Visar inlägg från april 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 29 april 2018

Chaac, mayaindianernas gamla regngud, spelar xylofon i den mörka
majnatten. Det är en sorgsen melodi som minner om ett förlorat rike.
Pling, plopp, plipp, plooong...

Ett tätt strilande regn fingrar högljutt på mitt fönsterbleck, och
tillsammans med de taxibilar som pressar grus på Hamngatan utgör
det en ljudkuliss som får mig att ligga vaken. Pling, plopp, plipp, bruum,
skraap!  
Jag vänder på mig i sängen och tittar på klockradions lysande digitalsiffror
... 02:32.
Med en suck lägger jag mina sömnambitioner på is och hasar ut i köket.
Jag fyller ett stort handblåst Orreforsglas med kallt vatten och ställer mig
vid fönstret.
En dyster kuliss hänger vid horisonten, bortom sporthallens välvda
takbågar. Jag kan inte se mångubbens bleka skiva någonstans på valvet
och inte heller några stjärnor.

De stunder då ensamheten tar strupgrepp och hjärtat känns tungt
i bröstet brukar jag sätta mig i studion och knäppa på en akustisk gura.
Så även denna tröstlösa natt.
Jag tar ett C#m och ett F#m och börjar planlöst att spela på en dyster
melodi...

Jag vaknar av koltrastens tjoande klockan 05:45, jag hade somnat på
golvet i studion. Aj aj aj, du obarmhärtiga stelhet.

_________________________________________________________

Nu sitter jag vid min bärbara dator i mors lägenhet på Ådalagatan.
(Jag har två datorer och en iPad hos mor och två datorer och en iPad
hemma på Gripgatan).
Vi har nyss ätit frukost tillsammans.
Framför mig på bordet finns den obligatoriska morgonkoppen med svart
kaffe, en dosa med lös-snus och min mobiltelefon. Från telefonen hörs
då och då ett plingande ljud från mina vänner som meddelar vad de har
för sig denna dag. LF ska åka till Åtvidaberg, MO behöver sova eftersom
han nyss kommit hem, MJ ska träffa mig på Waynes kl. 11 och A kanske
ansluter.

Från min dators Harman/Kardon-högtalare strömmar Orphei drängars
vårsånger ut i vardagsrummet. Deras löfte om den annalkande
sommaren känns uppfriskande. Även om körorden ibland riskerar att
blanda sig med mina bloggrader. Det är både stämningsfullt och lite
jobbigt att skriva till körsång. Det måste vara manliga sångare annars
går det inte alls. Diskanta, ljusa, skrikiga kvinnoröster i grupp riskerar
att få mig att tappa koncepten fullständigt.
När det gäller solosång och musikvideor väljer jag oftast att lyssna till
och att titta på kvinnliga artister. Katie Meluha, Shakira, Eva Cassidy,
Tove Styrke, Wiktoria m f. Men aldrig kvinnlig körsång! Och read my
lips... ALDRIG GOSPEL! Usch, gospel är det värsta jag vet.
Då lyssnar jag mycket hellre på Christer Sjögrens "Kramgoa låtar 349".

Blommande sköna dalar,
hem för mitt hjertas ro!
Lummiga gröna salar,
der vår och kärlek bo!
Soliga barn af luft och ljus,
O jag förstår ert tysta sus,
Blommande sköna dalar,
hem för hjertats ro!




Lördagen den 28 april 2018

Om sorg

Det var en osedvanligt vacker vår 1993, med frodig grönska och en
pollenexplosion som folk pratar om än. Själv minns jag ingenting.
En enorm skogsbrand härjade i flera dagar utanför Svenljunga och
kunde släckas först när den elfte brandkåren anlände.
60 människor drunknade i en färjeolycka på Ganges och 230 dog i
en otäck eldsvåda i en leksaksfabrik i Thailand. Det var dock nyheter
som gick mig fullständigt förbi den där majmånaden för 25 år sedan.
Då hade jag precis fyllt 22 år och jag vakade vid min fars dödsbädd.

Visst hade jag funderat mycket på döden, jag var ju uppväxt i skuggan
av min bror Anders som rycktes bort i en trafikolycka... men jag kunde
inte ta in att allting bara fortsatte som vanligt, jag menar, trots
det tragiska och fasansfulla!? Småfåglarna sjöng sina vårtrudilutter,
de väldoftande örterna sprakade i Guds hela färgpalett och solen
tycktes aldrig vilja gå i moln. DET var provocerande! Hallå!? JAG har
sorg här!
Det samma gällde den "medmänskliga" omgivningen som inte kunde
förstå varför jag behövde mer än en dag ledigt från mitt arbete och
hur det kom sig att jag stirrade så djupt i whiskeyflaskan.
Vilken vekling han är den där Jens.

Idag inser jag att man inte kan förstå andra människors sorg eller hur
de reagerar på den. Att påstå det skulle vara att förhäva sig själv när
man istället behöver fokusera på dem. Det är dock viktigt att agera
inkännande och att finnas till hands för att lyssna.

Häromdagen fick jag en anledning att fundera över döden igen.
Jag påmindes om hur bräckligt det här livet är och att det är viktigt
att ta vara på det. Att LEVA här och NU! Snälla gör det, för min skull...

Om tänder

Om vi ska prata om mindre allvarliga saker så kan jag nämna att jag
drog ut en tand igen igår. Nu återstår endast 8 tänder av de 16 jag
hade i underkäken innan jag körde skallen i asfalten den där ödesdigra
dagen i augusti 1998. Sakta men säkert har de vittrat sönder och mina
olika tandläkare har bara kliat sig i huvudet. De har visserligen varit
mig behjälpliga med att skriva till mitt försäkringsbolag för att försöka
få ut pengar till nya tänder, vilket jag är tacksam för. Att jag hela
tiden har fått avslag hör inte hit. Det är själva handlingen som räknas.

I går fick jag hälsa på mina nya tänder som snart, efter diverse
justeringar, ska flytta in. Det kommer att bli skönt att se ut som folk
igen. Den unga kurdiska tandläkaren som jag har nu är den bästa jag
någonsin har haft! Dessutom är hon vacker som en junimorgon!
Vacker, alert och handlingskraftig. Hon röntgade munnen, tog bort
tandsten, drog ut en tand och plockade fram nya inom loppet av
60 minuter. Fast... hon får göra vad som helst med mina tänder...
bara jag får ligga där och titta in i hennes gröna ögon ;)

Om mopeder

Snart ska jag åka till Biltema tillsammans med två vänner. Vi ska
köpa lite prylar till våra veteranmopeder. Jag har en svart Monarscoot
från 1961. En riktig liten pärla... nästan lika vacker som min
tandläkare.

Ha en trevlig helg nu gott folk!

Jens Svensson
I Nådens år 2018

Söndagen den 22 april 2018

Jag har aldrig drömt om diamanter
Jag har aldrig drömt om guld
Jag har drömt för att få vila en stund
från ärenden och skuld

Från en kall och blåsig vinter
från ett inarbetat mönster
Jag är ingenstans på väg här
men det lyser i ditt fönster...

L. Winnerbäck (Ur Ett slags liv)

Hej, jag heter Jens Åke Svensson och jag har hunnit fylla 47.
Åke efter farsgubben som döptes en varm augustidag 1924 då Åke-namnet
var bland de populäraste namnen i landet.
Jens efter en dansk statsminister som försökte bringa ordning i grannlandet
efter nazisternas framfart på 40-talet. Åke betyder "Lille far" och Jens
kommer ursprungligen från vikingasagorna om Jaens den Store som var visegoternas ledare på 600-talet. Det lär ha varit Oden som namngav honom
under sin tid på jorden. Kristna människor brukar hävda att Jens är en
kortform av bibelns Johannes. Å andra sidan påstår de att "The holy bible"
ligger bakom det mesta. Bl a har man fått höra att den Gyllene regeln,
vilken jag tycker är det mest kompetenta den heliga skriften frambringar,
är ett kristet påfund. Men det är den inte. Det var en syrisk poet vid namn
Publilius Syrus (60 f kr) som myntade dessa tänkvärda ord.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Jag antar att jag är så lycklig jag kan vara med tanke på omständigheterna.
I femton år har jag brottats med ensamhet, övervikt och krämpor... men
jag har samtidigt varit helt arbetsför och relativt aktiv på fritiden.
Det finns de som tror att jag är lat och fast i ett mönster, men då brukar jag
tänka att de skulle få känna på att ha min kropp med diskbråck,
whiplashskada, artros, astma och opererade kroppsdelar ;)
Det finns inget skönare än att, efter en intensiv dag på jobbet bland 200
livliga elever och en handfull projekt, få sjunka ner i den mjuka omhuldande
soffan.
Mina kontorsarbetande vänner har svårt att förstå mig.
Man ska ju gå till gymmet efter jobbet!
Eller åtminstone jogga ett par kilometer!? Men när jag tar klivet in över
halltröskeln och sparkar av mig skorna på dörrmattan ekar fortfarande
barnrösterna i mitt arma huvud... Jens! Jens! Jens! Kom! Hjälp mig!
Berätta något spännande! Knyt skorna! Hon bråkar med mig!

Missförstå mig inte nu. Barnen är mitt liv och har alltid varit det.
Jag kan inte tänka mig att jobba med annat än med kreativa, glada, pigga,
nyfikna och livsbejakande barn. Det är ett privilegium att få vägleda
framtidens vuxna. Men numer orkar jag inte med så mycket fritid... för
jag har också blivit äldre. Som ju alla blir tillslut.
Det räcker med jobbet från 8.30 till 17 om dagarna. Eller 9 till 17.30.
Under vinterhalvåret är det ju dessutom natt när man stapplar hem från
kneget!

Ibland har jag ilsknat till och tänkt att nu jäklar får det bära eller brista!
Jag ska tamejfan börja röra på mig ordentligt! Kan de andra så kan jag!
Då har jag tagit 140 kg i bänkpress och bollat med 25-kiloshantlar.
Jag har hastat 7 kilometer runt ån två gånger om dagen och avhållit mig från
att tröstäta. Nej, jag vet... det håller inte i längden. Man kan inte gå på ilska
som drivmedel under någon särskilt lång tid. Till slut blir man utmattad.
Tyvärr är det bara ilskan och kärleken som kan få en känslomänniska som
jag att förändras. Jo, jag har insett att det inte är särskilt hippt att vara
styrd av sina emotioner, på bekostnad av intellektet.
Man ska vara disciplinerad, behärskad och lagom. Inte en ologisk och udda
konstnärssjäl som jag ;)

Ja, det har varit kärleken som fått mig på rätt köl, de få gånger någon
kvinna har uppmärksammat mig. Då har jag tappat 20 kilo i vikt på bara
några veckor och värken i lederna har varit som bortblåst. Men kärleken är
tydligen inte för mig, den är till för andra... så njut medan ni kan.
En dag kan ni bli som jag.

Som sagt, jag är så lycklig jag kan bli, med den vackra våren utanför mina
smutsiga fönster, fri från riktigt allvarliga sjukdomar och med ett jobb jag
trivs med.
Kanske kommer jag att få leva några år till? Jag vill gärna få göra det.
Folk tror att jag är en stadsråtta som bara kan gå igång på doften av
asfalt och bensinångor, men det är naturen jag lever för nu.
Jag tycker om att få köra ner mina gympaskor i den mjuka fuktiga marken
nära de porlande vårbäckarna. Att få se hästhovarnas ljusgröna stänglar
baddas av det kalla vattnet. Att absorbera den värmande vårsolen.
Jag uppskattar havsbrisen under fiskestunderna på kusten och de
kodadoftande stammarna i högsommarskogen.
Jag har vandrat över örtaängar vid midsommartid, sjungit om
mångubbens benvita glans och sökt efter dolda skogstjärnar.
Ja, jag är förälskad i den svenska naturen under sommarhalvåret...
men jag vill kunna välja stadens liv och rörelse också.

Snart ska jag välja stadslivet då jag ämnar besöka city för några ärenden.

Gav jag upp det allra dyraste
Lite grann får man försaka
Jag var bara rädd att
himlen skulle hämta mig tillbaka

Medan tradarna ger sig ut på vägarna
eller båtarna lämnar sin hamn
Jag kommer aldrig sluta höra
hur dom ropar mitt namn
Ta vind, ge dig av, här finns en famn
och ett slags liv...

L. Winnerbäck



Fredagen den 20 april 2018

Med vårsolen återvänder framtidstron och det goda humöret. Allt känns
roligt, både jobb och fritid!
Den här fredagen kommer jag att minnas ganska länge.

Solen värmde rejält när jag lämnade jobbet idag vid 13-tiden. Jag hade Bob
Marleys album "Uprising" från 1980 i öronen och jag såg fram emot att ha
god tid till att utföra privata ärenden på stan. Det blev en kopp kaffe också,
på Waynes såklart.
I morgon jobbar jag igen då vi har "öppet hus" på Lillgårdsskolan.

Ja, det har varit en rolig och spännande tid på jobbet med regiarbete inför
musikalen "I det blå" tillsammans med min dramagrupp. Med utformandet
av den nya Vårlördagsbroschyren, med design av reklamaffischer och av
"Sommaruppgiften 2018".
Det har också varit roligt att presentera nya rastlekar för eleverna och att
ha sångsamling med de alltid lika glada sexåringarna, som älskar att sjunga.
Temapassen på onsdagar, torsdagar och fredagar har varit särskilt spännande
då jag och eleverna på mellanstadiet har fördjupat oss i flyktingarnas situation
och flykt över Medelhavet. Jag har dragit en parallell till "vår egen" emigration
till Amerika (från 1850-1920) då 1,5 miljoner svenskar flydde armod,
religionsförföljelse och värnpliktstvång.
Kan man ha ett bättre jobb? Jag kan lova att det aldrig blir långtråkigt!
Hemsideansvaret och skyddsombudsrollen gör också att det hela tiden uppstår
nya utmaningar... och sist men absolut inte minst, arbetet på den
fritidspedagogiska arenan ca. 4 timmar om dagen. I love it!

När det gäller Lillgård Athletes program för våren och sommaren har vi tabata,
Blodomloppet, Skiren runt och Stadsfestloppet kvar. Jag har fått loss pengar
från vår sponsor så all medverkan kommer att vara gratis för oss.

Just nu funderar jag på om jag ska beställa MTB-kläder med Mera Leras logga
på inför cykelsäsongen. I så fall får det bli en endurotröja... jag passar liksom
inte i slimfit ;) Men visst skulle det vara kul att göra reklam för sin klubb.

Nåja, nu ska jag försöka att hitta något blått att ha på mig imorgon.
Skolans temarubrik är ju "I det blå" :)

Ha det gott och ta hand om varandra!

Jens


Jag på MTB-banan

Lördagen den 14 april 2018

Hårda fotsulor

För 47 år sedan, precis på dagen, skulle det dröja ytterligare 4 dagar
innan jag ämnade utstöta mitt första skrik i den här världen.
Det blev inte så många fler... jag har egentligen aldrig uppskattat höga
ljud.

Det kan vara relevant att ställa sig frågan vad man har åstadkommit under
sin tid på jorden?
Vad har jag bidragit med under de 563 månader jag har levt och verkat?
Jag säger som Cornelis, "jag är en tvivelaktig person, duger ej mycket till".
Ni vet, i den där sorgliga och mollstämda visan "Trasig skor"?
Kanske har jag i bästa fall bidragit med att göra några barns skolgång och
fritid lite roligare..? Jag har alltid funnits till hands och haft all tid i världen
för dem. Jag menar, som kontrast till många karriärslukade föräldrar.
För mig har alltid människan och dess känslor varit viktigare än karriär och
ekonomi. Man ska finnas till hands och vårda kontakten med barn och äldre.
Med de som byggt upp samhället och med de som ska ta över det.

Ja, om fyra dagar fyller jag fyrtiosju år. Bakom mig har jag ett krackelerat
äktenskap, en halvtaskig handbollskarriär och en handfull musikprojekt.
Jag har upplevt mycket smärta och död, men också lika mycket glädje och
liv. Jag tror på människan... men inte på kärleken.

Det jag ångrar mest är att jag har gjort andra människor besvikna för att
jag inte alltid har mäktat med att bete mig korrekt eller för att jag inte
har levt upp till de förväntningar man har haft på mig.
Jag är en lugn och empatisk man, ja rent av sävlig. Men innerst inne, i mitt
mörka djup, hyser jag ett aggressivt, långsint och icke förlåtande monster.
En varelse med en snedvriden stolthet som man INTE (read my lips) ska
sätta sig på.
Ja, livet är en uppsluppen dans över blomblad och krossat glas. Ett liv som
jag snart har vistats 47 år i. Man har liksom utvecklat hårda fotsulor.

Fram till 25-årsåldern var det riktigt roligt att fylla år. Numer skulle jag göra
allt för att få slippa bli ytterligare ett år äldre. Jag vill verkligen inte fira min
födelsedag längre (read my lips again).

Trots att tiden sägs vara ett människans påfund så rör den sig bevisligen
framåt. Min ålderssynthet, mina gråa hårstrån och de stela lederna är ett
obarmhärtigt bevis på det.


Född i vädur(skaninens) tecken


"Den tid vi människor är tillsammans är så svindlande kort".
Hans Borli

Äldre inlägg