Visar inlägg från februari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 25 februari 2018

"Det är vackrast när det skymmer", skrev Pär Lagerkvist.
Det är vackert när det är kallt, skriver jag idag, när solen värmer Gripgatans
vita husfasader och den gnistrande snön dekorerar japanska körsbärsträd
och svenska buskar. Himlapällen är blå som en grekisk utemöbel och det är
minus tolv grader.


Tillbaka till då

Pär Lagerkvist var en av mina barndomsidoler. Jag läste hans dikter om
mandelträd, ångest och källor. De var lättbegripliga och välskrivna.
Jag läste hans självbiografi om att vara gäst hos verkligheten och romanerna
om Barabbas och Dvärgen.
Hans litterära språk, som både var enkelt och välsmakande, kom att smitta
av sig lite på mitt eget sätt att skriva.
Med det vill jag inte ha sagt att jag skulle vara en hejare på det svenska
språket och jag vill självklart inte jämföra mig med en av Sveriges största
poeter. Tänk istället att jag var som en liten grabb som tränar på Zlatans
finter, fast jag istället övade mig på att skriva dikter.

När jag var tretton år skrev jag dikten "Månskensbarn" vilket var ett tal
direkt från själen. Jag kommer aldrig att överträffa den. Jösses, vad jag
mådde dåligt då.
När jag hade gjort något som jag ångrade och bar på en gruvelse så djup
att jag bara ville raderas ut från planetens yta, ja då skrev jag en
uppmuntrande dikt.
I går när jag städade mina lådor hittade jag en sådan.

Du kan aldrig fly det förflutna,
när du vill glömma finns det alltid nån som minns.
Men om du öppnar de dörrar som stått slutna,
ska du se att där nya vänner finns.
Jens 11 år.


Tillbaka till nu

Idag mår jag på tok för bra för att pränta ner något uppriktigt.
Det var egentligen bara under de skoven i livet då jag mådde riktigt dåligt
som jag skrev som bäst, tecknade mest naturtroget och gjorde de
vackraste visorna. Numer blir det mest hafsverk.

Ja, det är en solig söndagsmorgon i Linköping. Ljuset och solvärmen gör
mig gott och ingjuter lite framtidstro i min frusna vintersjäl.
Jag skriver som Tove Janson i hennes Höstvisa. "Vägen hem var mycket
lång och ingen har jag mött".
Det är så det känns för mig så här fyra
indianskutt från mars. Vägen genom vinterhalvåret har varit mycket lång.
Jag har klivit över drivor, kånkat på mörkret och stålsatt mig när kylan
nypt mig i ansiktet. Och trots att jag har avverkat och tillryggalagt
oktober, november, december, januari och snart februari, så har jag ännu
inte mött någon livskamrat på vägen.

Jag önskar att jag kunde skaka av mig det faktum att jag inte duger längre,
med en avfärdande axelryckning. Men det är så svårt.
Och för att citera ännu en gammal idol...

"Jag är en tvivelaktig figur,
duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur,
han tar mig när han vill..."
Cornelis Vreeswijk

Är det vad jag har kvar nu vid 47 års ålder? Att beta av den sista biten
livsväg mot kyrkogårdens eviga vila?
Jag får ofta höra att det mesta är för sent att ta tag i nu.
Jens, det är på tok försent för att skaffa fru och barn. Du skulle aldrig orka!
Va? Karriär? Du ska vara glad att du har ett jobb. Vid din ålder kan man
inte byta bana!
Vadå? Vill du bli bra på något nytt? Skytte? Flugfiske? Nej! DET är för sent!

Fast, om det nu är så att jag är för naiv, godtrogen och dum för att lära mig
av mina misstag. Jag har fått höra det också ;) så kan jag väl inte heller
"ta in" att det skulle vara för sent?
Nej, låt mig få fortsätta att rusa med huvudet före in i hinder och uppför
backar. Likt en blind noshörning som fäller självklarheter, oskrivna regler 
och förutfattade meningar som käglorna på en bowlingbana.

Jag har låtit mitt känsloregister styra hitintills i livet så om någonting är
för sent idag... så är det nog att koppla in intellektet ;)
Here I cooome! 




Lördagen den 24 februari 2018

Sportlovsveckan har ofta haft en förmåga att bjuda oss på bitande vinter,
särskilt de år då föregående månader varit ljumna. Jag har kallat det för
Kung Vinters sista ryck, en desperat maktdemonstration.
Vecka 8 år 2018 är inte något undantag. En dag föll snön ymnigt och en
annan kröp temperaturen ner emot 13 minusgrader.
Trots det har jag alltid, så här vid avtagsvägen mot våren, haft svårt att
erinra mig om ifall vinterhalvåret har varit ovanligt kallt eller milt?
Att jag har gått omkring med klandervärd kroppshållning och muttrat som
en bitter gammal gubbe över mörkret, det kommer jag däremot ihåg!
Jag avskyr mörkret som krymper mitt utrymme och som förkortar mina
dagar. Alltså kan jag nu, i och med denna enkla eftertanke, konstatera att
varken kyla eller snö bör föras in på min Skyffellista. Mörkret däremot
toppar den.

Idag, när vårvinterhimlen är klar och luften skir som ett tunt isdraperi, är
det dock ljust i Kapernaum. Termometerns röda linje har parkerat på minus
9 grader och flanörerna i Ådalaparken ser ut som eskimåer.
Om fem dagar tar mars över stafettpinnen och för oss in i den första
vårmånaden. I den gammelnordiska kalendern, fjärran romerska krigsgudar
och kristna påvar, kallade vi denna månad för just vårmånaden. Inget
knussel, bara en hint om att våren var på intågande.
Det var på den tiden då vi svenskar grundade Ryssland (dum idé) och
för första gången sökte oss ut i världen, på äventyr.

På tal om att söka sig bort så har jag efter den mättnad som uppstod under
Las Palmas-resans utsvävningar åter börjat längta efter värme, bad och
vackra sommardamer. När jag blundar och återkallar minnena från Las
Canteras underbara strandpromenad, tycker jag mig kunna känna
Atlantbrisen i håret, solvärmen i ansiktet och dofterna från de olika
restaurangerna.
Förr har jag bara fantiserat, men nu känns det fullt möjligt att jag tar flyget
utomlands även i sommar.

Jag hade bestämt mig för att sova länge idag, men redan klockan 7.30
vaknade jag i något slags glädjerus. Det var lördag, solen hade redan börjat
gå upp och vårljuset lekte på täcket. Innan jag hunnit tänka efter ordentligt
satt jag i studion bland alla instrument och drack mitt morgonkaffe.
I studion har jag även min gamla trägrammofon som jag har kopplat in i
det stora PA-systemet. Jag dammade av en gammal Noice-skiva från 1980
och aktiverade spåret "Ut i natten". Albumet "Bedårande barn av sin tid"
såldes i 120 000 exemplar, så trots kultstatusen är det inte direkt någon
raritet...

"Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut
Vi skulle ut och ha kul, nån gång måste man ju ut.
Där ute i mörkret finns det som får mig att må bra.
Där ute känns allting fint, där känner jag att jag är jag..."

För mig innebar kampen mellan Gyllene tider och Noice ett vägval.
Det var som om den röde satt på min vänstra axel och skrek -"Noooicee"!
Medan en gyllene ängel satt på den högra och viskade -"Gyllene tiiiider".
Syrran dyrkade Noice, men brorsan lyssnade på Eddie Medusas
"Punkdjävlar". Jag kände mig fullständigt schizofren och lyssnade mig
fördärvad på "Vi rymmer bara du och jag" av Noice och "Flickan i en Cole
Porter sång" av Gyllene tider. Båda favoriter i en elvaårings hjärta.
Skulle jag vara den ordentliga och välvårdade Per Gessle entusiasten eller
det skitiga och rebelliska Hasse Carlsson fanet? Jag kunde aldrig välja...
så jag blev ett mellanting. Och det har hållit i sig. Under mitten av
80-talet kallade jag mig för syntare och lyssnade öppet på Depeche Mode,
Kraftwerk och Howard Jones, medan jag i smyg och hemma på kammaren
släppte loss till Judas Priest och Iron Maiden. Det verkar som om jag alltid
har försökt att vara den ordentliga och präktiga, men aldrig riktigt lyckats.
Jag har varit det svarta fåret som hur det än vridit och vänt sig haft sin
svarta rumpa där bak.

Idag när jag inte bryr mig längre och fåret får ha vilken färg det vill, lyssnar
jag hellre på rock- och punkmusik än på de syntetiska tongångarna.
Och då ska man veta, är jag ändå pianist i grunden, efter fem år i pianoskola.
Trots att jag har kallats för gitarrguru av rockband här i staden, varit
universitetslärare i gitarrspel, samlar på gitarrer och har uppträtt på
scener både i Linköping och Norrköping med gitarren i famnen, så är det
alltså klaviaturinstrumenten som jag behärskar bäst. 

Detsamma gäller jobbet, faktiskt. En period i karriären visste jag inte om
jag var pedagog eller lärare. Jag är utbildad fritidspedagog men har jobbat
både som ansvarig klasslärare i år 1-3 och lärare i bild och musik på
mellanstadiet. Det blev inte lättare av att jag plötsligt fick lärarlegitimation
i ämnena Bild och Musik samt i Samhällskunskap och Biologi upp till år 6.
Schizofrenin har följt mig genom livet ;)

Hej, jag heter Jens och är en blandras av det mesta...




 "Ack och ändå, varför är den gode dum? Varför är den kloke ond?
Varför är allt en trasa?"
Carl Jonas Love Almqvist

Söndagen den 18 februari 2018

En lätt vind nyper i det bruna granriset på mors balkong. De krampaktigt
spretande kvistarna vajar fram och tillbaka. För två månader sedan var
det grönt, väldoftande och minde om julen. Det var innan min resa till
Las Palmas och innan febersjukdomen. Nu stundar nya tider.

Det är en vilande gråmulen söndag med två minusgrader i luften och
ansamlingar av vit nederbörd lite varstans i landskapet.
Så här från ovan ser Ådalaparken ut som ett väldigt dalmatinerpussel.

Jag tillhör inte den dumdristiga skaran av optimistiska TV-tittare som
steg upp i ottan för att heja på de svenska herrarna i OS-stafetten.
Jag är inte heller en av dem som förfasar sig över deras femteplats.
Just nu debatteras det i diverse webforum och TV-studior om HUR det
kunde gå så illa i skidspåret. Själv är jag förvånad över att de inte bröt
loppet.

Det ska vara en svensk kvinna säger jag bara! :) Jag vågar inte tänka på
hur OS i Pyeongchang skulle ha tett sig för svensk del utan kvinnorna!?
Hanna Öberg, Frida Hansdotter, Charlotte Kalla och Stina Nilsson har alla
tagit guld. Vi har således 4 rejäla framgångar att glädja oss åt i Sydkorea.
För Norges del har både kvinnor och män presterat, vilket gör att de leder
medaljligan med 9 guld. Snart kan jag den norska nationalsången utantill
och i sömnen!
Om Leif Boork bara hade kunnat svälja sin stolthet och behållit de tongivande
stjärnorna i sitt lag så hade de svenska hockeydamerna sluppit bita i gräset.
Nu riskerar de istället att komma sist i OS-turneringen.

Nog om sport nu. Det är inte alltid lätt att vara sportpatriot... inte i ett
land där man blir lyrisk av en tiondeplats.
Egentligen hade jag tänkt att bege mig ut på stan idag för att byta det
strykjärn jag köpte till mor igår, men jag orkar inte.
Mor tycker att strykjärnet är för tungt att handha. Tyvärr fanns det inget
lättare strykjärn...

Problemet med mor är att hon tycker att allting känns för tungt. Tillbringare,
fat, dammsugare och strykjärn. Förmodligen borde hon få mer hjälp än vad
jag kan erbjuda. När jag kommer hem från jobbet vid halvsju-tiden om
kvällarna efter att ha vistats bland 200 elever i 9 timmar orkar jag inte
alltid ta mig an den lista av saker som mor har skrivit upp. Det kan vara allt
från att måla på väggar, skruva fast handtag, byta batterier, sköta om
fåglarna, damma, byta glödlampor, plocka ner saker från skåpen (jag har
strängeligen förbjudit henne att klättra), gå ut med soporna, hjälpa henne
med teknik och appar, se till att hon har olika låtar att lyssna på om dagarna,
dammsuga, boka tvätt-tid m.m etc.
Ibland vill jag helst bara lägga mig på soffan och pusta ut. Jag börjar också
att komma lite till åren. Inte för att 47 år är särskilt gammalt, men det kanske
är tillräckligt för att inte orka med två jobb?
Nåja, man ska vara rädd om sina föräldrar och glädja sig åt den tid man får
ha dem i livet. Det är inte alls min mening att beklaga mig. Snarare är jag
lite besviken på mig själv för att jag inte alltid orkar att vara stark.

Kanske är det den ständiga värken från nacken, ländryggen och handlederna
som tröttar ut mig? Eller så är det årstiden. Jag vet inte riktigt.
Jag kanske rent av bara skulle behöva lite kärlek? Kärlek från en kvinna
som kunde pyssla om mig lite för en gångs skull.
Fast det blir allt mer uppenbart ju mer åren går att jag är till för andra och
inte tvärtom. Och det är ju inte något oviktigt kall, eller hur? :)



Lördagen den 17 februari 2018

Tio dagar från marsporten och årets första vårmånad, sitter jag framför
dumburken och hejar på Sveriges längdskidåkningsdamer. Just nu är de
involverade i en tuff OS-stafett där de har kommit halvvägs in i tävlingen.
Snart är det dags för den sista sträckan där Marit Björgen och Stina Nilsson
ställs emot varandra.
Man kanske inte behöver vara ett orakel för att sätta en peng på Marit,
den kvinnliga Hulken från Trondheim? Fast silver är väl okej det också antar
jag? Åtminstone för er andra som nöjer er med att vara Norges sämre
syskon, trots att vi också är ett vinterland med stolt idrottshistoria och har
dubbelt så många invånare.
Personligen ser jag bara guldet, för mig finns inget annat fokus. Silver och
brons eller sista plats kvittar mig helt när man har förlorat guldet.

Det är skönt att kunna konstatera att vi går mot vår, att tillvarons lilla
berg och dalbanevagn rullar åt rätt håll. Tänk om vi hade befunnit oss i
oktober nu, med hela november, adventstiden, jul, nyår och januari framför
oss? Hemska tanke! Men, vi har bara mars och april att beta av innan vi
står vid Valborgsmässoelden och välkomnar våren.

Det har varit en jobbig vecka för mig då jag fick ett återfall av den
influensaliknande åkomma som däckade mig i feber för ett tag sedan.
Men jag lyckades hålla mig på benen med hjälp av diverse piller och
genom att ta det lugnare än normalt.

Till er som undrar varför jag delar jämställda artiklar där män utsätts för
sexuella trakasserier av kvinnor, så är det för att jag är för jämställdhet.
Jag menar... verklig jämställdhet och inte bara åt ena hållet.
För mig har det aldrig varit skillnad på män och kvinnor när det gäller
beteende eller prestationer. Jag håller precis lika mycket på LFCs fotbolls-
damer som på LHCs hockeymän. Män ser inte på kvinnor som objekt mer
än vad kvinnor ser på karlar som objekt. Män tänker inte mer på sex än
vad kvinnor gör, DET visar all nutida forskning.
I kvinnodominerade yrken utsätts män för sexuella trakasserier och i
yrken där männen är fler eller mer dominanta utsätts tyvärr kvinnorna.
Jag har själv blivit trakasserad och stalkad genom åren, men istället för
att anmäla eller se mig som ett offer har jag tyckt synd om kvinnorna
och försökt hjälpa dem. De har ju trots allt varit antingen kollegor eller
mammor till de barn jag har haft ansvar för om dagarna.
Kvinnan är inte något emotionellt berikat helgon och mannen är inte en
neandertalare som bara tänker med den nedre regionen. Vi är båda
människor, en däggdjursart med de behov och brister som tillkommer oss.
Kan vi utnyttja en situation och komma undan med det så händer det ofta
att vi gör det.
Däremot spelar kultur, uppväxt, samhällets förväntningar och media en
stor roll när det kommer till hur vi framställs.

Se där ja! Nu har damerna kommit i mål. Det blev guld till Norge och silver
till lillasyster Sverige. I medaljligan ligger Norge tvåa med endast Tyskland
före sig och Sverige ligger sjua.

Nu ska jag ta en lång, varm dusch och ge mig ut i snön... UTAN skidor!

Take care







Lördagen den 11 februari 2017

En mulen förmiddag, elva dagskliv in i februari, sitter jag framför TVn och
njuter av konståkning. Till tonerna av kända klassiska mästerverk gör
Evgina Medvedeva sina piruetter. Olympiska spelen i Sydkorea har tagit
sin början.
Vadå? Är konståkning tråkigt? Då mina vänner... då har ni inte sett
Evgina Medvedeva på skridskor. Oj oj oj, vilken skönhet :)


Vackra Evgina

Dessutom försöker jag lugna ner mina sportnerver efter de svenska
skidherrarnas fiaskoinsats under morgonen. Konståkning har en avslappnande
effekt på mig... dvs. så länge jag slipper se karlar i trikåer.
Lillebror Norge tog förstås guld, silver och brons i skiathlon denna morgon,
medan bästa svensk kom på en tolfte plats!? VAD har våra herrar i OS att
göra egentligen? Jäkla sillmjölkar! Har någon talat om för dem att det INTE är
en semestertripp? Tänker de ens att på att de representerar sitt land?
Nej, tacka vet jag tjejerna. Jag får fokusera på Charlotte Kallas vinst igår.
Hur hon knäckte Marit Björgen med sin utklassningsseger. Dessutom hade
vi tre svenska damer bland topp tio.

På nätet har sportfixerade konspirationsteoretiker börjat ställa obekväma
frågor. Varför har Sveriges längdåkningslandslag en norsk tränare?
Varför vill inte Charlotte Kalla träna med landslaget?
Hur kommer det sig att det har gått utför med svensk längdskidåkning
sedan denna tränare tog över? Varför åker tränaren till OS med magsjuka
härjande i kroppen? Och framför allt, hur kommer det sig att man inte byter
tränare efter 7 sorger och 8000 bedrövelser!?
Visst det låter överdrivet, det gör alla konspirationsteorier, men jag är böjd
att hålla med i frågan om varför man inte byter tränare? Ja, byt ut hela
ledningen vetja! Det ser ju inte ens bra ut när det gäller återväxten.

Jag som är uppväxt med Lundbäck, Wassberg, Svan och Mogren mår riktigt
dåligt nu för tiden... så när som på damerna förstås och Charlotte Kalla.


You don´t win silver, you lose gold!

Nog med sport nu. I går hade Sverige en bra dag i OS. Idag har den än så
länge varit under all kritik. Och jag är rädd för att det fortsätter så.
Jag gissar att Sverige tar fem medaljer i OS medan Norge kammar hem
tjugofem stycken. Det är inte bara mörkret och kylan som gör att jag
avskyr vintern. Det är sportprestationerna också.

Idag sov jag till 9.30... och det gjorde jag igår också förresten. Inte ens OS
kan locka upp mig ur bingen nu för tiden. Jag är ständigt trött. Zzzzzz!
Min äldsta bror stiger alltid upp klockan 05.00 oavsett om det är vardag eller
helg. Han säger sig ha sin formtopp i ottan och passar då på att rätta
elevuppsatser och skriva sina böcker. Oförklarligt! Själv är jag tyvärr inte
produktiv längre. Jag har inte skrivit en bok, en låt eller ens en liten dikt på
flera år.
Just nu lever jag för shoppingen och har börjat samla på exklusiva herrur.
Visst är jag medveten om att man inte kan köpa sig lycka, men det är
åtminstone ett litet glädjeämne. Jag funderar på att inreda en liten
klockgarderob här hemma.

Eftersom det är helg och jag helst inte bör "tänka jobb" så kan jag skriva
lite om fritidens framtid. I vår tex. ska jag blåsa liv i min moped och delta
i mopedrallyn. Jag måste snart lämna in min cykel på service och rengöring
så att jag kan hålla jämna steg med Mera Lera-gänget. I somras satsade jag
på en heldämpad Specialized stumpjumper för 25 000 spänn. Det är roligt
att cykla i skogen! Än så länge har jag bara fem skogsturer bakom mig, men
tanken är att de ska bli många fler.
Jag som är född med starka armar och som under min gymperiod tog 140
kg i bänkpress längtar efter att få lyfta skrot. Ja, ibland känns det som om
armarna skriiiker efter vikterna. Ändå har jag inte besökt tortyrkammaren
på över ett år!? Skärpning Jens!


Bonnbrännan Svensson

Idag ska jag ta en tur på stan, göra lite inköp och pyssla här hemma.
På tisdag står jag värd för en spelkväll och någon gång under veckan
som kommer ska jag försöka att ta mig till skyttebanan för att lufta min
Magnumrevolver. Fritiden ser ljus ut :)


Kaboom!


Äldre inlägg