott.
Vi däremot, vår Homosapiens sapiens-art, levde i det mer gästvänliga
Afrika.
Det intressanta är dock att Homosapiens och Neanderthalarna hade hunnit
beblanda sig med varandra och skapa avkommor som än idag präglar våra
DNA-trådar.

Om man ser på världen med globala glasögon och med denna vetskap i
bagaget är det svårt att vara rasistisk. Rasism har med bristande bildning
att göra.

Jag är en människa, med allt vad det innebär.
Den senaste tiden har det inneburit att jag har varit nervös för en operation
som jag ska genomlida idag. På lång sikt har det inneburit att längtan efter
en livspartner och kanske rent av en egen familj, har tärt på mig som
kärlekstörstande varelse. Är det konstigt tycker du?

Där ute, utanför fönsterglas och träramar grönskar det som mest nu.
Försommarens dofter av spirea, syren, blåregn och olvon sprider sig med
brisen från Stångån och överväldigar mig där jag sitter i vardagsrummet
med balkongdörren öppen. Småfåglarnas sång och surret från humlorna
i Ådalaparken gör mig på gott humör.
Jag har nästan svårt att tro att det äntligen är sommar.
Visst kan det väl vara så att Paradiset ligger på jorden?

"Så stor var hans kärlek till livet
att han valde att stanna ytterligare en tid".


JS



PS:
Jag och min sångerska Carro spelar på Stadsfesten
i år också.

Måndagen den 14 maj 2018

I dag, när våren är som allra vackrast, ligger jag i sängen.
Himlen där utanför mitt sovrumsfönster är blå som Nefertitis mytomspunna
safirer och den mångfald av dofter och färger som naturens örter bjuder oss,
är utestängd av mina dörrar.
Egentligen är det väl ingen idé att sura ihop och bli ännu en i raden av
historiens många bittra martyrer, men det är långt ifrån roligt att vara
sängbunden en sådan här dag. Ja, så känner jag nu när smärtan har gått
över, för några timmar sedan hade jag inte ens märkt om det var vinterstorm 
där ute. Aj aj aj...
 
I ärlighetens namn och bara oss emellan så vet jag aldrig om det är gallsten,
prostatit eller bara vanlig magsjuka som drabbar mig när jag får ont i magen.
Jag brukar lida av de två förstnämnda åkommorna men näst intill aldrig av
magsjuka. Idag ligger det närmast till hands att gissa på gallsten.
Jag är inte Guds bästa får när det gäller kosthållningen tyvärr, vilket man ju
tydligt kan se på mig.
Och i och med den plötsliga rörelse som jag har utsatt min lata lekamen för
den senaste tiden så ökar matintaget markant. Jag har satsat på att försöka
vara i form till "Vårlyftet"... som jag ändå missar idag. Bara i helgen gick jag
4 mil! Alldeles förgäves visar det sig nu... fast jag kan ju satsa mot
Blodomloppet istället. I helgen åt jag också både på McDonalds och Hakepi
samt klämde i mig ett par kilo godis och en partypåse med ostbågar.
Smart? Nej, inte alls.

Jag minns den där sommaren då jag tappade 17 kilo på fem veckor.
Det var egentligen en personlig vetenskaplig test som jag fördjupade mig i.
Med frågan; -"Hur mycket kan man gå ned i vikt av att bara leva på frukt och
grönt samtidigt som man motionerar och styrketränar kontant under fem
veckor? Svaret blev alltså 17 kilo. Jag adderade idiotiska tilltag som att
powerwalka 7 kilometer runt ån när det var 30 grader i skuggan, iklädd
långkalsonger, täckbyxor och vintermundering. Det gällde att gå fort så att
jag inte blev infångad och placerad på psyket ;) Folk sprang åt alla håll när
jag kom stapplade. Det var bara A-laget som vågade heja på mig med sina
pavor höjda mot skyn. -"Heja heja! Kom igen nu grabben! Är jag full eller
är det vinter-OS mitt i sommaren!? Ha ha ha haaa!"


Så, visst går det att få bort fett på kort tid, men det är ett både farligt och
onödigt projekt. Farligt för hjärtat och onödigt eftersom man går upp de där
17 kilona igen när man börjar leva normalt.
När jag vägde som minst under projektet visade vågen 86 kilo. Jag kände
mig lätt som en fjäril och stark i benen... MEN jösses vad gallan protesterade.
Under en snabbvisit hos min läkare fick jag reda på att det var normalt att
ha ont i gallan när man hade gått ner kraftigt i vikt. Då brast det för mig.
Jag hade stressat upp min kortisolhalt ganska kraftigt när jag bara fokuserade
på träning och rörelse, så jag var inte särskilt taktfull...
-"Men vad faan!? Jag hade ont i gallan när jag var överviktig och nu har jag
det alltså för att jag är smal!?"

Läkaren som var lugn som en filbunke höjde på ena ögonbrynet och svarade
att -"Nej, du har inte ont i gallan för att du är smal. Du har ont för att du har
gått ner på tok för mycket i vikt under en på tok för kort tid. Kroppen hinner
inte med".

Jaha, så var det alltså med den saken. I takt med att jag blev allt rundare
igen försvann värken i gallan, men kom tillbaka när jag nådde rekordvikten
på 110 kilo några veckor efter läkarbesöket. Där befinner jag mig ännu, så
här 7 år senare. Here I am, the big big baraboom bear!
När jag var liten brukade min bror säga att det är bättre att leva kort och
lyckligt än att leva länge och vara avhållsam. Han sa det alltid när han
tryckte i sig en påse bullar och en liter mjölk. Jag har funderat på det där
genom åren och upptäckte senare att Adolf Fredrik brukade säga samma
sak. Ni vet kungen som dog av att äta för många semlor? Eller hetväggar
som det hette på den tiden. Var Adolf Fredrik lycklig? Han brukade i alla fall
hävda att vi alla ändå skulle dö förr eller senare så varför inte förr? Då hade 
han ju åtminstone fått smaka allt det goda som livet hade att erbjuda.
Och det fick han, Adolf Fredrik, vår näst tjockaste konung, endast
omsprungen av kung Klot när det gäller tyngd.
Dvs. av Karl X Gustav, mest berömd för att ha överraskat danskarna genom
att knalla över isen på Bält-sjöarna.
De båda kungarna levde med hundra års mellanrum, Karl Gustav först och
Adolf Fredrik sedan. Hade de gallstensbesvär? Det borde de ha haft!

En koltrast visslar på sin melankoliska melodi, några barn skrattar nere vid
ån, annars är det lugnt som i graven där jag ligger i sängen med min bärbara
guppande på klotmagen. I vinter ska jag gå över lilla Tinnerbäcken och stora
Stångån för att överraska Tanneforsborna! Då kanske även jag går till
historien, trots att jag är en tjockis? Det gäller att göra någonting lurigt här i
livet...

Söndagen 13 maj 2018

Jag sitter på strandbrinken och tittar ut över Stångån. Ett svanpar glider
förbi bland näckrosblad och små dyningar, på samma majestätiska vis som
Kung Ludvig och Marie-Antoinette gjorde för 240 år sedan, i de yppersta
kretsarna i Frankrike.
Med näbbarna i vädret passerar de mig utan att visa det minsta intresse.
En människa utan brödsmulor är inte värd att kasta bort någon tid på.
Jag ångrar nästan genast min liknelse när jag tänker på det brutala öde
det franska kungaparet gick till mötes. Det vore synd på så långa fina
svanhalsar.
Jag kan förstå det svältande folkets reaktion på Marie-Antoinettes fråga
om varför de åtminstone inte äter kakor för att överleva. Goddag yxskaft
liksom.
Till hennes försvar vill jag dock säga att hon där och då inte visste bättre.
Hon levde i en skyddad värld, en förskonande bubbla, där det alltid fanns
småkakor ;)

På tal om 1700-talet så läste jag i Märta Helena Renstiernas berömda
dagbok igår igen, jag valde ut den sidan där hon skriver om slåtterölet
tillsammans med Carl Michael Bellman, min kanske största idol.
Det är fantastiskt att kunna förflytta sig mer än 200 år tillbaka i tiden
och att dessutom få ett ögonblick av den svenske hovskaldens liv beskrivet
in i minsta detalj.
Det är ingen slump att jag vann budgivningen om första upplagan av
Fredmans epistlar från 1790. Det blev förstås inte billigt, men nu har jag den
här och kan således spela efter samma noter och ackord som Carl Michael
gjorde en gång i tiden när det begav sig.
Jag har också varit medlem i det Svenska Bellmansällskapet. Det var jag,
Jens Åke Svensson, och en mängd adliga människor från Stockholm ;)
På den tiden var det min syster som skötte inbetalningen av
medlemsavgiften, när det blev tid för mig att sköta den själv rann det ut
i sanden. Men jag antar att Gyllenhjälm och Adelsporre eller vad de nu kan
heta för något tjusigt, klarar sig utan Jens Åke.

Om jag får gissa så tror jag att det var barnprogrammet "Slottet Silvercronas
gåta" från 1974 som gjorde mig intresserad av historia.
Det var ingen dålig rollbesättning i den serien! Säga vad man vill om 70-talets
barnprogram, men man ville väl. I det här fallet lyckades man storligen.
Dramatenskådisar som Meta Velander, Tomas Bolme och Stig Engström
fick mig verkligen att känna av historiens vingslag.

Jag sitter på Stångåns strand men börjar få ont i mina knän. Jag biter ihop
och låter den lilla färjan MS Kind passera innan jag påbörjar det kännbara
företaget att resa mig upp.
Jag vill inte att passagerarna ska se hur svårt jag har det. Det vore genant.
På stela ben stapplar jag hemåt mot Gripgatan och den väntande
kaffebryggaren.
Det har varit en fantastiskt trevlig helg med mycket rörelse ute i det fria.
Naturen är så andlöst vacker nu och trots min stelhet så har jag inte lika ont
i värmen.

Tack gode Gud för våren!

Jens Svensson


"Av historien lär vi oss att vi ingenting lär oss av historien..."

Friedrich Hegel
















Söndagen den 6 maj 2018

Med Skottarnas Tartan-day i det månadslånga bakvattnet och med
Sveriges nationaldag samma tidsrymd framför oss, har vi nu nått
tröskeln till den sjätte maj. Ja, vi har till och med passerat den och
kunnat konstatera att det verkar vara skådespelarnas dag.
George Clooney och Sif Ruud fyller år idag.
George firar säkert sin bemärkelsedag på andra sidan havet medan
min gamla idol, Sif, håller hov bland molnen i de sälla jaktmarkerna.
En annan aktris, Marlene Dietrich gav sig av detta datum för 26 år
sedan, 90 år gammal.
Både Marlene och Sif fick ett långt och innehållsrikt liv. Fru Ruud som
professor, teaterpedagog och Sveriges främsta skådespelare och 
Marlene i det glamourösa Hollywood. När jag blundar ser jag hur den
klassiska filmaffischen "Manpower" kavlas ut över näthinnan. Året är
1941 och Marlene Dietrich och George Raft poserar på en säng.
På den tiden fick man prata om Manpower också, det begreppet är
numer tabubelagt. Idag pratar vi bara om "Girlpower" och kvinnokraft.
När vi män lyfts fram i media så är det i #metoo-sammanhang.

Som den gamla vanehund jag har blivit sitter jag vid datorn och
dricker kaffe medan Winnerbäck sjunger i bakgrunden om att han
hugger i sten och har ett ansträngt förhållande till England.
Inget nytt under solen här inte...
Det verkar kunna bli en riktigt fin dag. Himlen är blå för en gångs skull
och inte stålgrå. Det är 16 grader i skuggan redan klockan 9.20.

Jag vet egentligen inte vad jag gör med mina dagar längre. Förmodligen
slösar jag bort dem. Jag borde ha letat reda på en livskamrat för länge
sedan och bildat familj. Vi skulle ha bott i ett hus med trädgård vid det
här laget och jag hade lekt med barnen i detta nu, den 6 maj 2018 kl
9.20.
Men...


Om en stund ska jag ta en lång promenad och njuta av vårens skådespel.


Bye bye




Till dig
som ännu inte har nåt namn
Du är bara en dröm
jag hoppas ska bli sann

Till dig
med all den kärlek jag vill ge
Jag har väntat länge nu
känns som en evighet

Till dig
som jag hoppas jag får känna
ditt lilla huvud mot min arm
Lilla stjärna utan namn

Innan åren springer bort
innan det är försent...


Dawn Finer

Äldre inlägg