Visar inlägg från september 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Lördagen den 30 september 2017

Bladet blöder
Busken brinner
Träden glöder
Hösten vinner

   Jens Svensson, 1982

Av min gamla skrivbok att döma, en dagboksanteckning för trettiofem
år sedan, var hösten vacker även på den tiden.
Jag har stökat, rotat och vänt upp och ned på mitt hem, ja letat mig
fördärvad efter reseattiraljer den senaste tiden. Det vill säga, resväskor,
necessärer och ryggsäckar. Då har både gamla fotografier och dagböcker
tittat fram. Visste du förresten att ordet necessär härstammar från latinets
necessare som betyder "av vikt"? Och det kan man ju förstå, i en necessär
lägger man saker av stor vikt. Hygienartiklar och mediciner.

Jag hittade även en skrivbok från det året jag började föra dagliga
anteckningar, nämligen 1980. Där i stod det bl a:
"Milla har flyttat till Hällefors... jag vill inte leva längre. Jag kommer att
bli ungkarl för resten av mitt liv!!"
Dramatiska ord skrivna under en turbulent tid i mitt liv. Veckorna innan
hade John Lennon blivit skjuten till döds på en gata i New York, SVT hade
sänt några riktigt slaskiga scener ur Texas chainsaw massacre på TV
och ett nattåg hade precis spårat ur i Linköping med en död och ett 40-tal
svårt skadade människor som följd.
Jag som var av en allvarlig, verbal och synnerligen lillgammal natur hade
plötsligt börjat ställa invecklade frågor om döden till min katolska gamla
fröken. Jag hamnade hos en barnpsykolog i Skäggetorp...
och mitt i denna röra flyttade alltså min kärlek till Hällefors. Tunga liv! ;)

En stor skillnad mellan mig och mitt 9-åriga jag är bl a att jag inte längre
slösar några tankar på döden. Precis som mäster Ces säger i visan
"Trasiga skor" tar den mig ändå när den behagar.
En annan olikhet är att jag numer har tillsatt en stor nypa humor mitt i
allvaret. Humor har visat sig vara en viktig ingrediens både i mitt liv och i
elevernas på jobbet. Humor är så underskattat!
Häromdagen kom en liten sexåring fram till mig och frågade:
-"Jens... har du hört om den där tomaten som skulle gå över en väg?"
-"Nej, det har jag inte (vit lögn)!? Berätta!"
Historien slutade med att vi båda kiknade av skratt. HA HA HA HA HAAA
AHAAA HA!! Och genast kändes tillvaron lite mer okomplicerad.

Att kunna skratta åt sig själv är också viktigt, okej... det kanske inte är
så lätt en måndagsmorgon framför hallspegeln, men ändå.
Det finns inget som är så patetiskt som människor som tar sig själva
på fullaste allvar och som sällan eller aldrig drar på smilbanden.
Ingen nämnd, alla glömda!

I dag ska jag och Blondie & the Boys, dvs. mitt coverband, spela på en
bröllopsfest i Norrköping. Jag har så mycket att göra innan dess så det
är dags att ta avsked. Ha en skön helg! Och kom ihåg att det bara är
NU du lever, så gör det du vill göra, medan du kan!

KRAM Jens




Jag 1978

Söndagen den 24 september 2017

En stilla söndagseftermiddag i slutet av september sitter jag i
vardagsrummet med balkongdörren öppen.
Gripgatan ligger öde och de fyrkantiga små husen vid Tinnerbäcken ser
ut som övergivna dockskåp. Ett högtryck har dragit in över landet
och slagit sig ned i Östergötland. Det eviga regnet har plötsligt upphört
och temperaturen har stigit till 18 grader Celsius.
Ljudet av tunga gummidäck mot grus hörs då och då från Hamngatan och
ropet från ett lekande barn på andra sidan Stångån, annars är det tyst som
i graven.
Bakom tjockan av grå cumulonimbusmoln skymtar solens lyskraft, den
kommer förmodligen inte att bryta igenom idag, men det känns ändå skönt
att veta om att den finns där.

Min ovana trogen suger jag på en chokladbit. Sockersuget vs Jens = 73671-0.
Kanske har jag satt min sista potatis i livets skrovliga trädgårdsland?
Jag som förr var så disciplinerad och ordningsam har blivit helt oförmögen
att stå emot mina impulser.
År 2004 gick jag från att vara en 73 kilosman till en 105 kg tung klump.
Allt inom loppet av ett år och förmodligen på grund av en livskris. En
förlamande chock. I den bästa av världar hade jag kommit till sans igen
tillräckligt snabbt för att få bukt med vikten, men så blev det inte.
Det tog mig sex år att komma fram till att jag överhuvudtaget ville leva
vidare... och då hade jag redan slitit på knän och leder ett bra tag.

Idag är jag tillfreds med tillvaron. Jag har ett viktigt jobb och en meningsfull
fritid. MEN, jag väger alltjämt 105 kg och kan inte motionera på annat sätt
än att cykla. Åh, vad jag önskar att jag kunde jogga som förr i tiden då jag
sprang milen två ggr i veckan. Jag kan inte ens gå fort längre eftersom mina
vrister svullnar upp och det hugger som knivar i knäna.

Under veckan som kommer ska jag cykla i skogen... och inleda ett trevande
försök att komma igång med löpningen igen.
Det kommer att bli en fullbokad vecka;
Måndag efter jobbet - Kontakta Kvarn och bröderna Bruseby.
Tisdag efter jobbet - Lätt löpträning
Onsdag efter jobbet - MTB-cykling i Vidingsjö
Torsdag efter jobbet - Rep med bandet
Fredag efter jobbet - Fixa inför spelning
Lördag - Spelning i Norrköping
Söndag - Hinderbanekurs vid Kvarns militärbana, tvätta åt mor.

Nalle Puh: -"Nasse, vilken dag är det idag"?
Nasse: -"Det är... idag".
Nalle Puh: -"Så bra! DET är min favoritdag"!







Lördagen den 23 september 2017

En gång för mycket länge sedan, typ när Noa guppade omkring med
sin lilla djurpark på syndafloden, då var jag morgonpigg som få.
När jag befann mig på cup med handbollslaget eller på skidresa med
mina vänner, studsade jag upp redan före 6 för att ordna, städa och
rumstera om. Min popularitet var av den anledningen ständigt
ifrågasatt. Jag brukade skryta om att jag både var morgonpigg och
en nattuggla, som klev upp i ottan och som slocknade först när
spöktimmen hade blivit ett minne blott.
Numer lägger jag mig strax efter 8 om kvällarna och jag måste skälla
på mig själv för att jag överhuvudtaget ska orka rulla ur sängen på
morgonkvisten. Man förändras tydligen med åren. Zzzzzz!

En annan förändring, en ganska ny sådan, är att jag har slutat att
titta ut genom fönstret för att undersöka väderleken om morgnarna. 
Jag förlitar mig på statistiken istället. Efter 25 dagar med grå himmel
och strilande regn så antar jag att det blir just grå himmel och strilande
regn, även idag.
Jag bryr mig inte om vädret längre, det får gärna regna, hagla och snöa
hur mycket det vill... själv har jag solsken i sinnet!
Ja, det var ett smart drag att beställa en resa till solen under julhelgen.
Sedan skilsmässan har de förut så heliga och älskade jularna blivit ett
rent helvete för mig. Dessutom brukar midvintern ha för vana att sätta
sina isvassa tänder i mina leder och muskler. Aj aj och åter aj!

"Så mörk är natten i midvinter tid
men se då nalkas Lucia,
och Jens han packar i rummet bredvid
och drömmer om svalkande sangria"...


Min vana trogen när jag ska resa bort eller när jag står inför ett större
projekt, så har jag redan allt färdigplanerat på ett mycket tidigt stadie.
Häromveckan köpte jag en anspråkslös, grå liten skrivbok med pärmar
av läderimitation. I skrivboken, som jag kallar för Escaping Christmas,
har jag skrivit ned vilka utflyktsmål och restauranger jag vill besöka på
Las Palmas. Dessutom har jag redan gått omkring på gatorna runt mitt
hotell i Google Earth ;)
I år känns inte vinterhalvåret så hotfullt då jag vet att jag har
möjligheten att göra ett sidokliv för att bada i Atlanten, knappt 20 mil
från det stekheta Afrika. Japp, jag har solsken i sinnet!

I går besökte jag polismyndigheten för att beställa ett nytt pass.
Mitt förra pass giltighetstid löpte ut i november 2005.
Väl hemma på Gripgatan igen sålde jag min favoritcykel, en Scott
Sportster 10, för bara 5000. Det är inte länge sedan jag köpte den för
13 000 kronor... men har man inte plats så har man inte plats. Det är
lika enkelt som det låter. Jag kan avslöja att någon blev jublande glad.

Idag ska jag repa med bandet, tvätta åt mamsen och rengöra min
andra cykel, en heldämpad specialized comp fsr 29" 2017.
DEN tänker jag behålla!
Imorgon ska jag dammsuga mammas lägenhet och cykla ett par varv
på stigarna i någon närbelägen skog.

Kärlek: Vafalls!?
Ekonomi: God
Lycka: 70%
Läser: Sonjas hemlighet - Åsa Hellberg
Tittar på: Idol (faktiskt)
Bäst just nu: Resan i jul och eleverna på Lillgårdsskolan
Sämst: Inget

Tisdagen den 19 september 2017

Med balkongdörren öppen ut mot hösten, där lönnens löv lyser röda och
svala vindar leker i parkens gula buskage, har jag åter landat framför
datorn. Nu dricker jag också min första kopp kaffe på tre dagar... inte
konstigt att huvudet har dunkat som en inlåst klaustrofobiker.

Jag har spenderat några dagar under täcket där jag låtit en otäck
förkylning härja färdigt. Och jag lovar att det är med betoning på just
OTÄCK! Typ så nära en lunginflammation man kan komma.
Andningssvårigheter och värk i bröstet är dock välbekanta symptom hos
en förkylningsastmatiker, så jag har inte altererat mig särskilt mycket.
Jag rullade ihop mig i fosterställning och lät den ena ljudboken efter den
andra berätta sina historier. Att fly in i fantasivärldar hjälper mig med att
hålla de hypokondriska tankarna borta från kvävningsdöd och det får mig
att glömma att kollegorna kämpar brallorna av sig när jag är borta (det
är inte lätt att få tag på vikarier nu för tiden).

I söndags hade jag feber, men jag ställde ändå in mig på att jobba dagen
därpå. Med inställningen att segra eller dö klev jag upp ur sängen redan
klockan 5.30 på måndagsmorgonen och tog en varm dusch. Jag försökte
att äta frukost, men det gick inte. Jag försökte att hitta min matlåda i
frysen, men det gick inte. Jag gjorde också ett försök att packa ryggsäcken,
men det gick inte heller. Inte förrän vid 7.30-tiden då jag kände mig
svimfärdig, illamående och så yr att hallspegeln hela tiden drogs ur mitt
synfält... gav jag upp. Sedan dess har jag alltså legat i sängen. Då och då
har jag tagit av mig lurarna för att rita en teckning, något jag brukar göra
för att överhuvudtaget ha någonting att ta mig för med.

Nu sitter jag alltså här igen, vid datorn och försöker skildra en livsförändring.
Min vana trogen har jag börjat med väder och vind och lite sjukdomar... men
det jag nu kommer att skriva har jag aldrig tidigare nämnt i en blogg.
Jag är medveten om att jag är 46 år, på väg mot 47 och att jag således inte
bör sträva efter att skaffa barn längre. Den tanken har jag givit upp. Poff!
Inte heller trängtar jag efter den stora kärleken. Det har jag också givit upp.
Poff!
Däremot har jag sent omsider förstått att jag måste försöka acceptera den
jag har blivit och inte längre bör förakta den överviktige, trasiga och
ensamme människan... som är jag själv. Vem vill vara en bitter gubbe??
Jag vill det INTE!

Visst, jag har mitt besvärliga diskbråck i ländryggen som gör mig något
sned och som "hugger till" mest hela tiden, jag bär omkring på min
nackskada som gör mig sjösjuk, stel och okoncentrerad, och jag är
infektionskänslig pga. astman. Åtminstone blir förkylningarna ofta till lunginflammationer när jag väl har fått dem. På senare år har jag också
fått artros, som ett brev på posten, vilket gör att fingrar och handleder
värker mest hela tiden.
Det är som det är med de här åkommorna och hur mycket jag än skäms
och beklagar mig över det och hur mycket obetänksamma människor i min
omgivning än förfasar sig över den "otur"  jag verkar ha... så kommer de
aldrig att gå över.
1. Folk kommer inte förstå mig förrän de själva drabbas av det jag
har.

Och det unnar jag dem förstås INTE. Samtidigt vet jag att det finns många
som har det mycket värre. Men nu utgår jag från mig själv.
2. Av den anledningen bryr jag mig inte längre om vad min omgivning
tycker.
3. Det börjar bli dags att leva livet igen och inte bara dränka mig i prylar
som tillfälligt skänker lite lycka.
4. NU är det också god tid att sluta vräka i mig socker, som bara ger
mig ett lyckorus för stunden och som sakta med säkert gräver min egen
grav.
5. Jag kommer att sluta med att försöka bevisa att jag är duktig hela
tiden.

Jag vill att det ska räcka med mitt människovärde. Se mig för den jag ÄR
och inte för det jag GÖR.
6. Jag ska försöka att tycka om mig själv. Jag har aldrig vågat göra det,
eftersom jag är livrädd för att jag ska fastna i självömkan. Istället har det
känts mer naturligt att tänka elaka tankar om mig själv, att piska mig själv,
så att jag ska hålla mig på benen och prestera.
Men det ena kanske inte behöver utesluta det andra? Jag kanske inte
behöver ramla ihop och gråta som Lille Skutt bara för att jag försöker tycka
om mig själv? Det finns de som säger att det är lättare att vara en bra vän
om man slutit fred med sig själv först. Det ska jag fokusera på! :)

Mitt nya liv börjar NU!

Jag slöt fred med mig själv
det var i gårkväll vid en spegel
Mitt i självföraktets älv
halade jag segel...



Jens Åke Svensson
I Nådens år 2017



Söndagen den 17 september 2017

Med treans sandpapper i halsen och en hosta som gör ont långt upp i
öronen, sitter jag sent omsider och skriver i min blogg.
Jag har ingen feber idag, men jag känner ändå att förkylningen inte har nått
sin kulmen än.
Att vara hemma från jobbet imorgon finns dock inte i min föreställningsvärld.
I tisdags tog jag mig inte upp ur sängen pga en "snedvridning" i ländryggen,
något som resulterade i att mina dramaelever inte fick ha sin magister under
Elevens val och att sexåringarna missade sin sångsamling. Dessutom fick
någon annan stackare jobba sent, låsa och larma skolan.
Jag vill och måste orka med kommande vecka. På fredag slutar jag tidigt och
då har jag också beställt tid hos polisen för att förnya mitt pass.

Äldre inlägg