Visar inlägg från juli 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Måndagen den 31 juli 2017

Augusti månad står och trycker bakom hörnet, en halvmiss från
min trygga och otvungna tillvaro. Snart kommer högsommar att
bli till sensommar och obönhörligheten att hoppa i sitt blåställ och
rulla fram vardagens ekorrhjul igen.
Den där jäkla obönhörligheten har man ju lärt sig att leva med
bland gulnande löv och becksvarta vinterkvällar. Det går helt
enkelt inte att hejda fanskapet. Det är en enerverande rackare!

På ålderns höst när dagens små problem sätts i ett annat ljus
kommer jag att få äta upp mina gnälliga ord. Risken är stor att
jag frågar mig varför jag inte levde, tog alla chanser och njöt av 
livet medan jag ännu kunde. Ja, för att förhindra det scenariot är
det bäst att sätta igång och uppskatta det jag har, medan jag kan.
Kära dagboksblogg jag lovar att gotta mig så mycket jag bara
kan av dagen! Förresten... obönhörligheten... du är varmt
välkommen, om du har tid bjuder jag gärna på en kaffe på Waynes.

Jag är för första gången på mycket länge fullt utvilad och känner
mig stark som en uroxe. Klockan har inte ens hunnit bli 8 om
morgnarna innan jag hoppar upp som en guttaperkaboll och
studsar mellan väggar och tak på väg mot kaffebryggaren.
Me Tarzan, you Jane!
Min gamla mor, som aldrig tycks ha oroat sig för någonting här
på jorden, brukar säga att jag efter sex veckors ledighet inte har
någon anledning att gnälla. Det händer nämligen att jag brukar
redogöra för min vardagsångest när jag är hos henne, vilket i sig
är en gåta eftersom jag aldrig får medhåll.

Idag ska jag luncha med NH och cykla i skogen med MO.
Det kommer att bli en trevlig och spännande måndag.
Om ni råkar höra en kraftig smäll och uppleva ett smärre jordskalv
så är det ingen fara. Då är det nog bara jag som gränslar en
tall i Vidingsjöskogen.

Jens "LoneWolf" Svensson





Söndagen den 30 juli 2017

Vi upplever nu Juli månads sista skälvande dagar.
Min semester linkar omkring på ålderns höst och kan snart stirra
döden i vitögat. Om en vecka är den ett minne blott.
Men låt oss inte måla fan på väggen än... eller "måla bananer
väggen" som jag brukar säga till kollegorna när vi är bland eleverna.
Jag har nämligen hävdat, ljudligt och med eftertryck, att man låter
särdeles osmart när man använder kraftuttryck. Och att den dagen
de hör mig svära så ska jag minsann bjuda hela skolan på
Mc Donalds ;) Än har det inte hänt och jag hoppas vid Gud att jag
inte kommer att tappa något biffigt uppslagsverk på tårna, den här
terminen heller.

Men som sagt, låt oss inte dekorera tapeten med bananer, en vecka
är trots allt en vecka. Carpe diem, fånga dagen! Eller fånga
sandkornen som rinner mellan fingrarna, någon av dem kan visa sig
vara av guld. -"Åååh, Kristiiiina, sanden bleeev till guuuld"... liksom.

Den här ledigheten kan ingen anklaga mig för att ha tänkt kortsiktigt.
Jag har inte tränat på ett sådant sätt som bara den arbetslöse kan
upprätthålla i längden. Vissa år har jag "powerwalkat" runt ån (7 km)
morgon och kväll, för att däremellan träna ihärdigt på gymmet.
Jag har levt på grönsaker och vatten och inte varit still förrän det
blivit dags att sova. I år har jag tränat tre gånger, cyklat lite varje
dag och köpt en MTB för höstliga skogspass. Dvs. jag har tränat
lugnt och mest blickat framåt.
Lärdomen om att det är dumt att låtsas att sommaren aldrig ska ta
slut och att höstterminen inte finns, verkar ha tagit fäste.
Denna gång kommer jag inte tillbaka till jobbet 17 kg smalare och
fullständigt utpumpad, nu är det en utvilad och klokare magister som
kramar om eleverna i ett glatt återseende.

I natt har jag drömt om att jag brottats med maffiabossar, räddat
deras kvinnor ur destruktiva förhållanden och därefter uppträtt med
gitarr och munspel på en av Siciliens tavernor. Jag minns nu att jag
slog en svartmuskig tjockis i kritsträckskostym med en eldgaffel i
huvudet, plockade upp min blåsharmonika och spelade inledningen
till Lasse Winnerbäcks "Kom i håg mig då". Så knäppt! Tur att det
bara var en dröm, annars hade jag nog fått problem. Jag menar...
vilken italienare gillar egentligen Lasse Vinterdäck??

Ha det!

Björnkram från Jens

Lördagen den 29 juli 2017

Käcka tongångar från tunga krigsår fyller min ungkarlslya hemma på
Gripgatan. Ulla Billqvist ber mig att säga det med ett leende.
Ja, säg det med ett leende och med en glimt i ögonvrån!
Själv tog hon livet av sig när den tredje skilsmässan blev ett faktum,
en solig julidag 1946, endast 39 år gammal. 
När jag var liten var jag djupt förälskad i fyrtiotalets svartvita damer.
Det var Doris Day, Tutta Rolf, Ulla Billqvist och Sickan Andersson.
Alla var de sockersöta flickor med skrattgropar och busiga leenden.
Det var allt som behövdes för att få mitt lilla hjärta att smälta,
skrattgropar och busiga leenden.
Förmodligen är attraktionen av de attributen inprogrammerad i min
genetiska kod, för humor och glädje kan fortfarande få mig på fall.

Eftersom jag är uppväxt med föräldrar som var i tjugoårsåldern när det
fruktansvärda andra världskriget äntligen tog slut, kan jag redogöra
för samtliga klämkäcka Jules Sylvain-kompositioner och Nils Perne-texter.
På den tiden var det farsgubben som intresserade sig för musik och som
samlade på sångböcker, men när jag växte upp var det min sjungande
mor som återgav sångerna. Mamsen nynnande och sjöng alltid medan
hon städade, tvättade, lagade mat och nattade barn.

Nu har Ulla börjat att sjunga på en annan låt, en gladlynt slagdänga om
att världen är full av violer vart än vi går.
Det är min innerligaste förhoppning att grannen också ser det så fastän
klockan bara är 2 minuter i nio en lördagsmorgon. Annars kanske jag får
en violkruka i huvudet när jag traskar till Waynes senare idag.
Numer har jag grammofonspelaren inkopplad i PA-systemet och
subwoofern, så det blir ett jäkla kräääm i låtarna!

Idag ska jag som sagt våldgästa Waynes igen, men jag ämnar också
sätta mig på min Scotthoj och rulla ut till industriområdet och den
välsorterade cykelaffären Sportson. Om allt vill sig väl kanske jag hittar
en ny cykel att vila häcken på. Jag har ju som jag tidigare nämnt här
i bloggen gått med i MTB-klubben "Mera Lera" i stan.
Med åren har jag lagt min galna tävlingsskalle på hyllan för att kunna
stå ut med att vara sämst. Eftersom jag inte längre är någon vältränad
Tarzan-figur (snarare motsatsen) och dessutom har blivit "till åren"
kan jag inte tävla på samma villkor som ungdomarna.
Det är först nu som det föraktade uttrycket "det viktigaste är inte att
vinna utan att tävla väl och ha roligt" har börjat sjunka in och således
kunna förstås.
Det var när jag gick med i skytteklubben och missade hela jäkla tavlan
medan mina klubbkamrater satte prydliga hål i den innersta ringen
som jag bröt ihop och förlorade min vinnarinstinkt. För första gången
i mitt liv insåg jag att man kunde ha roligt trots att man sög
mastodontfetma
(som ungdomen uttrycker det)!
Det är med den inställningen jag kliver över tröskeln till Mera Leras
klubbhus. -"Hej, allihop! Jag heter Jens och jag suger på att cykla i
skogen... men jäklar vad jag tycker att det är roligt!"

Adjöken!

Jens Å




"Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl" - Svenskt uttryck
"You can´t win silver, you lose gold!" - Amerikanst uttryck

Fredagen den 28 juli 2017

Sommaren då 42 lediga dagar blev till tio inom loppet av en
spontanfjärt, sitter jag vid den sk. helvetesmaskinen och försöker
samla tankarna.
Det var min exfru som myntade epitetet en sen eftermiddag på
90-talet. Jag satt som vanligt på post vid datorn när hon kom hem
från jobbet. Kanske hade hon förväntat sig att middagen skulle stå
serverad på bordet? När hon istället såg mig sitta djupt försjunken
i cybervärlden så brast det för henne.
-"Jag slänger ut den där jävla helvetesmaskinen genom fönstret en
vacker dag!!"
 Jag minns att jag tänkte... -"Oops...hemska tanke!
Hoppas att regnet håller i sig!"


Nu för tiden får jag sitta vid helvetesmaskinen så länge jag vill, men
eftersom jag inte är någon ungdom längre blir jag stel som en
spjälkad vandrande pinne om passen blir för långa.
Av den anledningen brukar mina blogginlägg vara relativt korta. Korta
och innehållslösa. Att det istället skulle ha att göra med att jag inte har
något vidare liv att berätta om, vill jag å det bestämdaste dementera ;)
Just nu har jag ju tex. min moppe och min Scott-hoj att äventyra
tillsammans med.

Håll i hatten nu... för jag är medveten om att det låter lite töntigt, men
just nu håller jag på att inreda min källarlokal till ett mysigt litet bikeroom
för mopeder och MTBs. Jag har gott om utrymme för bord, stolar och
ytterligare några tvåhjulade vänner ;) Jag har fått så mycket bra tips
från mopedentusiaster i både Monarscooters och veteranföreningar att
jag känner mig riktigt beläst. Jädrar i skåpet vilken gemenskap det är på
nätet! Mina dumma frågor besvaras med tålamod och en viss förståelse...
än så länge. Jag förmodar att de tänker, -"Men Herregud, har karln aldrig
haft en moppe förut!?"
Nej, det har jag inte. Jag tillhörde den kategorin av grabbar som satsade
på sport istället, på sport och musik.

När jag växte upp var det nästan bara kidsen med Y-namn som åkte
moppe. Gänget som man kunde stå och titta på genom OBS-lokalens
glasfönster på högstadiet. Sonny, Conny, Ronny och Jonny... och Lenny.
Min bror hade dock en moped på 70-talet. En blå Puch Dakota. Den var
så cool! Jag minns att han och hans kompis Sonny brukade brumma
omkring både i Ryd och vid sommarstugan, på sina moppar.
Sonny hade en orange Crescent E-type.
Det är först nu som jag börjat intressera mig för motorer i allmänhet
och mopeder i synnerhet. Jag har visserligen inget Y-namn men väl en
stadig Y-kromosom.  

Förutom mopeder i olika kulörer och årsmodeller söker jag just nu efter
en ny Specialized MTB Trail och en Kona Hei Hei. Det ska mycket till
för att jag inte ska köpa åtminstone någon av dem. De går loss på en så
där 20-30 000 kronor stycket. Men vad fan, lite fler helvetesmaskiner kan
väl aldrig skada?

Ha det!


Jens Å

Torsdagen den 27 juli 2017

Spöktimmen är över sedan länge och vargtimmen börjar nu så smått
att närma sig.
Jag ligger vaken och lyssnar efter ljud, men det verkar inte finnas
några. Det är så tyst och stilla att jag skulle kunna höra ett hårstrå slå
i golvet. Inga fågelläten, inga motorljud... ingenting.
Om vargtimmen har det sagt mycket genom åren, bl a att det är den tid,
precis före gryningen, som infaller vid 3-tiden och då kroppens aktivitet
är som allra lägst. Kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker drastiskt
till de lägsta nivåerna och ämnesomsättningen går ner. Det är även den
tiden på dygnet man ofta sägs må som sämst, detta oavsett hur mycket
sömn man fått tidigare.
Och det är den tid då de flesta människor i västvärlden dör...

Jag känner mig inte döende, tvärtom är jag så uppe i varv att det verkar
omöjligt att kunna somna. Utanför mitt sovrumsfönster tittar månens
väldiga blekansikte tillbaka på mig. Hej på dig din gamla Schweizerost,
Det är fult att glo på folk!

Denna natt kommer jag inte att bli någon sockervarulv som i halvvaket
tillstånd slukar allt sött jag kommer över. För att kunna bli det måste
jag först somna eller åtminstone vara på väg att träda in i drömlandet.
Nej, jag är inte trött, men jag har svårt att koncentrera mig och att
fokusera tankarna. Allt snurrar runt i mitt arma lilla huvud... mopedköp,
MTB-köp, musikstudion, kommande skyttetävlingar, kommande spelningar,
höstterminen på Lillgårdsskolan, ensamheten... ständigt denna känsla
av ensamhet. Det spelar ingen roll hur många vänner jag har eller att jag
ägnar mig åt en massa aktiviteter så länge jag inte har någon kvinna i
mitt liv. Har vi hört den förut? Japp!

Med en nypa skämtsamhet och en viss glimt i blicken kan jag hävda att
jag alltsedan förskoleåldern har tillhör någon.
Jag har alltid haft en tjej i tankarna, en tjej som dessutom uppskattar
mig. Denna natt... eller morgon... eller vad man väljer att kalla den,
har jag ingen. Ingen alls.
Det är inget jag är stolt över, men jag verkar vara en sådan där karl som
inte fungerar utan en kvinna vid min sida. En sådan där patetisk livsform
som behöver bekräftelse genom kärlek. Detta trots att min far tjatade in
budskapet om att "en bra karl reder sig själv!" i mina öron tills de liknade
brottarnas blomkålstrattar. Har vi hört den också förut? Japp!

Nåväl gråsäl, det är som det är och det blir som det blir... med det mesta.
Nu ska jag försöka att lägga mig på sidan och sova. Har jag tur kanske
jag får ett slag i huvudet av John Blunds paraflax, annars får jag väl
sova när jag blir pensionär...

Bye bye

Jens Å

Bäst just nu: Ledigheten och nostalgiköpen
Sämst: Det gamla vanliga. Vikten, åldern och ensamheten.
Läser: Shakespeares Complete Works
Tittar på: Game of thrones
Insnöad på: Fiske, moppar, cyklar och gitarrer
Vill bli insnöad på: Träning och motion
Gårdagens äventyr: Utflykt på Östgötaslätten
Dagens äventyr: Tåget till Motala



... tills öronen liknade brottarnas blomkålstrattar.


 

Äldre inlägg