Visar inlägg från oktober 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 29 oktober 2017

Jag har egentligen inte så mycket att skriva om. Det blev som vanligt
inget rep med bandet i går (surprise), men istället hade jag möjligheten
att träna pistolskytte med min bror. Jag avböjde eftersom jag var tröttare
än en sengångare på Valium. Jag sov till kl. 13 men var lika trött när jag
vaknade. Jag irrade runt på stan en stund och nötte på torgens
kullerstenar innan jag landade på Waynes med tomhet i blicken. Där
satt jag och smuttade på mitt kaffe och glodde ut genom fönstret tills en
av caféets vackra servitriser slog sig ned hos mig och åt lunch.
Jag drunknade i hennes ögon en stund, njöt av det kvinnliga sällskapet
och berättade om min resa till Las Palmas. DET gjorde mig faktiskt
piggare! Så när min vän Linda dök upp var jag riktigt social.
Under kvällen beställde jag pizza till min mor och mig och njöt av
Joy M'Bathas utstrålning under "Moraeus med mera". Hon blir nog aldrig
någon världsartist och hennes ordförråd lämnar en hel del kvar att önska,
men jädrar vilket leende. Och vilken krigare!

Solen verkar vara ovanligt uppsluppen idag och baddar som bäst min
balkong i renaste guld. En busig höstvind leker i grannens buskar och
vispar upp lönnlöv från marken. Själv är jag varken uppsluppen eller
busig, men vid gott mod. Jag andas och sitter upprätt, vad mer kan man
begära?
Idag ska jag heja fram våra fotbollstjejer till det andra raka SM-guldet.
Matchen sänds på TV klockan 14. Till skillnad från vårt överskattade och
välbetalda hockeylag spelar tjejerna med stort hjärta och för att vinna.
För dem är det inte bara "en dag på jobbet". Jag har svårt att förstå de
plikttrogna själar som ödslar så stor energi på LHC, laget som är känt för
att aldrig ta guld. Jag skäms. I går åkte de runt som nyfödda kalvar på
hal is och blev nollade av Frölunda. När det stod 4-0 bytte jag kanal.
Själv följer jag tjejerna. De är både duktigare, piggare och snyggare ;)
Förresten, får man skriva det sistnämnda idag utan att någon skriker
"Me too" eller mansgris? Törs man ens attraheras av kvinnor längre?
Jag kanske ska börja titta på karlar istället? Nåja, framför allt har stadens fotbollstjejer rätt inställning. Segra eller dö! Idag tar de SM-guld!

Under veckan som kommer är det Höstlov, då är lärarna lediga medan
vi pedagoger har barnen från morgon till kväll. Precis som på Sportlovet,
Påsklovet, Sommarlovet, Jullovet, klämdagarna och vissa Studiedagar.
Det är skönt. Då behöver vi inte passa en massa tider och jag behöver
inte tänka på att bedöma elever i Samhällskunskap. Då kan vi slappna
av lite och bara ägna oss åt barnen. Fast... då brukar föräldrarna önska
att vi ska organisera långa utflykter. Vi har fått kritik via våra
utvärderingsunderlag för att vi tex. inte åker till Astrid Lindgrens värld
med barnen när det är lov. Problemet är bara att vi pedagoger inte hör
till fritidshemmets inventarier, vilket man kan tro ibland. Vi är ju liksom
alltid på plats. Men vissa av oss har egna barn och vill vara lediga för
att umgås med dem på loven. Av den anledningen är vi färre under
loven. Vi får inte heller de miljonbidrag från kommunen som de
"särskilt utsatta skolorna" får till utflykter. Kommunen resonerar som så
att svenska föräldrar kan åka till Astrid Lindgrens värld själva med sina
barn, medan barn till invandrarföräldrar mer sällan kommer dit. Det har
med ekonomi och kultur att göra.
Men, vi tar såklart utvärderingsresultaten på allvar och gör allt för att
tillmötesgå kraven. Ingenting är omöjligt. Visst både vill- och kan vi
göra utflykter ibland, även om det inte blir till Astrid Lindgrens värld :)

Jag själv ämnar inte göra några utflykter denna lediga söndag. Tanken
är att det inte ska bli några utsvävningar alls. Jag behöver vila upp mig
så att jag blir pigg som en nötskrika! Eller heter det nötkärna? Ja, det
gör det nog... och lite kaffe kan nog hjälpa till också.



Lördagen den 28 oktober 2017

Medan löven faller i våra frisyrer och frosten bits i de bleka kinderna
landar mörkret allt tidigare... så att vår vandring på livets väg blir en
långdragen jakt på skuggorna. Hösten breder ut sig och tar för sig utan
att fråga om lov, precis som dagens kavata barn. När man konfronterar
hösten tiger den, när man höjer ett varningens finger åt barnen säger
de; -"Det var inte jag". Jag föredrar barnen. Jag uppskattar någon form
av respons.
Lika tysta som årets tionde månad är vännerna. Faktum är att om jag
inte hörde av mig till dem då och då så skulle de försvinna. Poff!
Det känns ofta som om allt hänger på mig. Om jag inte jagar folk, som
jag jagar skuggorna på livets väg, så lever de sina egna upptagna liv.
Det samma gäller föreningslivet, tjocka släkten och... ja, allt.
Jag ger upp. "En bra karl reder sig själv", som farsgubben så ofta
uttryckte det. Nu är det slutjagat. 

I jul ska jag njuta och bara ro om mig själv. Meningen med min resa
till Las Palmas är att jag ska få röra mig fritt, att jag ska ro om mig
själv. Som sagt, "En bra karl reder sig själv".
Jag ska skämma bort mig, pyssla om mig och dalta med mig själv
-"Ät och drick hur mycket du vill nu lilla gubben och glöm inte att
dansa, det är ju jul! Förresten... jag bjuder"
 ;)
Frågan är varför jag har ett sådant behov av att verkligen känna livet?
Att absorbera det? Är det månne min konstnärssjäl?
Känna kärleken, uppsluppenheten, friheten, musiken, konsten,
litteraturen... och galenskapen? All in!
Varför har jag aldrig kunnat inpassa mig i zombieledet?
Äta, sova, jobba. Äta, sova, jobba. Äta, sova, jobba... dö, och i bästa
fall en utlandsresa någonstans i mitten.
Varför har jag aldrig kunnat ta order utan att gå i taket? Det är stor tur
att jag inte gjorde värnplikten. Ord som lagom, balans, sparsam och led fungerar inte på mig.
Nåja, nu får det vara slutgrunnat... men när jag dör ska jag känna att
jag har levt i varje minut på den här planeten. I det enda livet vi har!
Jag har inte sparat, snålat eller hållit mig tillbaka.

Om jag inte hade befunnit mig i början av vinterhalvåret och precis
tagit de första ofrivilliga kliven över den förmultnande tröskeln till
Gubben Hösts boning, kunde jag ha inbillat mig att det är vår idag.
När jag blickar ut genom min mors vardagsrumsfönster ser jag hur
himlen spricker upp över hustaken på Ådalagatan, hur den blir ljust
blå med en blek sol i mitten. Tjusigt!
Genom den öppna balkongdörren kommer en ljummen bris från
Stångån på besök. Det är 12 grader i luften.
Jösses Amalia och hans moder Bengt, vad jag har sovit idag!!
Klockan är nu 12:58 och jag har precis rullat ur bingen!? Av någon
märklig anledning som jag inte vet orsaken till har jag varit helt slut
den här veckan. Jag har känt mig okoncentrerad, frusen, yr och
nästintill sjuk. Det har förmodligen med nackskadan att göra för jag
har förlorat känseln i fingertopparna och det är ett tydligt tecken
på att nervtrådarna ligger i kläm. Men jag vet inte. Jag är van vid
den ständiga sjösjukan, trots att jag är landkrabba med stort L.
Jag är van vid värk, stelhet och känselbortfall så jag borde inte
känna mig sjuk. Kanhända har jag en förkylning att invänta? Eller så
vänder plötsligt vindarna så att jag förblir frisk, träffar den stora
kärleken och bosätter mig vid solkusten. Vem vet?



Jensobert

Söndagen den 22 oktober 2017

"När alla ord har sagts finns inget kvar att berätta. När samtliga rader
blivit tryckta, är det dags att slå igen pärmarna för alltid. Men, låt oss
bekymra oss för det när den dagen kommer..."
Gutenberg

Jag började skriva dagbok i tredje klass, för att 1994 när Internet fick
sitt genombrott i Sverige, publicera inläggen på nätet.
Med tanke på att jag förmodligen var rikets första bloggare kan man 
kanske tycka att jag borde ha mängder med läsare, annonsörer och
hänvisningar, MEN det har aldrig varit mitt syfte. Jag skriver bara för
mig själv och begränsat offentligt. Mitt liv är för innehållslöst för att roa
den stora massan.

Här hemma på Gripgatan är det som vanligt lugnt, ödsligt och tyst.
Numer är det även mörkt och kallt också. 
I natt stod jag på balkongen i min vita morgonrock som ett osaligt
spöke och blickade ut mot staden och det upplysta Domkyrkotornet.
Klockan var ett skov efter 3 och jag hade återigen väckts av min egen
röst då jag håller lektioner i sömnen. "EU-parlamentet fungerar ungefär
som vår egen riksdag... bla bla bla bla blaaaaa."
Jag tog ett djupt andetag av den fuktiga kvällsluften och skärpte blicken
för att försöka se vad det var som rörde sig i buskagen nere på gården.
Det prasslade och rasslade och den ena kvisten efter den andra knäcktes
med ljudliga knäppar. Plötsligt såg jag hur ett djur, stort och klumpigt
som en tax, vaggade ut på asfalten. Dess svans var lång och kraftig som
en fullvuxen huggorm.
Det var en av stadens ståtliga kloakråttor. Wow! Vilken storlek!
Jag log lite för mig själv och tänkte att det är tur att jag inte föddes som
katt i den här staden.

Nu har jag dock sovit ut och sitter som vanligt vid min bärbara dator
med en kopp kaffe i handen. Klockan är 10.30 och min väderapp visar
på 8 grader Celsius.
Jag har av någon oförklarlig anledning snöat in på Lou Reed och lyssnar
i stort sett oavbrutet på hans låtar. Just nu snurrar Perfect day på min
gamla grammofon. Snart kommer Satellite of love att avlösa den.
"Just a perfect day, drinking sangria in the park, and then later when it
gets dark we go home.
Just a perfect day, feed animals in the zoo, then later a movie too and
then home.
Oh its such a perfect day I glad I spend it with you.
Oh its such a perfect day, you just keep me hanging on..."

Det är sååå typisk Jens-musik. Lagom lugn, lagom flummig.

Nu ringde min mor, hon har fått stopp i avloppet. Det är bara att hugga
en hink och bege sig mot Ådalagatan. Jag är inte särskilt praktiskt lagd,
det enda jag behärskar är datorer och gitarrer. Fast... när det gäller avlopp
så är jag faktiskt, i egenskap av gammal villaägare, en fena på det.

Lev väl!

Bäst just nu: Att jag ska resa utomlands i december.
Sämst: Vinterhalvåret. Jag vill inte verka gnällig, men jag avskyr det!
Läser: "Tysta rop" - Angela Marsons
Tittar på: "Allt för Sverige" börjar ikväll!!
Lyssnar på: Lou Reed
Spelar på gitarren: Lou Reed och White Buffalo.
Ägnar mig åt: Soffan
Borde ägna mig åt: Träning och motion
Drömmer om: Att få bosätta mig utomlands och bara skriva böcker
och låtar. Men jag är varken tillräckligt rik eller begåvad för att göra
det.


                     jens.svensson@comhem.se


               2011                                    1990

 

Lördagen den 21 oktober 2017

"Read my lips... OCH gör det noga nu. Män ÄR inte värre än kvinnor!"

I dag faller de gula löven i Ådalaparken i en tillsynes aldrig upphörande och
virvlande kaskad. Är det månne höstens sista dödsryckning innan november
tar vid och Kung vinter sätter sina vita tandrader i landskapet?
Det bästa med att tiden går allt fortare ju äldre man blir är att det snart är
vår igen :)

Plötsligt har unga kvinnor börjat skriva "Me too" på Facebook, de träder fram
i pressen och berättar om vilka trakasserier de har råkat ut för.
Karlar som har begått övertramp hängs ut lite varstans. Just nu råder det ett mediadrev och en lynchningsstämning som INTE hade varit okej i något annat sammanhang. Jag tycker att det är bra. Man ska alltid stå för det man har
gjort och det behövs konsekvenser för att få till en förändring.
Men eftersom jag är för jämställdhet så häng ut kvinnorna också och varför
inte pedofilerna och alla andra kriminella som eldar bilar, kastar handgranater
och begår gängrelaterad brottslighet!
Och för att inte tala om all psykisk terror som råder i samhället.

Read my lips... OCH gör det noga nu. "Män ÄR inte värre än kvinnor"!
Om du någon gång har varit man i ett kvinnodominerat yrke så vet du det.
Om du någon gång som ung man har försökt att vistas på Frimis en
vardagskväll, så vet du det också. Jag och många, många, många män med
mig skulle kunna skriva "Me too" på nätet vi också. Men de flesta gör det inte.
Jag har gjort det, eftersom det för mig känns lika viktigt som för kvinnorna.
Det är bara det att jag inte tas på allvar eftersom jag är man. OCH det är
därför männen inte vågar träda fram. Det har också med mansrollen att göra,
eller samhällets syn på mansrollen. Vi ska inte visa oss svaga, hamna i någon
offerroll eller martyrskap. Vi förväntas vara starka och bli smickrade när
en kvinna hoppar på oss.

När jag gick i skolan hade vi en kvinnlig gymnastiklärare som alltid kom in i
omklädningsrummet och i duschen för att fråga vem som hade glömt kvar sin
nyckelknippa i gymnastikhallen. Det var aldrig någon av oss 15-åriga grabbar
som kände igen den och det var alltid samma nyckelknippa. "Me too".
När jag som ung man i barnomsorgen fick ta emot kärleksbrev och
nakenbilder hem i brevlådan från kvinnliga kollegor hade jag ett rent helsike
att försöka förklara för min sambo att det inte var något jag hade tagit
initiativet till!
"Me too". När jag en dag då jag var gräsänkling och inte vill vara ensam
hemma i lägenheten tog bussen in till Frimis för att ta några öl, blev det en
upplevelse jag aldrig skulle glömma! Jag blev överfallen av medelålders
kvinnor som nöp mig i rumpan, tog mig mellan benen och som bokstavligt
vände ut och in på sig själva för att få med mig hem. Då var jag 20 år.
Jag minns att jag flydde till Hamlet och skålade med A-laget istället.
"Me too".

När jag läste vid universitetet på det kvinnodominerade förskollärare/
fritidspedagogseminariet var vi ute en kväll i Norrköping och roade oss.
En kvinna i min klass kom fram och la armarna runt mig och pussade mig på
munnen. Jag knuffade undan henne. Då fick jag ta emot en svidande lavett i
ansiktet och ett hårt grepp mellan benen av hennes väninna. "Me too".

Nu kanske du tänker -"Hur är det möjligt!? Jag är ju kvinna och har aldrig
gjort något sådant mot en man!?"
Och jag förstår dig, för jag tänker det
samma. -"Hur är det möjligt!? Jag är ju man och jag har aldrig gjort något
sådant mot en kvinna!?"
DET skulle ALDRIG falla mig in. Så mycket
uppfostran har jag i alla fall fått från min gentleman till farsgubbe och av
min gamla mor att jag inte skulle ge mig på någon annan människas kropp
utan lov!! Jag skulle aldrig i livet göra det fysiskt och jag skulle aldrig i livet
göra det verbalt. Beror det på att jag är Guds bästa barn? Knappast!
De allra flesta män, och de allra flesta kvinnor är av samma åsikt.

Jag skulle kunna publicera bilder på alla de kvinnor som trakasserat mig, men
det skulle bara slå tillbaka på mig själv. Såklart. Jaaa, nu tycker ni att jag är
löjlig. Hade dessa rader varit skrivna av en kvinna skulle ni inte ha reagerat,
men eftersom de nu är skrivna av en stor hårig medelålders man, blir de
förmodligen löjliga.
Allt jag vill säga är att trakasserier och sexuella övergrepp INTE är okej
vare sig det kommer från män eller kvinnor. Låt oss konstatera att vi alla är människor, männen är människor med alla de fel och brister det innebär, och kvinnorna är människor med alla de fel och brister det innebär.
Inget av de båda könen är någon oskuldsfull helgonfigur. Punkt slut!
Åtminstone jag vägrar att tillhöra kategorin "svinkönet".

Idag ska jag ta en tur på stan (för jag tror alltjämt på mänskligheten) och
shoppa och dricka kaffe.

HA en trevlig helg alla män och kvinnor där ute. Och kom ihåg att behandla
varandra med respekt!

Cyberkram från Jens

Tisdagen den 17 oktober 2017

Oktoberkvällen är mörk och fuktig som i en gammal jordkällare.
I gatlyktornas sken ser jag hur grannarna promenerar fram och tillbaka
över gårdsplanen med sina barnvagnar och hundar. Längre bort, på
andra sidan de gula mexitegelhusen, börjar en bilkö att röra på sig likt
en lång ringlande orm på Hamngatan. Människor i sina maskiner, på väg
till eller ifrån jobbet.
Jag sitter i vardagsrummet och lyssnar till Vivaldis pigga stråkar, musik
för eftertänksamhet. Musik som stimulerar fantasin.

Jag befinner mig på samma ruta i existensens väldiga sällskapsspel
som jag stod på för 14 år sedan. Ingenting har förändrats i mitt liv under
dessa långa år. Jag har samma intressen, samma jobb och ännu inget
förhållande. Om det inte vore för att det är barn jag jobbar med så hade
tristessen malt sönder mig vid det här laget. Tack gode Gud för barnen!
Här på ruta 1 är ingenting roligt längre. Jag skjuter med mina skarpladdade
vapen, men känner ingenting. Jag drillar en storgädda, men tycker inte att
det är spännande. Jag spelar gitarr inför en stor publik, men blir inte ens
nervös. Allt känns som en dag på jobbet. Eller, förresten... jobbet ger mig
mer tillfredsställelse än mina fritidssysselsättningar. Borde det inte vara
tvärtom?

Jag läser feelgoodromaner som jag önskar att jag var en del av.
Jag vill vara den där personen som inte har någonting i sin ägo, inte ens
ett ställe att bo på... men som tillslut hittar hem igen. Hittar en uppgift
i tillvaron och nya spännande vänner. En människa utanför mönstret!
Jag vill börja om på nytt.
Det känns som om jag är andra delen av en långtravande bok som aldrig
tar slut. Jag vill vara den första delen.
Den intellektuella stimulansen lyser med sin frånvaro i mitt liv just nu.
Jag vill studera konst, litteraturhistoria, gå på operor och se på klassiska
teaterstycken. Jag vill tillbaka till det enkla i tillvaron, till naturen, skogen,
sjöarna och de öppna vidderna. Kort sagt... jag behöööver stimulans.
Jag behöver kunna känna att jag lever.

Hälsningar Zombien i ekorrehjulet

PS: Ikväll har yrseln lagt sig och smärtan dragit sig tillbaka. Jag vet att
det kommer tillbaka igen någon gång framöver, men jag tänker njuta
av lugnet medan jag kan :)

Äldre inlägg