Visar inlägg från december 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Lördagen den 30 december 2017

Solen i Spanien gjorde mig gott, särskilt mina stela onda tummar har
blivit bättre. Och ja, jag blev lite solbränd och nacken har blivit mer rörlig.
Dessutom fick jag några nya vänner, även om jag inte har orkar vårda de
nya kontakterna särskilt bra. Visst ligger det lite i luften att det kommer
ett MEN nu? För det gör det, trots allt.

MEN, resan hem efter att inte ha sovit ordentligt på en hel vecka, var
oerhört jobbig! 10 timmar i buss, på flygplatser och i flygplan, bland
mängder av folk, i värme, cigarettrök och svett, gjorde mig helt matt...
astmatiker som jag är och flygrädd. Oj, vad jag mådde illa.
Dessutom fick jag en smärre kylchock när jag kom hem, och den lilla
tidsomställningen känns också. Och så var det ju det här med alkoholen.
Det finns så många olika öl-, vin-, whiskeysorter och drinkar på Las Palmas
att jag inte lyckades låta bli att prova hejdlöst bland sortimentet.
Det samma gäller maten.
Jag sov riktigt dåligt på natten innan hemresan och jag har inte kunnat sova
alls här hemma. I två dygn har jag legat och stirrat i taket och mått dåligt.
Först idag börjar jag att bli mig själv igen.

Jag kommer förstås att känna att det trots allt var värt de där dagarna på
stränderna bland palmer och vackra människor. På spännande torg och i
alla butikerna... när jag fått lite distans. Absolut!
Men just nu laddar jag för att försöka dricka lite svenskt kaffe trots att det
bultar under revbenen. Min mage som brukar klara allt, har inte gjort det.
Jag har lärt mig (trots att jag borde veta det och fastän jag har varit runt
i stort sett överallt i Grekland under många år) att man inte ska dricka det
lokala vattnet. Ändå gick jag i fällan.
Det är ett, som min mor brukar kalla det, "utsketet äpplamos" som har
återvänt hem till Sverige. Dock med många erfarenheter rikare.

Jag vet att människan har svårt att lära sig, särskilt jag, men under året
som kommer behöver jag ta mig rejält i kragen. En gång för alla!
Jag ska låta resultatet av den här resan få vara talande när det gäller att
ta mina mediciner regelbundet, att strunta i osund mat och dryck och when
it comes to motion. "Ingen ska få se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka"
som Winnerbäck skriver.

En gång i tiden var jag den där tränings- och idrottskillen. Vig, stark och
uthållig med ett anmärkningsvärt bollsinne. Jag sprang milen tre gånger
i veckan och tränade kontinuerligt. Länge identifierade jag mig fortfarande
med honom, oaktat det faktum att jag vägde 30 kilo mer och var orörlig
som en pansarvagn. Jag har inte riktigt förstått, eller velat se vem jag har
blivit. Visst, man blir äldre, men det behöver inte innebära att jag lägger
mig ner och väntar på ålderdomshemmet. Jag är ju inte mer än 46.
Jag har sett så många vältränade människor på stranden och löpare i min
egen ålder som sprungit längs med Las canteras de här dagarna, att det
började gå upp ett litet ljus. Jag kan också, om jag vill.
Välkommen 2018!

Söndagen den 17 december 2017

Det var som sjutton! Den sjuttonde december tvåtusen sjutton
överraskar solen med att gästspela för oss. Hej på dig du!
NU passar det tydligen att sticka fram sitt gula nylle!?
Det skulle inte förundra mig om det blev högsommar här hemma, nu
när jag lämnar riket för den spanska värmen. Murphys lag brukar vara
min och fru Fortuna ingår inte längre i min bekantskapskrets.
Hon har gjort det faktiskt, men inte längre.

Måns Zelmerlöw sjunger duett med Pernilla Andersson, deras behagliga
röster hörs från min badrumsradio som jag aktiverade när jag rakade
mig nyss. Låten heter tydligen "Vit som en snö". Knepig titel. 
Pernilla verkar äntligen ha separerat från sin nåldyna till pojkvän, den
vilsna och evigt omogna Dregen. Rockdrömmar och rebellskap till trots...
någon gång måste man växa upp och särskilt när man har barn.
Man kan inte gå på föräldramöten och utvecklingssamtal och se ut som
en taskigt sminkad tvättbjörn med piercingmani.
Gene Simmons hade förmodligen kunnat slippa undan med det, men
inte lilla Andreas från Nässjö... eller så är jag bara avundsjuk på honom
för att han lyckades fånga den vackra Pernilla ;)

Idag får jag inte känna efter för mycket. Idag är dagen varpå resterande
veckor det här året beror. Jag måste genomföra ett par riktigt viktiga
inköp inför resan och jag måste dammsuga mors lägenhet inför julen.
Dessutom har jag lovat familjen att göra en Janssons frestelse så att de
har det på julbordet när jag åker iväg.
Helst av allt skulle jag bara vilja lägga mig på sofflocket och lyssna på
musik. Jag är trött och har ont i... nej just det! Jag fick ju inte känna efter!
Nu måste åsnan Ior hoppa i hjältetrikåerna och bli stark och godmodig.
Go goo gooo!

Bäst just nu: Den annalkande ledigheten.
Sämst: Svensk längdskidåkning, Charlotte Kalla undantaget.
Allra uslast är våra herrar som radar upp den ena bottenplaceringen
efter den andra. Och det värsta av allt... det finns ingen återväxt!
Man skulle nästan kunna tro att det är en norrman som leder vårt
landslag ;) för så här illa har det aldrig tidigare sett ut.
Det verkar som om det var ett smart drag av Charlotte, att vägra
träna med landslaget.
Ägnar mig åt: Ljudböcker och mobilspel.
Läser: Andra andningen av Sofie Sarenbrant.
Tittar på: Nyheterna och Sporten.
Lyssnar på: Amerikanska julsånger.
Spelar på gitarren: Eget material som jag snart ska spela in.
Jag lägger väl ut det på Spotify sedan antar jag.
Tar med mig på resan: En liten gitarr.
 


 



Lördagen den 16 december 2017

Tillslut

Det ljuder en ton
i dystert moll
med ursprung i rymdens djup.
Du står på bron
och kjolens fåll
fladdrar över dödens stup...


Slask och blask, grått och vått. December 2017.
Det är inte tillräckligt kallt för ett vackert vinterlandskap.
Det är inte tillräckligt ljummet för att klimatet ska kunna betraktas som
skönt. Allt bara ligger där och breder ut sig, ovälkommet och fult... helt
i onödan. Om det fanns en mening med allt skulle omgivningen te sig
som ett julkort av Jenny Nyström nu och inte en målning av den gotiska
dödskonstnären Victoria Francis. Det är jul för helsike, inte Halloween!
Att jag har mycket lättare att acceptera sommarhalvåret beror inte enbart
på värmen. Nej, då vet jag att från april till augusti blir det bara grönare
ute. Det blir allt varmare i luften och de olika örterna spirar i perioder.
Allting liksom utvecklas från punkt A till B, och det sprudlar av liv!
En svensk vinter däremot kan vara kall och vit, ljummen och gråbrun
samt torr och dyblöt inom loppet av en vecka. Oftast är den dock grå och
slaskig... och död. Ambivalens och velighet är det värsta jag vet! 
Om allt vill sig väl kommer jag att sitta på flygplanet mot Las Palmas på
torsdag. Då slipper både ni och jag själv läsa mitt ständig vädergnäll här
i bloggen. 
Jodå, jag är inställd på att det kommer att regna där nere när jag kommer.
Det gör mig inget. Det är miljöombyte jag vill ha, och jag vill vara ifred.


... fortsätt bara gå
min ofödda dotter,
det gör din trötte far.
För kanske ändå
falla ödets lotter
även på oss som ingen har...
tillslut

                                        JS



Söndagen den 10 december 2017

Den 10 december 1896 drog snöstormen fram genom Stockholms
trånga gränder. De annars så tappra invånarna, vana vid smog och
ogynnsamma arbetsförhållanden, valde att stanna inomhus. Det hade
jag också gjort.
Det här var också dagen som Stockholmssonen Alfred Nobel tog sitt
sista andetag i sjukbädden nere i San Remo, endast 63 år gammal.

På dagen fem år senare delades de första nobelprisen ut på Musikaliska
akademien i Stockholm och ytterligare åtta år efter det mottog Selma
Lagerlöf nobelpriset i litteratur.

Den 10 december 2017 är det 2 grad varmt i Sveriges huvudstad.
Luftfuktigheten ligger på 88% och vindarna mäktar inte med mer än
3 meter i sekunden.
Jag har pratat med mina elever om Alfred Nobel i 27 år snart, en av
Svea rikes mest kända personligheter, grundare som han är av
Nobelpriset och patentägare av dynamiten, spränggelatin och ballistit.

I dag kommer vi att kunna följa prisceremonin från
Konserthuset i
Stockholm i Sveriges television, med start 16.25.

Här har ni årets Nobelprisvinnare:

Fysikpriset


Rainer Weiss, Barry Barish och Kip Thorne (USA)
Motivering: ”För avgörande bidrag till LIGO-detektorn och observationen
av gravitationsvågor”


Kemipriset


Jacques Dubochet (Schweiz), Joachim Frank (USA) och Richard Henderson (Storbritannien)

Motivering: ”För utveckling av kryoelektronmikroskopi för högupplösande
strukturbestämning av biomolekyler i lösning”


Medicinpriset

Jeffrey C. Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young (USA)
Motivering: ”För deras upptäckter av molekylära mekanismer som styr
cirkadisk rytm”


Litteraturpriset


Kazuo Ishiguro (Storbritannien)
Motivering: ”Som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat
avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”

Fredspriset


ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons)
Motivering: ”För deras arbete med att uppmärksamma de katastrofala
humanitära konsekvenserna av all användning av kärnvapen, och för
deras banbrytande insatser för att åstadkomma ett fördragsbaserat förbud
mot sådana vapen”

Jag är oerhört fascinerad av pristagarna och deras banbrytande upptäckter.
Av deras sätt att tänka utanför ramar och box. Ändå är det bara författarna
och deras böcker som jag har lagt på minnet. Jag har alltid varit mest
intresserad av vem som får litteraturpriset. Även om jag inte, likt herr
Fylking, har stått och ropat -"Äntligen!" när pristagarna har förkunnats av
Svenska Akademiens ständiga sekreterare.

Jag sitter i den svarta skinnsoffan med min bärbara Toshiba på
Leksviksskivan framför mig. En gång var den en värstingmaskin med
sin Intel i7-processor, sitt kraftfulla grafikkort på 2 gb och 8 gb RAM.
Numer stånkar den som ett gammalt lokomotiv och kylarfläkten snurrar
lika ojämnt som en värmeskadad vinylskiva.
Från datorns Harman/kardon-högtalare strömmar lugn instrumental
julmusik ut.
Jag läppjar på det obligatoriska förmiddagskaffet som ångar från sin
medeltida terrakottamugg med plugghandtag. Jag samlar kraft inför dagens
prövningar i mors lägenhet. Jag har operation "Göra julfint" framför mig.
När man har ostyriga artrosfingrar som jag vill man hellre ha muggar med isticksöron. Men medeltidsmuggen är så snygg att jag hellre lider lite grann ;)
Dessutom är jag van att bita ihop när jag spelar gitarr. Vissa barréackord
brukar ta livet av mig!
Snart kommer den spanska solen att värma mina leder. Jag ser fram emot
det.

Lev väl

Jens i Nådens år 2017









Lördagen den 9 december 2017

Hur snäv och självupptagen vår världsbild än kan vara kvarstår faktum,
vi är alla en del av universum. Vi är vintergatans barn, skapade av
rymdgrus och atomer.
Låt oss därför uppehålla oss en stund där vi har den bästa utsikten.
Låt oss sväva strax över jordytan och njuta av den lummiga
prakten som Sydamerikas regnskogar bjuder oss och av de mäktiga
safirblå världshaven. Är inte det här paradiset ändå?
Nej, det är det inte.

Om vi riktar blicken mot mellanöstern och skärper den en aning kan vi
se eldarna från Syriens inbördeskrig, från terrorattentaten i Irak och
Afghanistan och från den eviga konflikten mellan Israel och Palestina.
Vi kan också skönja en viss mobilisering av motvärn vid Nordkoreas
gränser och myllret av beväpnade barnsoldater i Rwanda.
Faktum är att vi befinner oss närmare helvetet än på mycket länge.
Det kalla kriget mellan de mäktiga länderna är mer kylslaget nu
än under 80-talet, med USA och EU-länderna på den ena sidan och
Kina, (Nordkorea) och Ryssland på den andra.
Jag har inga höga tankar om oss Homo sapiens. Vi har förstört miljön på
Jorden för all framtid, vi krigar och slåss. Vi bryr oss bara om oss själva,
om hur mycket pengar, makt och status vi kan roffa åt oss.
Vi är invånarna i det bibliska Sodom och Gomorra, dömda att gå under.

Jag kan bara konstatera att trots all den sorg jag härbärgerar i mitt arma
bröst så har jag gjort rätt i att inte sätta barn till den här världen.
Personligen, eftersom jag i egenskap av människa är av en självisk natur,
har jag inget att förlora. Ragnarök får gärna knacka på min dörr.
Under tiden, medan jag väntar, ska jag kavla ut mitt liv så mycket det går
över äventyrens projektbord. Om två veckor flyger jag till Spanien där jag
ska leta hus och besöka Svenska skolan. Det får bli min start på "det nya".

I går afton råkade jag bläddra fram filmen om Jack Reacher på HBO Nordic.
Det är inte lätt för oss bokläsare i dessa tokiga tider.
Den 193 cm långe och 120 kg tunge militärpolisen Jack Reacher spelades
av Hollywoods dvärg nr 1, Tom Cruise!? Hur är det ens möjligt?
Hela poängen med historien om Jack är att han är större och starkare än
alla skurkar han råkar på.
Detsamma gäller förstås vår egen Wallander.
I boken "Mördare utan ansikte" får vi reda på att Wallander är över 190
cm och så stark att han utan vidare kan besegra yrkesmördaren som
han konfronteras med under Kiviks marknad. Och vem axlar då rollen
som denne jätte på vita duken? Jo... Krister Henriksson!?
Jag blir alldeles matt.
Det är ju för fan som om Musse Pigg skulle spela Hulken! Ja, jösses...
Jag har inte kunnat se ett enda avsnitt av Wallander med Krister i
huvudrollen och jag klarar inte av att se Tom Cruise som Jack Reacher.
Mina karlakarlar till hjältar har reducerats till sillmjölken :(

Idag ska jag ta fram årets julkort till SAAB PK i Photoshop.
Min skytteboss hörde av sig igår och önskade ett nydesignat kort.
Jag ska också tvätta åt mor och sätta upp nya lampor i hennes lägenhet.
Imorgon har jag lovat att dammsuga hennes lägenhet medan mina systrar
tar med henne på äventyr.
Men först av allt ska jag försöka hinna med att fika med min skyttekompis
MJ. Nu sätter jag fart!

Bäst just nu: Att jag snart semestrar i Spanien.
Sämst: Inget faktiskt. Trots min dystra syn på tillvaron i detta
bloggavsnitt ;)
Sport: Kallas och Sjöströms bedrifter. Och att våra handbollsdamer
slog Norge igår. Damerna regerar!
Lyssnar på: Amerikansk klassisk julmusik.
Läser: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (för hundrade gången!)
Tänkvärt: Att en 80-årig dam gick ut på Sergels torg med ett plakat
i handen. "Min danslärare tog mig om midjan 1943! #metoo!"




Äldre inlägg