Visar inlägg från november 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Lördagen den 25 november 2017

Den gamla husgrunden.

En septemberdag för tio år sedan vandrade jag omkring i en mörk
östgötaskog som tycktes vara bortglömd av allmänheten. Skogen var så tätbevuxen att
tallstammarna växte kind mot mind, ja på vissa ställen blev jag tvungen
att "klämma mig fram". Stånk och stön och svettkaskader!
Jag befann mig flera mil utanför staden och det var många kilometer
till närmsta hus. Jag var på jakt efter skogens guld, de gyllene
kantarellerna.

Det konstiga med mig är att mitt dåliga lokalsinne tycks vara som
bortblåst i naturen. Kanhända har jag min eminenta naturprofessor
från universitetsåren att tacka för det? Han lyckades nämligen med
konststycket att lära mig det mesta om artkunskap. När jag befinner
mig i vildmarken navigerar jag efter växterna. Det där med väderstreck
och solens läge har jag inte lärt mig.
Jag minns att jag tänkte att det här nog var en plats där det inte hör
till vanligheterna att gemene man vistas. Och mycket riktigt, i nästa
nu passerade jag en mossbelupen plåthink som verkade ha fått stå
oantastad på samma plats där den ställdes för många många år sedan.

En bortglömd skog ter sig som ett orört naturreservat där höststormar
och tunga snömassor genom åren har bildad ett enda stort plockepinn
av fallna träd. Ett sällskapspel för jättar.
Plötsligt kom jag fram till en öppen plats, en liten glänta där ljuset kom
åt att smeka marken. Det var här jag snubblade över den gamla
husgrunden. Vad i..!? Hade det alltså bott någon här!? Jag såg mig
omkring och upptäckte både fruktträd och bärbuskar i närheten.
Det är sådant här som kan få mig att gå igång på alla cylindrar. Som
Ernst i sitt sommartorp eller Knut Knutsson vid en rokokomöbel.
Allt som har med historia och gamla levnadsöden att göra engagerar
mig till den yttersta gränsen! Kantarelljakten var som bortglömd och jag
inriktade mig istället på att kartlägga det en gång bebodda området i
hjärtat av en Gudsförgäten urskog.
Där vid krusbärsbuskarna såg jag nu en liten murad jordkällare.
Ett stenkast från den fann jag grunden efter en redskapsbod.
Och i mitten av gläntan tog plötsligt konturerna av en numer övervuxen
åkerlapp form. Det gäller att veta vad man ska leta efter.
En 3D-modell ritades upp i mina tankar och jag kunde inte avhålla mig
från att plocka fram min lilla spade ur ryggsäcken och påta i husgrunden.
Märk väl att jag väljer ordet påta och inte pula. Mina norska vänner blir
så upprörda då ;)

Ett par timmar senare efter en hel del slit med att frilägga grunden från
gamla tegelbitar, stenar, jord och förkolnat trä, hade jag funnit beslagen
från en liten 1700-talsbyrå, en sked, en sax, en lucka från en järnspis,
några gångjärn och ett mynt från 1830.
Den myckna mängden av brunnet trä skvallrade om att stugan hade
brunnit ned och myntet visade att det skedde efter 1830. Wow!
Jag kände mig som Indiana Jones... eller åtminstone som en halvtaskig
arkeolog på jakt efter den förlorade tiden.

När det började mörkna återvände jag hem igen med löftet om att
besöka lantmäterimyndigheten och begära ut en karta över området.
Jag bestämde mig också för att leta i min rågade hylla med gamla
böcker från 1600 till 1800-talet efter boken Beskrifning öfver
Linköpings län av Wilhelm Tham. Sagt och gjort, så blev det.
Vill ni veta vad mina efterforskningar ledde fram till? Inte? Okej, då
får ni väl det då!
Platsen i skogen kallades för Öna och det lilla huset var bebott av en
viss lagman Andersson. Det var lagman Oscar Andersson som bl a tog
initiativet till att starta Örtomta skola i mitten av 1800-talet.
Då huset brann ner i ett åsknedslag en julidag 1842 flyttade han in
till Ringstorp. Lagman Oscar Andersson blev 78 år.

Jag undrar vad som kommer att skrivas om mig i framtiden?
Att det var pedagog Svensson som tog initiativet till att sluka en hel
djupfryst toscakaka själv en natt år 2006? I sömnen dessutom!  ;)
Just nu har jag Oscars mynt från 1830 framför mig på bordsskivan.
Jag undrar hur många händer som har vidrört det? Jag vet med största
säkerhet att Oscars har det... och mina egna. Är det inte förunderligt
det där med historiens vingslag? Har ni känt dem ibland?

Idag hade jag tänkt att försöka bege mig ut på stadens gator och torg,
men jag vågar inte det. Jag vill inte riskera att vara hemma en enda dag
till från jobbet, åtminstone inte innan jag går i pension ;)
Jag behöver värme och vila till måndag morgon då det blir dags att
kliva i jobbarbyxorna igen.





Kram Jens

Fredagen den 24 november 2017

When its dark look for stars...

Jag ska försöka sitta här en stund och skriva, även om det är smärtsamt.
Nej, jag vet. Ingen har tvingat mig, min blogg är helt onödig, jag har inga
följare och jag är inte ens särskilt bra på att formulera mig i ord.
Absolut, det är uppfattat.
Och jag lämnar ut på tok för mycket av mig själv. Mmmm så är det nog.
Men, nu har jag ju ändå skrivit webdagbok sedan den dagen internet
anlände till oss 1993. Innan försökte jag att publicera mina ord via
Compuserve (eller CIS som vi kallade det i datorbranschen) men det var
inte lika lätt. Det har blivit något av en hobby för mig, en tjugofemårig
sysselsättning. 
Gamla byrackor har inte så lätt att ändra på sina vanor.
Och jag har ingenting att dölja, faktiskt. Jag är inte spion, inte kriminell
och jag jobbar inte på SÄPO. Jag nämner aldrig någon vid namn och
jag skriver inte något nedsättande om vare sig min arbetsplats eller
människor i min närhet. Tvärtom faktiskt.

I går afton genomled jag ett rent helvete när jag skulle försöka sitta och
titta på 
TV. Aj aj aj! Sitta är något jag inte kan göra just nu.

kanhända är detta ännu en pik från Gudarna? Det är nämligen inte bara
när jag har prostatainflammation som jag bör stå och gå utan även när det
gäller mitt diskbråck. Budskapet handlar således hela tiden om att jag inte
ska sitta still... och vad gör jag då? Jo, då lägger jag mig ner ;) 
Ingen ska tala om för mig vad jag ska göra! Jag är den dumdristiga och
envisa åsnan!
Jag tänker på den där bildtexten i serien "Villfarelser", av den dråpliga
komikern 
Mathias Leclér - "De sa åt mig att sitta fint. Jag satte mig fult.
De skulle aldrig få mig dit de ville!" Ha ha ha! Eller LoL som ungdomarna
väljer att skriva det.
Mathias är som bäst när han inte slentrianmässigt använder sig av
svordomar för att understryka sensmoralen i sina verk. Det behöver han
inte göra. En konstnär, en komiker, en musiker, en författare (you name it)
blir som allra 
bäst när denne inte försöker flirta med den stora massan, utan
istället följer sin 
egen väg.

Nåja, faktum kvarstår. Jag har varit hemma en vecka från jobbet, jag har
fått medicin men jag har ännu inte tillfrisknat. Det gäller att inte få panik.
Slappna av gubbjävel, ta det lugnt, bit ihop och tänk på annat än jobbet!
Det är inte synd om dig! Den dagen du börjar ömka dig själv har du nått
den yttersta gränsen av löjeväckande beteende ... ... ... ... ... ... ... ... ... 
Nej, jag är inte s
chizofren (inte än i alla fall) det är bara mitt överjag
som skäller på mig, som vanligt ;) Mitt överjag är min största kritiker
och antagonist. Jag tror inte ens att det tycker om mig längre, om jag ska
vara ärlig. Och det ska man ju.

Jag har skrivit det förr och jag väljer att nämna det nu igen. Man bör alltid
jämföra sin situation med andras. Vad är väl en veckolång pungspark mot
en mångårig kamp mot cancer tex? Nej, just det. Ingenting! 
Den här gången har jag inte behövt åka ambulans och jag har inte kräkts
tarmarna ur mig som en nyårsafton för 10 år sedan då inflammationen
framkallade en svullnad så mäktig att den utvecklade tennisbollsstora
knölar i ljumskarna. Jag kunde inte kissa eller knappt gå och jag var redo
att checka in i dödsriket. Ja, då önskade jag inget hellre faktiskt. Kill me,
please! De fick "tappa" mig på sjukhuset, ge mig ett par sprutor i 
skinkan och sedan skicka hem mig igen till tolvslaget. Happy new year!!

Ja, när man har varit med om det här ett par gånger så borde det vara
tillräckligt för att man aldrig någonsin mer ska slarva med klädseln under
vinterhalvåret. Aldrig sätta sig ner utomhus när det är kallt.
Mina bröder som också har lidit av denna åkomma klarar av det numer.
De håller sig varma jämt. Men jag är för dum för att lära mig.
Jag lär mig ALDRIG av mina misstag utan kör hela tiden huvudet i
stenväggen... och jag blir lika förvånad varje gång. Vad hände liksom?
Det DÄR gjorde ju ont!?
Det rör sig förmodligen om någon slags diagnos. Eller så är jag bara
född korkad. Vem vet? 

Nej, nu måste jag återvända till sängen och värmedynan. 
Ha det! 


When it rains look for rainbows
when its dark look for stars...

Torsdagen den 23 november 2017

Medan mina drömmar envisas med att föra mig bakåt i tiden försöker
jag istället att fokusera på nuet och framtiden. Vill ödet eller det
undermedvetna säga mig något med de här upprepade tidsresorna?
Om inte så ser jag gärna att det upphör. 
Visst, det var spännande och roligt ett tag, men nu börjar jag snart tro
att det är livet som passerar revy... som för den döende.
Är jag månne döende? Nåja, kanske inte än på ett tag eftersom mitt
livsäventyr presenteras i olika kapitel om nätterna.
I natt röjde jag ännu omkring i mitt gamla rum hemma i Ryd. Vad kan
det röra sig om? Sidan 20 kanske i Jens memoarer?
Ja, jag städade mitt pojkrum, hur kul är det egentligen att drömma om
det en hel natt?

Eftersom jag är av en sansad och vetenskapligt tänkande natur tror jag
inte på ödet, skyddsänglar eller på någon annan slags oförklarlig
vardagsmagi. Någon sådan hybris lider jag inte av, tack och lov.
Vi homosapiens är inte viktigare än något annat djur. Har ekorrar också
skyddsänglar och ett utstakat levnadsöde?
Nej, drömmarna om det som har varit rör sig förmodligen om någon
slags verklighetsflykt. När tankarna vill slappna av, när hjärnan behöver
vila, utspelar sig rekreationen inom ramen för det välkända och redan
inträffade.
Att jag på den tiden var en uppskattat och omhuldad person gör också
sitt till. Jag är som en gammal hippie som inte kan släppa taget om
flowerpower-eran och Woodstock ;) som i Magnus Ugglas låt från 83.
Fast i mitt fall gäller det syntpopens glada 80-tal.

Ett mörklagt rum med Doorsmusik,
han sitter ibland kuddar, mysk och indisk lyrik. 
Han faller i gråt då han minns tiden dom gick framåt
hand i hand,
vårt budskap gick från land till land,
våra kroppar brann
vår kärlek var vår kraft, åh vad jag njöt av den tiden.
Hand i hand - M. Uggla

Fast... jag kan förstå drömmarna. Var skulle de annars vistas om natten?
Vad mer än 80-talet kan jag minnas med glädje?
Mitt äktenskap? Olyckorna? Skadorna? Pappas cancer?
Min systers cancer? IT-bubblans galna tid? Övervikten? Sveken?
Astman? Snedstegen och felvalen?
1985 hade inget av detta ännu hänt.
Det är klart att drömmarna gärna skulle kunna få ge mig en positiv
framtidsvision. Jag menar... även om det innebär att de fantiserar eller
rent av ljuger. DET skulle göra mig gott :)

Bäst just nu: Ingenting faktiskt. Så illa är det. Värken har tagit över
tillvaron. Jag upplever en evig pungspark just nu och det tar andan ur
mig. Jag begär inte att du ska veta hur det känns eller ens att du ska
ömka mig. Sådant är jag sannerligen inte van vid. Jag reder mig...
Okej då, det bästa är väl att jag om en månad kommer att befinna
mig under Las Palmas sol. Om ödet tillåter det ;)
Sämst: Värken och svullnaden :/
Oförklarligt: Att #me too-kampanjen verkligen ska behövas!
Mycket har jag gjort i mina dagar men jag skulle aldrig komma på tanken
att ens nudda en kvinna som inte vill att jag ska göra det.
Jag inbillade mig länge att det var självklart... men tydligen inte.
Jag skäms för att vara karl och om jag ser någon annan karl gå över
gränsen kommer jag personligen att vrida näsan av honom. That´s a
promise! Har de inga döttrar?? Jag förstår ingenting.
Och vad säger vi till alla små flickor som ser den här enorma
kampanjen som aldrig tycks upphöra? Hur ska de våga hoppas på
framtiden?
Musik: Michael Bubles julskiva.
Min största dröm: Att jag en dag ska kunna se tillbaka på det här
13 år långa singellivet och säga:

"Tänk alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött...
för att möta den vackraste mänska jag nånsin mött.
Alla skuggor allt mörker som förr var så uppenbart
det skingras och tillsammans ser vi ljuset som stiger
med solens fart". - Åsa Jinder





Onsdagen den 21 november 2017

Jag har sovit i två dagar i ett försök att fly undan värken.
Denna förmiddag då snön ligger vit på taken är jag dock klarvaken.
Det finns inte mycket mer sömn kvar i den här kroppen.

I natt vistades jag i mitt kära 80-tal igen. Ett obetydligt ögonblick 
från en vinterkväll för länge sedan kavlades ut över drömskärmen.
Jag stod i mitt pojkrum hemma på Rydsvägen och spelade introt
till Alphavilles Victory of love på en liten Yamaha minisynt.
Utanför fönstret dalade stora snöflingor i täta formationer. Det var
julafton 1985.

Jag var en 14 årig pojke med fjärilar i magen, med orons ludna
lövskogsnunna fladdrande i halsgropen... men också med luftdraget
från tillförsiktens vackra blåvinge. Jag bar på en salig blandning av
Kalla krigets hot om kärnkraftangrepp, syntmusik och tonårsförälskelser.
Till och med den uppsluppna och glättiga syntmusiken innehöll tunga
politiska farhågor så här i mitten av 80-talet.
Ultravox hade precis släppt videon till sin monsterhit Dancing with
tears in my Eyes. 
I skuggan av ett väldigt svampmoln dansar Midge
Ure fram över gatorna med uppgivenhetens tårar i ögonen. 
Nu skulle alltså världen gå under...
I Alphavilles storslagna ballad Forever Young frågar sig Marian Gold
om man tänker släppa den där bomben eller inte. Han hoppas på det
bästa men förväntar sig det värsta.

Den här vintern bildade vi syntbandet Zyncronic World. Togga och jag
spelade synt, Dudde bankade på sina D-drums och vackra Sofia
sjöng. Våra första covers blev "Mer Jul" av Adolphson och Falk,
"Forever Young" och Kraftwerks "Radio activity". Vi hade en egen
fanclub som sköttes av Karro Zervos, en söt halvgrekisk tjej som jag
tyckte såg ut som en blandning av Madonna och Agent Skully i X-files.
Jag har fortfarande kvar inspelningarna vi gjorde i den studio där
Louise Hoffstens dåvarande pojkvän Tommy Zip jobbade.
Enligt legenden fick vår sångerska senare ett jobb på Dramaten där
hon spelade Helena Bergkvist som ung i "En midsommarnattsdröm".
Vackra Sofia var mycket lik Helena Bergkvist.

Det är svårt att släppa taget om det rosaskimrande 80-talet. Det var
en enda stor vild lekplats, underbar på många sätt, men med skuggan
av ett stort diffust hot över oss. Känslan av att det var bäst att leva
ut sina drömmar här och nu, medan man ännu kunde, fanns där
ständigt. Vi var ett gäng lillgamla syntungar som höll ihop. Hälften
kom från Linghem och den andra hälften från Ryd. Vi kallades oss
för hattgänget och vi låg ständigt i luven på de skitiga hårdrockarna ;)
Det var Dynan, Togga, Tobbe, Dudde, Karro, Susanna, Sofia, Erik,
Tomas, Martina, Ola... Oops, jag har glömt hälften av dem :/
 
Nåja, jag vet inte varför den där julaftonskvällen 1985 har fastnat i
minnet och blivit till ett drömfoster? En helt vanlig decemberkväll då
snökristallerna virvlade i gatlyktans sken och då alla möjligheter
ännu fanns.

Let's dance in style, lets dance for a while
Heaven can wait we're only watching the skies
Hoping for the best but expecting the worst
Are you going to drop the bomb or not?
Let us die young or let us live forever
We don't have the power but we never say never...
                                                  Marian Gold -1984





Måndagen den 20 november 2017

Kärlekens krig.

Tänk så många dagar som har kommit och gått sedan den där
hösten 1987 nere vid ån.
När jag blundar och tänker på hur vi möttes en gång så är det
just den där disiga oktoberdagen vid S:t Larsbron som tar form
på näthinnan.

Mycket hände det året och vi oskuldsfulla tonåringar kunde bara
se på och förundras.
Under några heta sommardagar hade den svenska marinen jagat
en rysk ubåt i Törefjärden. Sjunkbomber för miljonbelopp sänktes
i det mörka vattnet. Skulle det bli krig med Sovjetunionen nu?
Samma dag som mina ögon mötte dina upplevde världen den
största börskraschen någonsin. Hade världsekonomin gått under
fullständigt? Oron fanns där som fjärilar i våra magar, men det enda 
jag kunde tänka på var du.
Jag satt där på en grönmålad parkbänk och ritade av en gräsand.
Det var en uppgift som vi hade fått av vår alkoholiserade och
ständigt självmordsbenägna bildlärare. Du valde att teckna bron.
Vi tittade på varandra i smyg, ingen av oss ville avslöja sina
känslor där och då... den där disiga måndagen i oktober 1987.

Den värsta vinterdagen Sverige upplevt, i februari 1988, blev vi
ihop. Snön föll ymnigt, det var -30 grader i Östergötland och all
form av trafik var lamslagen. Vi stod utanför Jackie i Norrköping
och jag tog din frusna hand i min. Tommy Körberg hade precis
vunnit den svenska melodifestivalen med Stad i ljus och vi delade
på en Camel utan filter. Jag visste då att det skulle bli vi, det
skulle verkligen bli vi under en lång tid framöver. Och visst...
så blev det. Vi fick 16 somrar ihop.

Tänk så många dagar som har kommit och gått sedan den där
ödesdigra dagen i november 2004, då du valde att lämna mig.
En del av mig dog då, det låter förmodligen som en klyscha, en
sliten fras, men det är sant. Det som blev kvar av mig var inte
den samme.
Nej, jag saknar dig inte. I själva verket älskade jag dig inte
tillräckligt mycket. Jag vet det nu. Jag förstår att vår separation
var oundviklig och det bästa som kunde hända oss.
Under hela min levnad har jag bara älskat en kvinna... och det
var inte du.

Så här 30 år efter att vi möttes för första gången och 13 år efter
skilsmässan, en eftermiddag i november 2017 och med ögonen
ofrivilligt fästa i backspegeln, kan jag bara konstatera att det inte
var ryssen som besegrade mig trots allt. Jag blev istället ett offer
i kärlekens krig.
Och de rosaskimrande minorna skulle bli fler. Tre gånger till har
jag i mitt oförstånd stampat på minerad mark och blivit bränd.
Kvinnan är förvisso fantastisk, men hon är inte någon som det går
att lita på. Absolut inte.

Jag vill inte vara ett offer, det är inte värdigt mig. Jag måste försöka
hitta styrkan i mig själv och i min ensamhet. Det är därför jag
försöker att identifiera mig med vargen. Den starka och oberoende
ensamvargen. Jag menar... ifall ni inte har förstått det.
Resan till Las Palmas i ensamhet, under den tid då de ensamma mår
som allra sämst, är början på något nytt för mig.
Det är ett försök att samla ihop de bitar som återstår av mig efter
kärlekens olika krig, ett försök att bli hel igen och en vilja att värna
om mig själv.

Vad får mig att vilja skriva om det här idag så många år efter att
jag borde ha släppt det och gått vidare? Jo, kanske för att jag har
så ont att allt jag kan tänka på är elände. Vemodet och melankolin
slår till med full kraft när värken så trotsigt dröjer kvar.
När jag vaknade i morse sköljde smärtvågor över mig från två
håll. En från nacken som var låst i ett läge som man inte ska behöva
uppleva, dvs. om man inte är född som snögam. Och en från ett
ställe som bara vi karlar har. Mitt "gubb-bekymmer", även kallat för
prostatit, är en åkomma som jag ådrog mig under min tid på en
ur och skur-förskola 1992. Att åka rutschkana utan långkalsonger
i minusgrader var ett av mina sämsta beslut i livet. Ja, jädrar vad
jag har fått lida för det.
Tack vare en omtänksam kollega har jag fått rätt medicin levererad
till dörren. Snart kommer jag att må bättre igen.  

Tänk så många dagar som har kommit och gått sedan den där varma
aprildagen för fyrtiosex år sedan då jag skådade världens ljus för
första gången. Närmare bestämt  17 018. 2 431 veckor och 1 dag.
Jösses! Har jag blivit åtminstone något klokare?



Kram Jens

Äldre inlägg