Visar inlägg från augusti 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 27 augusti 2017

Det är dagen efter Blondie & the Boys uppträdande på Stadsfesten och
eftersom allt gick bra så har jag en behaglig känsla i kroppen.
Det har varit ganska tufft den senaste tiden med mycket kneg här hemma.
Jag har lusläst LGR 11 och Lärarhandledningar om kvällarna och spikat
konceptet för mina temalektioner i samhällskunskap. Jag har uppdaterat
Lillgårdsskolans hemsida så att den ska passa det rådande läget under
höstterminen (jag har fått göra om den ett par gånger), jag har filat på
mina dramalektioner och framför allt har jag spelat de sju låtar som vi
presenterade i går afton.
Mitt i allt ihop har det uppblommande MTB-intresset krävt sin
uppmärksamhet också. Gymmet och skyttet har jag fått lägga på is.
Nu, så här i bakvattnet, när allt är satt och jag bara har att glida med...
kan jag bromsa upp lite och ägna mig åt de välbehövliga eftertankarna.
Av den anledningen ämnar jag besöka Waynes idag och spå i
kaffebubblorna en stund.

Som sagt, det gick bra igår. Alla i bandet gjorde det de skulle.
Jag satte alla ackord på rätt ställe och kom ihåg vad jag skulle säga när
jag presenterade låtarna. Inte illa.
Jag blev kallad för "gitarrguru" och berömdes för min "radioröst". Kul!
Vänner och arbetskamrater har hört av sig och min äldsta syster har ring
och frågat hur det gick. Låt oss säga att det är min äldsta syster som
representerar familjen i detta ämne. Då känns det lite bättre ;)

Det är mulet och lite småkyligt ute. Bakom hörnet står gubben Höst och
rätar ut skrynklorna på sina bruna Manchesterbyxor. Han har redan
lyckats stänka lite gul färg på lövträden i Ådalaparken.
Han får gärna stå och trycka där bakom en god stund till.


Lördagen den 19 augusti 2017

Det sägs...

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan vara svårt
att tro när man inte ser den..."
Björn Afzelius

Det sägs att vi har den torraste och kallaste sommaren i mannaminne
bakom oss. För mig låter det motsägelsefullt, ungefär som;
"han var den långsammaste men mest segerrika Formel 1-föraren
någonsin"!
Jovisst, jag förstår att det har varit mulet men ändå inte regnat, att de
tropiska nätterna har lyst med sin frånvaro och soltimmarna varit för få.
Men torra somrar brukar innebära solsken, ihållande och härligt förtärande
solsken. När så inte har varit fallet blir jag irriterad och direkt
förolämpad av allt snack om torka! Jag behöver solen för att överleva
vinterhalvåret... 
Mörkret och kylan har för vana att demontera min själ bit för bit varje
vinter, plocka isär den som vore den en Billy-pryl från IKEA.
Just nu känns det som om jag bara har några få hyllplan kvar.

Det sägs att du inte bör vara ensam när oktober knackar på, men jag har
varit det i fjorton år nu. Jag har suttit på min stol och stirrat ut i mörkret
medan höstvindarna stångats med alarna nere vid ån. Jag har vaknat
ensam i mörkret och jag har somnat ensam i mörkret.
Fjorton år... 5100 dagar... ca.

Det sägs att man aldrig ska ge upp, och det kommer jag inte heller att
göra. Jag ska knäppa på mig min rustning, dra mitt svärd och höja
skölden med den ensamma vargen på. Jag ger mig ut i mörkret, kylan och
stressen i år också och jag ska kämpa tills jag antingen dukar under
eller mitt banér byter motiv. Statistiken talar emot mig... för det sägs att
fjorton år är en lång tid.



Söndagen den 13 augusti 2017

Det hör egentligen inte till vanligheterna att jag sitter så här och "tomglor"
på datorskärmen. Jag brukar allt som oftast ha någonting att dela med mig
av. Och det kanske jag även har idag, oaktat jag inte riktigt vet vad det är
jag känner. Misströstar jag för att min högra handled värker till den så milda
grad att jag inte kan knyta handen? Känner jag glädje över att jag slutit en
slags vapenvila med sensommaren och den annalkande hösten? Idag är det
tex. en alldeles bedårande vacker förmiddag med hög blå himlapäll och
en smilande sol. Känner jag att jag har tagit mig vatten över huvudet när
det gäller höstterminens utmaningar på jobbet? Är jag tillfreds med de
många hobbyer och intressen jag vårdat så ömt denna sommar?
Svaret är JA på samtliga frågor. Det gör att mixen av "hurra!" och "Oops!"
får mig att vilsen och avvaktande glo på skärmen. Fast nu har jag ju i alla
fall börjat skriva lite ;)

Du får tro det om du vill men jag har blivit så stark och välmående av att
bara lägga av med alkoholen. Jag har aldrig druckit särskilt ofta, endast ett
fåtal gånger under ett år, men när jag väl har gjort det så har det blivit som
med allt annat jag förtär... en aning gränslöst. "Nu ska här ätas! Oj, det blev
visst en hel Toscakaka och två påsar chips!?" Nu ska jag festa! Hoppsan, där
slank en "sjuttis" whiskey ner i maggropen!?"
Säga vad man vill om den där Jens Åke, men han har levt livet fullt ut när
det kommer till den femte av påve Gregorius sju dödssynder.
Om det har att göra med att jag bara tycks ha två lägen, nämligen ALLT
eller INGET... eller om jag suktar efter verklighetsflykter vill jag låta vara
osagt. Därtill känner jag inte min person tillräckligt bra.
Nästa utmaning blir att lägga sockret på hyllan. Gud hjälpe mig...

Har du liksom jag någon gång funderat över hur stark inverkan det
mänskliga psyket kan ha på kroppen? Vår hjärna är en så komplicerad
superdator att det kommer dröja många tusen år innan vi har kommit
underfund med dess fulla potential. Just nu använder vi bara en liten del av
hjärnan när vi ställs inför en uppgift. På samma sätt verkar någon diffus och
oidentifierbar region av hjärnan påverka oss undermedvetet från och till.
Jag minns tex när jag snubblade över den unga livsglada kvinna som går
under benämningen "Thunderbird" här i min blogg.
Hon kom som en stormvind en vårdag för fyra år sedan vid en tid då mina
leder värkte som mest. Det tog mig en timme att ta mig ur sängen om
morgnarna och jag kunde inte greppa om en penna utan fick skriva allt på
datorn. Under en månads tid överöste hon mig med kärlek... och jag blev
rörlig som en sprattelgubbe. Ja, jag rörde mig fullt obehindrat och gick så
långa sträckor att jag tappade 12 kilo på tre veckor.
Jag vill minnas att en kollega frågade mig vad som hade hänt med min
värkande kropp?
När denna "Thunderbird" plötsligt försvann, med samma dunder och brak
som hon kommit, ja då jäklar anamma... då var det som om jag blev golvad
av en heltäckande råsop. Inte en enda led fungerade som den skulle.
Fysiskt dilemma? Nej! Psykiskt? Absolut!

Jag vill däremot inte förringa mina åkommor och placera dem enbart i det
psykiska och undermedvetna facket. Jag har ju trots allt opererats i min
handled för att det var trasigt där inne. Idag värker den så in i norden och
mina fingrar är svullna och krokiga. Vi har en ledsjukdom i släkten och de
flesta av mina syskon dras med den. Det gör även min mor varifrån den
förmodligen har kommit. Jäkla morsan liksom! ;)
Men som sagt, summan av dagens bloggsvammel blir (som vanligt) att jag
är i behov av kvinnlig kärlek. Jag har för lite av det helt enkelt... eller
rättare sagt... ingenting. Det finns förmodligen ingen som är uslare på att
vara LoneWolf än jag. Därav skämtet, med glimten i ögat.
På skyttebanan bland revolvrar och krutrök hittar jag mest karlar, på
MTB-banan i skogen har jag än så länge inte krockat med några damer,
vid fiskesjöarna och i musikbranschen är det också mest testosteron-os.
Var finns kvinns?
Jag behöver någon som lugnar mig när jag står inför en utmaning. Någon
som intalar mig att jag klarar av den. Jag är i behov av någon som kan
kyssa bort värken i mina leder och ge mig en varm kram.
Jag förmodar att det kan vara det... men jag ställer frågan ändå...
ÄR det för mycket begärt av mig?

Ha en skön söndag mina vänner! Love is all U need.



Lördagen den 12 augusti 2017

Det är lördag morgon i mitt livs teater. Jag vet inte vem det är, men någon
har rullat in de grå kulisserna på scenen. Det måste vara någon som anser
att det bör vara högsommar en vardag och lite höstlikt en ledig dag. Hm...
jag känner att jag inte riktigt håller med.

I går var det högsommar.
När jag stod och väntade på bussen hem vid 14-tiden blev jag, om inte
griljerad, så rejält överhettad. Svetten rann i små rännilar ner över ryggen
och det kändes som om någon hällde skållhett vatten över min hjässa.
I 40 minuter stod jag och trampade i den stekande solvärmen och undrade
var i hela helsike bussen hade tagit vägen? Jag var redan sen hem till mor
vilket inte var så passande denna dag då vi väntade gäster från
Stockholm.

När bussen äntligen stannade till vid hållplatsen och jag tog klivet ombord
upptäckte jag att den var fullproppad med människor. Busschauffören som
var en stor och skäggig man (precis som jag) spände helt oväntat ögonen
i mig och vrålade så saliven flög omkring hans tandlösa trut:
-"Är du dum i huvudet eller!!? Ser du inte att bussen är full!? Gå av och
vänta på nästa!"

Fullständigt paff av detta plötsliga utfall och grunnandes över om detta
verkligen var på riktigt blev jag dock kvar ombord. Jag mötte chaufförens
blick och kunde inte hålla tillbaka en nyfiken fråga...
-"Men varför i hela friden stannade du här då... OCH öppnade dörren??"
Det var dock som att stirra en frustrerad tjur i ögonen.
-"Jag vädrar! Hörde du inte vad jag sa!? Gå av!! Jag har bråttom för den
förra bussen gick sönder! Du ÄR ju verkligen dum i huvudet!!"

Jag såg hur samtliga passagerarare glodde på mig, som en skock fåraktiga
idisslare. Någon log till och med, men ingen tillrättavisade den svärande
tjuren.
Där och då brast mitt annars så oändliga tålamod och en av Svea rikes
längsta stubiner började gnistra. Jag vet inte om det var värmen eller
stressen av att vara försenad hem till gästerna... förmodligen var det en
blandning. Dessutom har jag aldrig klarat av att vuxna karlar blåser
mittbena på mig (eller slår på mig) av ingen anledning alls. Den här
upplagan spottade ju till och med på mig!?
Det kändes som om någon hade kört ett is-spett i bröstet på mig... det
bara "klack till" liksom. Jag ser mig själv slå näven i den öppna bussdörren
så att hela fordonet skakar (jösses, vilken kraft). Jag tar ett steg fram till
den galna chauffören och tar ett grepp om hans nackkrage. Sedan hör jag
en djup och förvånansvärt lugn röst som kommer från min egen mun...
-"Jag tar inte sån skit från dig. DU behöver lära dig att uppföra dig. Är
det uppfattat?"
De vilda rullande tjurögonen stannar till och tittar förvånat på mig.
Vi står så i något som känns som en evighet. Förmodligen lika snopna
båda två. Sedan säger han... -"Okej..."

Jag skyndar av bussen och styr mina steg mot platsen för den nedlagda
gamla macken och vidare upp mellan husen på Älgvägen.
Jag skäms som en hund för att jag har ställt till en scen... och jag vågar
inte vänta på ytterligare en buss eftersom jag befarar att chauffören
kan ha kontaktat den och bett sin kollega att inte släppa på mig.
Eller ännu värre... tänk om han ringt polisen? Ja, det var med slokande
huvud och djupa skamkänslor som jag linkade hem mot stan.
Sa inte min far alltid att det var vist att inte brusa upp? Han blev sällan
ilsken.
Hur många gånger har jag själv inte lärt ut hur man bör bete sig när man
blir arg, under de 26 år som jag har jobbat med barn och ungdomar?
Kunde jag skylla på värmen? Kunde jag få det här ogjort på nåt sätt?
Nej... det kunde jag inte. Allt jag kunde göra var att bita ihop, blicka
framåt och se till att det inte händer igen. Usch... hela min image som
den snälle fritidsmagistern brast som en byxbak i skräddarställning!

Ja, idag är det mulet, men jag kommer att ta en cykeltur till Sportson och
be om hjälp med min nya mountainbike.
Jag skulle ha tävlat under "Skiren runt" idag men en stackars tjej i mitt
lag blev sjuk nu på morgonen, så vi fick ställa in i sista stund.
Jag har stortvätten hos mor idag också.
Imorgon, när jag fått ordning å cykeln, ska jag ta en tur till
Vidingsjöbanan och cykla lite skog.

Söndagen den 6 augusti 2017

Jag sitter i köket med gårdagens blad framför mig. På bordet står den
obligatoriska morgonkoppen och ryker som en av Tekniska verkens
överhettade skorstenar. Där ute på himlen hotar ett väldigt ovädersmoln
att släppa sitt innehåll över husen i stan.

Idag är det den sjätte. Den åttonde månadens sjätte dag. Låt oss se vad
den sjätte brukar innebära under ett helt år...

Den sjätte januari har vi precis påbörjat ett nytt löftesrikt år, med allt vad
det innebär av tillförsikt och framtidstro. Bakom oss ligger hela den
mörknande hösten med fallande löv och vissnande örter, den jäktiga
julruschen med sina krav på glädje, frid och perfektion samt ett tokigt
stressigt terminsavslut.
Den sjätte februari är det snart dags för Sportlov, då är mina lärarkollegor
lediga en vecka medan jag och pedagogerna har barnen på fritids från
morgon till kväll. Nu för tiden åker inga familjer på skidsemester under
högsäsongen, vilket jag anser vara klokt. Det leder emellertid till att vi har
ett ganska högt tryck på fritids istället.
Den sjätte mars kan vi, om vi har tur, börja ana våren i luften. Små vita
snödroppar tittar modigt upp ur snödrivorna och en och annan vårlök har
börjat spira. Snart är det april!
Den sjätte april 2017 är det bara en vecka kvar till påsk. Tussilago och
sippor sträcker sina stänglar upp mot en allt varmare sol. Lärkan har
siktats i Skåne och nu kan vi väl äntligen få säga att det är vår?
Den sjätte maj har vi precis sjungit in våren vid en sprakande Valborgseld.
Sköna maj välkommen till vår byggd igen! Någon har sett en sädesärla
vid ett ödetorp.
Den sjätte juni är det Sveriges nationaldag! Du gamla du fria du fjällhöga
nord!
Om två veckor är det midsommarafton och snart, mycket snart firar
miljontals svenskar sin industrisemester.
Den sjätte juli befinner jag mig mitt uppe i min underbara långledighet då
jag kan ägna mig åt självrekreering iform av hobbyer, träning och roliga
inköp. Naturen är som vackrast och än är det långt kvar till höst.

Jaha, där hade vi dem alla, månaderna som föregår augusti.
Det är synd att säga att vi är på rätt väg. För en del människor är vi nog
det, dvs. för de som håller av den vackra, eldkolorerade, förrädiska hösten.
Hösten är dock inte min cup of tee. Mörker, kyla och värk i lederna hör
inte till livets glädjeämnen. Är man dessutom ensam känns det dubbelt
värre. Framför oss väntar september, årets mest menlösa månad som likt
mars inte riktigt kan bestämma sig. Oktober däremot är höstmånaden med
stort H. Löven faller, det blir mörkare, kallare och regnet strilar mest hela
tiden. Under november och december är det svart ute när man vaknar och
när man går och lägger sig. Mörkret sänker sig redan vid 15-tiden och
i varje fall jag stapplar mest omkring som en zombie som har stålsatt sig
för årstiden. Jag liksom håller andan ända tills april avlöser eländet.

Ja, jag är ett vårens barn, född en söndag i slutet av april när sommaren
kan anas i luften och det bara blir bättre och vackrare i vår Herres hage.
Kanske kommer jag någon gång att lära mig uppskatta alla våra årstider?
Jag vet vad som krävs för att jag ska kunna göra det... det är därför jag
innerst inne tvivlar.

V H Jens



Äldre inlägg