Visar inlägg från januari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 28 januari 2018

Endast tre dagar återstår av det nya årets första månad, sedan tar
februari över. Februari har på senare år visat sig vara vintermånaden med
stort V, trots sin position vid vårens tröskel. Det brukar liksom bli vinterns
sista allvarliga försök att behålla greppet om tillvaron.

Jag som gärna vill finna en mening med allt önskar mig snö till sportlovet,
så att barnen får lite glid i pulkabackarna.
Någon gång under vecka 9 tycker jag att vi bjuder in Elsa Beskows
Gumman Tö så att hon kan bereda väg för snödroppar, vårlök och krokus.

Varje år vid den här tiden då jag för första gången på fyra månader vågar
ta ordet vår i min mun minns jag dock den där marsdagen för sex år sedan.
Solen hade strålat och värmt i en veckas tid, vi befann oss ett rejält stycke
in i mars och vårörternas stänglar var ovanligt högresta... B O M! Snöbomb!
Som i ett trollslag omvandlades vårgrönskan till vitaste vinter.
Ja, det kom så mycket snö och det låg kvar så länge att vi kunde gräva
tunnlar på skolgården och små bivacker i flera veckors tid. Barnen var
förstås vilda av glädje medan jag och min naiva framtidstro fick oss en
rejäl törn. Sedan den dagen tar jag inte ut våren i förskott.

Nåväl gråsäl, än är det vinter kvar säger mor, än får ni gå med strumpor
och skor.
För att citera Anna Maria Roos i sången om Blåsippan. Den som
den goda Alice Tegnér tonsatte så vackert i boken "Sjung med oss mamma"
1895. Varför inte pappa frågar jag mig? Var den tidens karlar tondöva? ;)
Eller... som Zacharias Topelius säger det i sin videvisa...

Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

Ja... låt oss släppa tanken på våren och återkomma om ett par månader.

Frågan är om inte min generation var den sista att matas med barnvisor
och sagor från 1800-talet? Jag kan alla Elsa Beskows sagor i huvudet
efter min mors och mina besök på Rydsbiblioteket i mitten av 70-talet.
Favoriterna var Putte i blåbärsskogen och Olles skidfärd, den hemskaste
var Hattstugan. Den sistnämnda innehöll både eldsvåda och barnaga.
Dessutom sjöng mamsen alla Tegnérvisorna för mig när jag skulle sova.
Mors lilla olle, Ekorrn satt i granen, Bä bä vita lamm m fl.
Är den här lilla kulturskatten ett arv vi bör behålla och sprida vidare?
Eller ska vi nöja oss med den evigt tidlösa Astrid Lindgren?

Idag ska jag köpa ett vackert samurajsvärd av en annan samlare.
Det är en gammal och ovanlig katana vars skida är helt i metall.
Vi ska mötas på resecentrum i eftermiddag för att göra affärer.
Ja, jag vet att Du som känner mig ställer dig frågan... varför ett svärd
till när han redan har 37 stycken? Och lika många knivar dessutom!
Jag kan bara svara att en sådan fråga kan man inte ställa till en hamster.
Det är som att förundra sig över att vatten är vått.

Nej, nu ska jag sätta fart på apostlahästarna och låta dem föra mig mot
vidare äventyr.

Ses!




"Sår av svärd kan botas...
men inte sår av ord".


Samuraj Miyamoto, 1640.






Lördagen den 27 januari 2017

"Vi äro alla sprungna ur samma källa för 100 000 år sedan...
den mänskliga vaggan som vissa påstår stod i Sydafrika och
andra i Europa. Jag skiter i vilket".


Mina lördagsfunderingar, över en kopp kaffe, för mig denna tidiga
januaridag ut på den riktigt hala isen. Men jag bryr mig inte eftersom
jag har spikpjuck.
Lars Widding, den gamle journalisten och historieentusiasten, påstod
ofta att dagboksförfattare ljuger. Det är bl a av den anledningen som
jag en gång på det glada 90-talet bestämde mig för att alltid fara med
sanning i min egen. Här i webdagboken skriver jag vad jag tycker och
tänker även om jag riskerar att knäppa någon på näsan.
Det har hänt att missnöjda människor har förföljt mig på stan pga det
jag har skrivit. Ja, jag vet att det låter sjukt, men det är så vissa
fungerar.

Idag tänker jag att vårt stolta gamla rike, med världens näst äldsta
fana, har kört huvudet i väggen i sin strävan att alltid vara politiskt
korrekt. Sverige har en förkärlek till minoriteter och de som har det
svårt, ett faktum som jag tycker är mycket klädsamt. Empatin har enligt
mig alltid varit den viktigaste egenskapen hos mänskligheten. Även
om den lyser med sin frånvaro från och till. Det är ju så mycket lättare
att vara egocentrisk och intolerant.
Bill Gates, en av världens rikaste män och grundaren till Microsoft, har
i ett världsomspännande uttalande tackat Sverige och Tyskland för
att de, som enda länder i Europa, öppnade sina gränser för Syriens
krigsoffer.
Bills landsman den galne presidenten Donald Trump däremot har sagt
att man måste vara en homosexuell neger från Mellanöstern för att bli
tagen på allvar i Sverige. Jag väljer att ta till mig Mr Gates beröm och
förtränga den väsande Donald Ducks fula nuna.

Jag tillhör den generation som växte upp med Olof Palmes diplomatiska
förhållningssätt gentemot omvärlden och hans eviga prat om solidaritet.
Jag tillhör den generation som ständigt matades med information om
världens svältområden och om hur det kändes för flyktingar att plötsligt
bryta upp från tryggheten i sina varma hemländer med palmer och
ljummen havsbris för att hamna här... i det kalla, mörka Sverige.
Uppvuxen som jag är i förorten och med många utländska vänner så anser
jag mig vara förskonad från rasistiskt tänkande. Däremot har jag inte
dragit mig för att höja rösten när jag anser att mina utländska vänner
har en förlegad kvinnosyn eller när de själva beter sig på ett rasistiskt
sätt. På så vis är jag ytterst osvensk.

I dagarna har den svenska tigern bitit sig rejält i svansen när den
framgångsrika #metoo-kampanjen kolliderat med rädslan för att vara
rasistisk.
Författaren Ann Heberlein har länge förfasats över de gruppvåldtäkter
som begås i vårt land. Hon undrar vilka det faktiskt är som står för
dessa obeskrivligt känslokalla gärningar och när en önskan att gå till
botten med detta. Hon anser också att NU är tiden inne för ett 
bokprojekt i ämnet, nu i vingdraget av "metoo".
Men då hade hon inte räknat med den svenska rädslan för att stöta sig
med minoriteter.
Temat för hennes kommande bok är det kontroversiellast tänkbara i vårt
land: en kartläggning av gruppvåldtäkter i Sverige under åren 2012-2017,
med fokus på gärningsmännens etnicitet.
Jösses!
Samtliga svenska förlag började skruva nervöst på sig när hon berättade
om boken... och nu har det i stort sett förbjudits och tystats ner.
Hon får helt enkelt inga pengar för ändamålet. Hon säger själv:
– "Jag ser det här som ett utslag av aktivism", för det finns inget stötande
i mitt projekt. Det jag vill göra är bara att undersöka vad vi kan hitta för
bakomliggande faktorer till att sexualbrotten har ökat kraftigt i Sverige det
senaste decenniet, men kanske framför allt de senaste åren".


Det är lätt att gå med på att alla kvinnor är offer, såväl svenska som
utländska, och att alla svenska män är svin som bara ser kvinnor som
objekt och prydnadssaker. Usch ja... vi är för förfärliga helt enkelt!
Men när tanken om att invandrade män begår svinaktiga handlingar
kommer på tapeten... ja, då blir det en helt annan sak.
Den tanken är som Saurons ring, INGEN vill ta i den med tång.
Här har vi svenskar en lång väg att gå. Jag efterlyser lite sunt förnuft
i frågan. Om man ska kunna få bukt med kvinnoföraktet måste man ta
reda på vilka som ligger bakom det och varför!
Låt oss se på människan för vad hon är, oavsett hudfärg, religion,
sexuell läggning och kön. Vi äro alla sprungna ur samma källa för
100 000 år sedan... den mänskliga vaggan som vissa påstår stod i
sydafrika och andra i Europa. Jag skiter i vilket.
Ann har emellertid inte givit upp. Hon tänker presentera boken under
Almedalsveckan. Och vem vet? Det kanske visar sig att det är Stockholms
infödda kulturelit som begår brotten ;)

Söndagen den 21 januari 2018

Hej hej! Här följer några rader ur mina spontana memoarer en solklar
januaridag 2018.

"Tack gode Gud för lugnet i ensamheten".

Kvar av årets första månad återstår bara tio dagar, sedan tar det korta
februari över. Så, om 38 dagar är det redan mars :) Tjohoo!
Jo, jag inser att det kanske inte är så "redan", särskilt inte om man kräks
på vinterhalvåret och har en mörk och kämpig tid bakom sig. Men vi går
trots allt åt rätt håll, och det blir bara ljusare om kvällarna.

Jag har inga problem med att invänta våren nu. Visst kändes oktober,
november och halva december som rena rama straffet, men i och med min
vistelse på Las Palmas mellan den 21 och 28 december, försvann den avsky
som jag närde för det svenska klimatet.
Jag hade en underbar tid i Spanien med ljungande sol och skonsam värme,
men det var lika skönt att komma hem igen. Ja, jag njuter fortfarande av att
vara hemma.
Just nu uppskattar jag den friska luften mest av allt och den ordning som
råder i vårt Sverige. Sophanteringen fungerar, inga husfasader vittrar sönder
och det luktar behagligt. Borta bra, visst... men i längden är hemma faktiskt
bäst. Vad är det som gör att italienare, spanjorer och greker inte kan hålla
ordning på sina gator och torg? Det ser för bedrövligt ut! Armeringsjärn sticker
ut ur husen som benpipor på ett sargat skelett och att måla om det som
flagnar verkar vara dem en övermäktig uppgift. Nåja, det var värme jag ville
ha och det var värme jag fick. Punkt slut. Jag är nöjd.

För en tid sedan berättade en bekant för mig att hans farfar hade fyra fruar.
Jag förmodar att det var orsaken till nattens märkliga dröm. Någon gång
mellan klockan 1 och 3 hade jag fullt sjå med att hinna med mina egna
fruar, som var Helena af Sandeberg (årsbarn med mig för övrigt) och ingen
mindre än drakarnas moder i Game of thrones! Det var en ren fröjd att
vakna upp till verkligheten igen. Tack gode Gud för lugnet i ensamheten.
Fast jag vet att man inte kan rå för det man drömmer om så skäms jag
lite... faktiskt ;)
Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över den jag har blivit.
I det här bloggavsnittet har jag tex. redan avfärdat tanken om att bo på
heltid i Spanien och att ha en fru att rå om. Det verkar uppenbarligen som
om jag trivs till fullo med tillvaron och jag förmodar att det är anledningen
till att jag har kunnat låta bli att tröstäta under det nya året. Sedan den
29 december har jag inte ätit godis, bakverk, snacks eller ens druckit en
droppe alkohol! Jag har gått från 110 kg till 103 på bara några veckor!
Snart, i takt med att det blir ljusare och varmare, ska jag tillsätta en nypa
motion också. Det råder inga tvivel om att jag kommer att lyckas med
mina mål. Jag är till och med stolt över mig själv!? Hör och häpna!

Nåväl gråsäl, nu ska jag kliva in i duschen och så småningom ta sikte på
Waynes Coffee. Lev väl!

Jens Å Svensson
i Nådens år 2018











Lördagen den 20 januari 2018

Hade jag tagit ett steg till skulle jag strax ha stått och bultat på
Pärleporten.


Det fanns en tid då jag förundrades över människors förvandling i
vissa miljöer. Jag tänker främst på i tvättstugan, trafiken och
trappuppgången. Det här är platser där Mr Hyde-andan frodas och
näst intill är accepterad. Ni kanske har läst David Batras bok
"Den som inte tar bort luddet ska dö!"?
Den mest timida lilla individ kan blåsa upp sig till en rasande hulk
i tvättstugan och svänga sig med ett vokabulär som vida överträffar
Magnus och Brasses gamla svordomsvisa. Själv har jag bara smålett
åt fenomenet och tänkt att de som låter sig provoceras så lätt både
är inskränkta och oförbätterliga... fram till nu.  

Plötsligt, som i en handvändning, har jag börjat att irritera mig på
alla bilar i min omgivning... eller bilister kanske jag bör säga istället.
De är överallt! Alla tar bilen om de så bara ska till butiken runt hörnet!?
Så fort jag ska korsa en väg så dyker det upp bilar från alla håll och
kanter! Och INGEN använder blinkers längre!? En gång när jag som
bäst höll på att bli nedmejad av en svängande BMW utan någon som
helst blinkersfunktion, omvandlades min lugna och snälla person till en
galen bärsärk.
Jag måttade en kraftfull spark mot passagerardörren och lämnade ett
fult avtryck i plåten. Så klart, det låg ju 110 kg bakom den smällen.
Bilisten smet och jag skämdes som en hund efteråt.
Vid ett annat tillfälle då jag promenerade på ett övergångsställe kom
en Mercedes ångande i 200 knyck och hade inga planer på att sakta
in. Hade jag tagit ett steg till skulle jag strax ha stått och bultat på
Pärleporten. Men, framför mig på de vita ränderna låg en stenbumling
lite lägligt placerad... så istället för att ta det där dödsföraktande klivet
så gjorde jag en vildsint utspark istället. Klonk! Jaha ja, det var den
lacken det.

Det fanns en tid då jag ansåg mig stå över företeelser som tokiga
aggressionsutbrott och plötsliga humörsvängningar. Jag har ju på
senare år haft världens längsta stubintråd. Men, when it comes to bilar
rattade av nonchalanta unga män, goes Jens bananas tydligen.
Jag måste förstås få bukt med den här ådran som både är barnslig
och opassande för en vuxen karl, och för en pedagog som ska föregå
med gott exempel. Kanske är jag bara avundsjuk på folk med körkort?
Eller på ungdomen? Trots att jag varken vill vara ungdom eller ens ha
ett körkort. Så det måste i så fall handla om en djup och synnerligen
undermedveten form av psykologi. Jag påstår nämligen att jag njuter
av den harmoni som infinner sig med åren. Ja, av att jag inte längre
behöver bevisa någonting eftersom jag har gjort det mesta som går
att göra. Jag har varit chef på två arbetsplatser och tjänat multum.
Jag har gjort musik, skrivit böcker, hållit föreläsningar, rest Europa
runt, varit gift och villaägare samt en av Östergötlands bästa
handbollsmålvakter. Jag har sålt mina teckningar till både tidningar
och företag och förhoppningsvis gjort tillvaron lite enklare för många
av stadens barn. Det sistnämnda kan jag förstås bara hoppas på.
Och VAD ska jag med ett körkort till då det är både billigare och mer
miljövänligt att gå, cykla eller välja någon av stadens biogasbussar?
Nej, om jag är avundsjuk på något så är det på de som antingen
njuter av den vilda kärleken eller av tryggheten i ett förhållande...
och på de som har barn.
Jag lovar dock att skärpa till mig i förhållandet till bilisterna, särskilt om
de lovar att följa trafikreglerna.

Eva Cassidys klockrena stämma skär som en alvdolk genom
lägenhetens instängda luft. Stings "Fields of gold" gör sig bättre med
en gudabenådad sångröst. Eva är en av mina husgudar.
Jag smuttar på morgonkaffet som nu har blivit kallt och funderar på
vad jag ska ta mig an denna mulna januarilördag. På min "To-do-list"
står det:
* Dammsuga mors lägenhet
* Tvätta åt mor (och mig själv)
* Titta på Sverige vs Frankrike i handboll
* Besegra robotbossen i Mario Odyssey
* Förbereda morgondagens TV-spelsträff med gubbarna
* Rengöra mina handeldvapen
* Montera fontänen i vardagsrummet
* Skriva lite på den bok som min syster och jag ska ge ut
* Rita på en affisch som en vän har beställt av mig

Se där ja, jag har ju faktiskt lite att göra. Inte illa.

Bäst just nu: Att jag mår bra!
Sämst: Mörkret, även om det märks att det blir ljusare.
Lever för: att försöka finna lyckan i vardagen.
Läser: om Avdelning Q av Jussi Adler Olsen.
Tittar på: Handboll och historieprogram.
Ägnar mig mest åt: Lillgård Athletes, jobbet och bordsspel.
Önskar mig: Sol, värme och kondition. Och om det inte är för
mycket begärt... lite kärlek?


I was a highwayman
along the coach roads I did ride
with sword and pistol by my side
Many a young maid lost her baubles to my trade
many a soldier shed his lifeblood on my blade
The bastards hung me in the spring of twenty-five
but I am still alive! -
Johnny Cash











Söndagen den 14 januari 2018

Det krävs lite slughet för att lura en gentleman.

Vi befinner oss ett rejält grodhopp in i januari då vi redan har tillryggalagt
fjorton dagar. Jag har alltjämt nyårsaftonen och de löften jag gav i färskt
minne. -"Jag ska i största möjliga mån avstå från onödigt socker."
Och det har jag gjort. I själva verket började jag redan den 29 januari
med mitt antisockerprojekt. Det var då jag vaknade upp i Svedala, en
kulen vintermorgon och i djupaste ångest.

Oss emellan så mådde jag ganska dåligt när jag kom hem från Las Palmas.
Visst kände jag mig utvilad efter dagarna på stranden under den ljungande
solen, men rent fysiskt var jag ganska illa däran. Och att fysiken och psyket
är ganska hårt sammanlänkande behöver jag kanske inte nämna?

När man har en nästintill obefintlig karaktär som jag är det lätt hänt att
kombinationen solsemester och jul inleder en i frestelser. Ensamheten gjorde
också sitt till. -"Välkommen till programserien åsnan Ior trycker i sig!"
Dagliga intag av fet mat, socker och alkohol var inte vad jag behövde. Jag
var bara i behov av solljus och värme... och borde så här med facit i hand ha
hållit mig uteslutande till det.
Ändå tappade jag några kilo under semestern.
Den enda förklaring jag har till denna motsägelsefulla realia är att jag
gick långa promenader på Las Palmas.  Hemma ligger jag mest på soffan.
Ja, just det ja... jag drack ju det Spanska inhemska och dysmakande vattnet
också. DET om något var inte kompatibelt med mina magbakterier.
Det blev krig i området kring Solar plexus.

Som sagt, när jag befann mig på hemmaplan igen, i ett mörkt, regnigt
och kallt Sverige kände jag hur ont jag hade i magen och hur dåligt jag
faktiskt mådde. Så man kan säga att jag fick lite ovälkommen hjälp att avstå
från onyttiga ting.

Min nya kosthållning har gjort att jag nu mår bra igen, riktigt fantastiskt bra!
Jag har förlorat fyra och ett halvt kilo och känner mig piggare än på länge.
Psyket som dagarna runt nyår befann sig i botten har skjutit i höjden och
blivit starkt igen.
Summan av mitt jiddrande torde ändå påvisa att resan till Las Palmas har
förändrat mitt liv. Och trots att jag är medveten om människans förmåga
att ideligen bryta med det som känns bra, ska jag verkligen försöka att
hålla i mitt nya leverne.
Synd är det dock att jag har drabbats av en förkylning nu när jag känner
mig redo att börja träna igen. Men jag antar att man inte kan få allt bra
på en och samma gång.

Idag hade jag tänkt ägna mig åt min nya stora inomhusfontän som är tänkt
att höja mysfaktorn i vardagsrummet några snäpp. Men jag har hostat så
infernaliskt i natt att jag känner mig helt slut. Jag tror att jag lägger mig på
gubbhyllan och ritar istället, och lyssnar om hela serien om Avdelning Q.
Vem älskar inte Assad, kriminalkommissarie Carl Mörks syrianska hjälpreda?
Han är en av den moderna litteraturens mest fantastiska personligheter.

På tal om Assad förresten, i går när jag klev på en fullpackad buss vid
Abiskotorget med en enorm paket balanserandes i famnen råkade jag ut för
lite omtänksamhet. Det krävs en människa från förorten, från Ryd eller
Skäggetorp, för en sådan bedrift.
Det fanns inga sittplatser lediga i bussen så jag fick stå i mittgången och
hålla mig i ett av bussens hänghandtag. Den stora paketen hade jag klämt
fast under armen. Plötsligt kom en ung, vacker, mörkhårig tjej fram till mig
och bad mig att ta hennes plats. -"Sitt här, sa hon. Du ser ut att behöva det".
-"Nej, sa jag. Jag vill inte ta din plats. Då log hon och sa att hon var kurd.
-"Vi kurder tänker på våra medmänniskor. Dessutom ska jag gå av vid nästa
hållplats".

Jag tackade och satte mig ned med paketet i knät. Det var skönt, för min
arm hade börjat darra av ansträngningen. Tack gode Gud för de
omtänksamma kurderna :)
Det visade sig dock att den unga skönheten inte klev av bussen vid nästa
stop utan åkte med ända in till stan. Det krävs lite slughet för att lura en
gentleman.

Äldre inlägg