Visar inlägg från juni 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Fredagen den 30 juni 2017

I dikt och verklighet.

"O, vilket bittert öde att se lyckan genom en annan mans ögon"!

Ja, så skrev William Shakespeare någon gång i slutet av 1500-talet
och jag vill minnas att det handlar om olycklig kärlek.
Vad jag däremot inte minns, vilket är underligt då jag har samtliga
Shakespears verk i mina rågade bokhyllor, är från vilken roman
citatet härstammar? Varför kan jag plötsligt inte erinra mig det?
Kan man kanske finna orsaken i det avkopplande tillstånd som kallas
för "vacationbrain" eller håller jag på att bli gammal? Förmodligen
både ock. Jag ämnar dock inte Googla i ämnet!

Nåja, när det gäller olycklig kärlek är väl annars Johann Wolfgang von
Goethe den store mästaren i och med sitt tårdrypande mästerverk om
kärleken till den oåtkomliga skönheten Lotte? Jag tänker förstås på
romanen "Den unge Werthers lidande". Den klassas tydligen som
historiens mest olyckliga prosaberättelse. Åtminstone om man får tro
på diverse framstående litteraturvetare. Den slutar ju också med ett
självmord. Ett fiktivt självmord som tyvärr smittade av sig på
verkligheten under några år i 1700-talets Tyskland då många unga
män tog sitt liv. En masspsykos som fick benämningen
"Werthereffekten."
Frågan är dock om inte vår egen Hjalmar Söderberg slår Goethe på
fingrarna med sin "Den allvarsamma leken" från 1912? Åtminstone
har den haft en större inverkan på mig än "Den unge Werthers lidande".
Jag har läst båda böckerna ett flertal gånger och Söderbergs roman
framkallar en djup vanmakt, ilska och ångest inom mig.
Först avfärdade jag den som "den värsta skit jag någonsin tagit mig
igenom".
Jag avskyr nämligen olyckliga slut. Senare insåg jag att en
roman som framkallar så mycket känslor och en sådan reaktion,
måste vara synnerligen välskriven.
Och ännu senare förstod jag att Hjalmar skrev om sin egen olyckliga
kärlek till den lättfotade Maria von Platen.

"O, vilket bittert öde att se lyckan genom en annan mans ögon"!
Ja, så uttryckte han sig för mer än 400 år sedan, den gode William,
men frågan är om inte verkligheten övertrumfar dikten här?
Verkligheten och nutiden...
Storslagna prosaskildringar som "Den unge Werthers lidande" av
Goethe, "Det går an" av Almqvist, "Tristan och Isolde" återberättad
av bl a. Marie de France, "Den allvarsamma leken" av Söderberg och 
många andra fantasiverk, kan ju inte mäta sig med känslan av
verklig kärleksförlust. Har du känt den någon gång? Jag själv är typ
stormästare på området ;)
Jag har dock inga planer på att återge de gånger jag bränt mig på
svekets eld här och nu, även om de mycket väl skulle kunna mäta
sig med litteraturhistoriens mest tilltagna fantasmagorier.
Det skulle åtminstone kunna bli en skrattretande Hornby- eller
Keyesroman:) En kioskvältare liksom.
Risken fanns kanske att jag en gång, likt Schyman och hennes
skräniga medsystrar, kunde ha börjat förakta det motsatta könet.
Efter att jag hade utsatts för en handfull otrogna damer inom loppet
av tio år kunde det ha blivit så.
Kanske beror det på att jag är naiv eller smått korkad... men än är
jag inte redo att generalisera och "dra alla över en kant".
Jag tror verkligen att det finns rejäla och pålitliga kvinnor där ute
någonstans. Jag vill inte vara en militant maskulist.

Om jag fick ge dig en valfri gåva i livet,
vad som helst, skulle jag skänka dig förmågan
att kunna se dig själv genom mina ögon.
Då kunde du själv se och förstå hur speciell du
är och hur mycket du betyder för mig.
Inte för att det skulle göra någon skillnad, men
ändå...




Jens Svensson

Torsdagen den 29 juni 2017

Allt medan regnvädren har kommit och gått, medan starka vindbyar
har ryckt upp penséer i Gripgatans rabatter och förflyttat mina
balkongmattor till grannen, har jag ägnat mig åt att städa, skriva
blogg och shoppa i stadens butiker.
Oaktat det faktum att himlen i skrivandets stund är blå som på den
mest naiva jungfrun, har SMHI förvarnat oss om en än värre
väderlek än föregående dagars.
För en kallblodig värmedyrkare som jag känns det som om semestern
blir bortkastad. Jag brukar inte ens nöja mig med 25 grader i skuggan
och strålande sol, det bör vara minst 30 för att jag ska komma igång
och leva livets glada dagar. För att jag ska bli smärtfri och börja spurta
runt ån.
Idag, imorgon, i helgen och en bit in på nästa vecka ska det tydligen
regna och storma. Hurra liksom...

Winnerbäck sjunger om sin eviga kärlek, Hjärter Dam.
Hans melankoliska kärleksförklaring strömmar ur datorns
Harman/Kardon-trattar.
Jag lyssnar med ett halvt öra eftersom jag är karl och dessutom ska
försöka lyckas med konststycket att dricka kaffe medan jag skriver.

"...inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt,
men det skälvde när du rörde vid mig.
Du var sjutton, jag var sexton & jag skolkade från allt.
Jag ville bara va med dig.
Jag ville bara va med dig...

...men tiden har sin rätt att förändras där den går,
och den är hos dig nu, och hos dig och din vän.
Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår,
aldrig älska dig igen.
aldrig älska dig igen".

Ja, jag har också en Hjärter Dam från förr som jag ofta tänker på.
Fast jag var 16 och hon 14... och vi skolkade inte från allt.
Jag gick på gymnasiet och hon på högstadiet.
Jo förresten, jag skolkade från matteproven eftersom ingen lärare
någonsin har kunnat förklara för mig varför jag behöver kunna räkna
ut ekvationer. Allvarligt talat så ville jag gärna veta det. Jag avskydde
siffror men uppskattade bokstäver och visste således att jag inte skulle
bli vare sig ekonom eller civilingenjör. Så... varför alla dessa x och y-
uppställningar? X och y är ju visserligen bokstäver, men de var
förklädda! De skulle plötsligt representera siffror! Vilket helgerån! :(
Döm om min förvåning när jag ändå fick en trea i matte!? Fast så här i
efterhand har jag klurat ut att det nog berodde på att jag inte hånade
vår poliodrabbade lilla fröken. Jag kallade henne inte för krympling och
jag kastade inte suddgummin i pannan på henne. Istället tyckte jag
synd om henne och placerade mig ofta längst fram i salen där jag
kunde bemöta hennes ängsliga förklaringar med ett leende. Fjäsk?
Ja, kanske det. Falskt fjäsk? Nej, inte en chans! I liked her!
Vår klass var ett riktigt rövarband och jag var inte Guds bästa barn jag
heller. Det har jag i så fall blivit på äldre dagar. På den tiden var jag
ännu en produkt av det hårda förortsklimatet och en osäker
personlighet. Jag bemötte ofta trakasserier med en rak höger eller en
rejäl utspark mot kulorna. 
Däremot har jag tack och lov berikats med empati och dåligt samvete. 
Kanske lite för mycket till och med. 

När jag var sex år och mina klasskamrater undvek en lärarkandidat
eftersom hon ansågs vara ful och lukta illa, låtsades jag att jag varken
bemästrade att knyta skorna eller dra upp mina dragkedjor. Jag tyckte
så synd om henne och ville att hon skulle känna sig nyttig och omtyckt.
-"Hjälp mig gärna, jag kan inte själv". Min fröken, Gunilla Lager,
undrade säkert var det var för slags regression som plötsligt hade
drabbat mig. När jag var 16 och slog käken ur led på en kille som hade
trakasserat alla och en var i Ryd under en längre tid och dessutom 
massakrerat min flickväns cykel, ringde jag honom efteråt i flera dagar
och undrade hur han mådde. Det var inte alls meningen att slå så hårt...
Som ung vuxen jobbade jag idogt med att städa undan mitt gamla
rykte som "slagskämpen från Ryd" och med att försöka tygla mitt
temperament när det hettade till. Numer kan jag knappt bli arg...

Till mitt försvar vill jag säga att det var nödvändigt att åtminstone ha
lite skinn på näsan så att man inte blev en slagpåse. Jag riskerade
nämligen att bli det till en början. Ja, det var ganska nära faktiskt.
Det fanns inga vuxna ute bland oss ungdomar på den tiden, vare sig i
skolan eller på fritiden. Ofta var det djungelns lag som rådde. De vuxna
närvarade först när saker och ting redan hade hänt. Det fanns inget
förebyggande arbete mot våld och mobbing.
Numer när jag lägger till någon gammal barndomsvän på Fejjan börjar
jag alltid med att skriva ett meddelande på Messenger. "Hej, Jens här!
Jag vet hur jag var, men vi är ju vuxna nu så jag hoppas att du vill..."
Och det vill de oftast :) Då hoppas jag innerligt att de inte kommer
ihåg att jag slog min magister i magen när han häcklade mig inför
klasskamraterna på gympan i sexan eller när jag lyfte upp en sträng
lärare och la henne på skåpen under min högstadietid. Jag är ju för
sjutton lärare själv nu.

Man bör inte uppehålla sig för länge i det förgångnas obehagliga
korridorer. Vi var barn och ungdomar då, vi är vuxna nu. Nu kan vi
välja själva på ett helt annat sätt. Numer bör vi välja rätt.
Men det kan vara bra att komma ihåg hur det kändes att bli utsatt,
hur det kändes att vara den som utsatte andra, och vikten av att vara
en närvarande och engagerad vuxen. Om inte annat för våra barns
skull. Ty samvetet och offerkoftan kan skava resten av livet...


     

     

  

 

    Jens Svensson

Onsdagen den 28 juni 2017

Carpe aestas

Doften av nyponrosor och solvarm asfalt, det är sommar för
ett sjuttiotalets betongbarn. I går när jag gick längs med
Linnégatan på min väg mot Trädgårdsföreningen kände jag
den igen. Det är förunderligt vad ett doftintryck kan göra!?

Med ens, som i en handvändning, förflyttades jag till Ryd
där en het julidag huserade bland de gula tegelhusen.
Det kan ha varit 1979 för jag hade min t-shirt med den
gröna vargen på. Jag kunde se mig själv springa över en
parkeringsplats med en laddad nyponpinne i handen.
Nyponkriget mellan gårdarna rasade igen.
Jag vet inte vem det var som kom på den innovativa slung-
pinnen. Det var emellertid ett genombrott i barnens lilla
vapenindustri då man inte fick lika ont i armen under de
timslånga striderna. Istället för att med armkraft kasta iväg
de hårda små skenfrukterna satte man dem på långa
följsamma pinnar, gärna från Rydskogens pilträd, och
svepte dem framåt. Swisch! Vi pratar om en luftbana på
minst 30 meter här! Ibland ställde vi upp oss som små
soldater i en slags ordnad engelsk rödrocksformation.
Den av oss som såg mest beslutsam ut blev ledaren.
Alla redo? Lägg an! Var beredda nu... FIRE! Swisch!
Swisch! Swisch! I bästa fall kunde man höra ångestskriken
från fienden på andra sidan gårdsmuren. Aaaiiiijjjj!



Synen av växtsprängd makadam på de misskötta platserna
i förorten där timotej, tistlar och maskrosor tagit över...
det är sommar för mig.
Det var först när jag var verksam som pedagog på Rystad
skola 1998-2003 som jag förstod hur det låg till med mina
associationer. Den vita skolbyggnaden i sten från 1891,
var naturskönt belägen ett par mil utanför staden, med
tillhörande röda trähus och lummiga trädgårdar. Tusende
örter i en mängd färger prunkade i skolträdgården, men
det var först när jag hade tagit bussen hem till staden igen
och kände doften av asfalt och avgaser som jag drabbades
av den harmoniska sommarkänslan. Ja, så är det för oss
betongbarn, uppväxta i hjärtat av Tage Erlanders fiffiga
miljonprogram.



Sommaren ja... att jag kunde absorbera den som barn till
den så milda grad att jag var fullständigt väderbiten,
genomsvettig och slut när jag väl kom hem om kvällarna,
det vet jag. Fast, hur ligger det till nu? Hur fångar jag
sommaren på bästa sätt som vuxen? Carpe aestas.
Helst skulle jag behöva uppleva både sena, ljusa och ljumna
sommarnätter och tidiga, svala morgnar med daggstänkt
gräs och gryningsfärger. Jag har också, med den stigande
åldern, börjat inse hur viktig naturen är för balansen i
vardagen. För mig är det skogarna och sjöarna som skänker
lugn och upplevelser. Fast inte haven... de skrämmer skiten
ur mig ;) Jag förblir nog ett betongbarn på östgötaslätten.

"Och nyponbuskar, nyponbuskar,
hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu".


L. Winnerbäck




Tisdagen den 27 juni 2017

I dag för 240 år sedan dinglade en av historiens märkligaste
personligheter i galgen. Hans namn var William Dodd och han var
vida känd för sitt munväder och sin verbala övertalningsförmåga.
William föddes i Bourne, Lincolnshire den 29 maj 1729 och inledde
redan under ungdomsåren ett synnerligen utsvävande leverne.
Trots sin fäbless för kvinnor och alkohol lyckades han prata sig till
en tjänst som hovpredikant! Englands lordkansler visade sig dock
inte vara så lätt att persvadera. När Dodd försökte snacka till sig
ett eget pastorat genom att muta denne potentat samt avslöjades
med att ha ägnat sig åt växelförfalskning... ja, då var det kört.
Klockan 9.00 den 27 juni 1777 samlades William Dodd till sina
fäder med snaran runt halsen. Bye bye Willieman.



Jag har inga planer på att gå i Herr Dodds fotspår. Ingen kan
anklaga mig för att hänge mig åt kvinnor, vin och kriminell
verksamhet. Jag är alltjämt Mr LoneWolf och jag har sedan länge
lagt flaskan på hatthyllan. När jag ansökte om vapenlicens hittade
polisen inte den minsta anmärkning på mig. Jag har aldrig åkt fast
för fortkörning eller ens dragit på mig en parkeringsbot. I egenskap
av cyklist och fotgängare brukar man aldrig drabbas av sådant ;)
Jag har aldrig varit försenad med att betala en räkning och jag
är snäll så att jag nästintill är fjantig. Hej på er! Det är JAG som
är helyllekillen
;)
Däremot har jag likt Dodd ett välsmort munväder och kan berätta
vilken rövarhistoria som helst... om man orkar lyssna.
Eleverna på Lillgårdsskolan orkar tydligen det. Varje gång jag sticker
in näsan i ett klassrum ber de om att jag ska berätta någon läskig
anekdot. Gärna om spökena på Ekenäs, på Bjälboslott eller Lövstad.
Då brukar jag ta tillfället i akt och smyga in så mycket svensk historia
som möjligt.



Nåja, den 27 juni är annars ett relativt historiefattigt datum.
Visserligen landsteg en trupp på 2000 danskar i Ystad detta datum
för 341 år sedan. Efter några mer eller mindre lyckosamma
framryckningar gick danskarna ett fasansfullt öde tillmötes under
slaget vid Lund. Det kanske blodigaste kriget i svensk historia?
Då var det vinter och båda sidor hade hunnit förstärka sina led. 
12000 röda soldater under Kristian den V mötte 9000 blå
karoliner, ledda av Karl XI. Förlusterna blev enorma!
9000 danskar dog och 4000 svenska.
Karl XI stod som segrare. Jag antar att kung Karl var mycket nöjd
med denna bedrift då han äntligen kunde bevisa för omvärlden att
han var sin fars son. Pappan, Karl X Gustav hade ju lyckats med
bedriften att överraska dansken genom att gå över Lilla och Stora
Bält 18 år tidigare.
Men som sagt, annars finns det inte så mycket att vaska fram om
den sjätte månadens tjugosjunde dag. I varje fall inte i den svenska
historien.



Jag sitter i min mors lägenhet och väntar på att några gubbar från
Stångåstaden ska komma och undersöka ventilationen.
Mamma vill inte vara ensam då de kommer, så jag antar att jag blir
kvar här ganska länge. Stångåstaden har meddelat att kontrollen
utförs mellan klockan 8.00 och 18!? I värsta fall kommer jag att få
sittsår och hemorrojder av all väntan! Och fan ta dem om de inte
dyker upp, som jag har skurat och jagat dammråttor! Mamma vill
inte släppa in någon i sitt hem om det inte är städat. Nu glimmar
lägenhet 18UB-113 på Ådalagatan som en liten diamant.
Suck... jag får väl passa på att planera min semester medan jag
väntar.
När jag var gift en gång, under den mörka medeltiden ;) var allt
färdigplanerat redan i februari. Vi skulle åka till Grekland, segla
i skärgården och besöka vänner runt om i landet. Så höll vi på under 
de 16 år vi var tillsammans. Jag har sett 15 grekiska öar och kan
i stort sett hela S:t Annas skärgård utantill.
De senaste 13 åren har jag spenderat min semester på Waynes,
vid Stångån och på torpet. Nu när jag inte längre har torpet kvar
blir det väl bara Waynes och Stångis. Jag är en gammal föredetting
när det gäller det mesta.

Nåväl gråsäl, den här ledigheten ska jag ägna mig åt MTB-cykling,
musicerande, skytte, fiske och träning. Nu när jag har all tid i
världen ska jag gå "all in" i dessa intressen. Jag har också bestämt
mig för att bli färdig med min studio.

Adiö


Måndagen den 26 juni 2017

Första dagen på min sommarsemester 2017 sitter jag och funderar
över ett program jag såg på TVn i går. Det är ytterst sällan som en
produktion fångar mitt intresse, men igår satt jag som fastnaglad
i soffan. Kända musiker, tekniker och producenter berättade om sina
tidigaste musikminnen. Alla visste de precis när och hur de blev
fångade av musiken. Det var rakt i genom aha-upplevelser vars
banbrytande natur förändrade deras liv fullständigt.
Det kunde vara Paul Ankas slagdänga "Diana" från 1957, Beatles
She loves you från 63 eller David Bowies Ashes to Ashes vars
musikvideo kostade en kvarts miljon att göra, 1980.
Det kunde handla om en jukebox, en transistorradio eller en Walkman.
Aha-uppevelsen och the hallelujamoment med stort H kunde också
framkallas av Radio Luxenburgs sena söndagssändningar.
Av 50 och 60-talen kan jag inget minnas, av den enkla anledningen
att jag inte ens var en spermie då. Jag har heller aldrig varit något
fan av Paul Anka, Elvis eller Beatles även om jag utan vidare lätt går
med på att erkänna deras storhet och viktiga insats för världsmusiken.

Idag, när det trotsiga lågtrycket har parkerat sig över Svedala och det
ambivalenta midsommarvädret således dröjer kvar, funderar jag över
om jag själv har några avgörande minnen av musiken från min tidiga
barndom. Jag kan själv inte minnas att jag skulle ha knockats av
några himmelska strofer? Men jag har fått en hel del berättat för mig.
Bl a hur jag lullade runt och sjöng på April Stevens "Teach me tiger"
från 65, när jag bara var 3 år. "Wah wah wah wah wah!"

Under det tidiga 70-talet bodde min familj i en femrummare på
Rydsvägen 84B.
På den tiden var Ryd ett nybyggt förortssamhälle utan några större
sociala problem eller ofrånkomliga kulturkrockar.
Jag var så liten att jag inte hade något eget rum, de var ockuperade
av mina äldre syskon. Eftersom jag allt som oftast hängde min mor
i kjolfållen (och fortfarande gör ;) hade jag fått ett litet hörn i köket
där jag kunde ha mina saker. Förutom den stora korgen med leksaker
hade jag fått ta över en orange transistorradio från min äldsta bror.
Det var en hållbar och vacker tingest som följde mig genom åren ända
till den dagen min yngsta storebror kände sig tvungen att ta reda på 
hur den tog sig ut på insidan.
Den stod alltid aktiverad framför mig när jag lekte med mina Big Jim-
dockor (den tidens actionfigurer). Av någon anledningen minns jag
mest den musik som spelades under ABBAs genombrottsår, 1974
och året 1975 då Sverigetopplistan startade.
Förutom vinnarlåten från Eurovision song Contest i Brighton 6 april
1974, ABBAs Waterloo, var det Hooked on a feeling med Björn
Skifs band Blue Swede, Goodbye Yellowbrick road med Elton John (73),
Min kärlekssång till dig av Lasse Berghagen, Lena Anderssons
Hastamanana och Una Paloma Blanca med George Baker selection.
Alla var de låtar som jag satt och sjöng med i under leken.

Jag önskar att jag kunde säga att det var ABBA, Dr Hook eller Queen
som öppnade mina oskyldiga bruna för musiken... men i själva verket
var det Lars Nils Berghagen, född 1945 i Enskede. Ja, det är bara att
konstatera att det var hans barnsliga mellolåt "Min kärlekssång till dig"
vari han sjunger om sin akustiska gitarr som naglade sig fast i min lilla
hjärna. Det var min absoluta favoritlåt och den första jag lärde mig
utantill. Jag kanske inte bör skämmas lika mycket som min syster Åsa
som hade den tvivelaktiga smaken att bli hopplöst förälskad i Sune
Mangs när hon var liten... men ändå ;)
Jag minns att jag också ville köpa mig en akustisk gitarr 1974, men
jag fick vänta i tio år innan min dröm gick i uppfyllelse.

De färggranna kasettbanden från USA var också någonting som fångade
mitt intresse. Jag minns när jag fick mitt första. Det var rött och blått
och dekorerat med vita stjärnor. Det luktade inbjudande av ny plast och
av klister. Min bror fyllde det med musik från piratkanalen
Radio Luxenburg... och en helt ny musikvärld slog upp sina dörrar.
Nu utsattes jag för första gången av Pink Floyd, Dr Hook, Queen, AC/DC,
Judas Priest, KISS, Aerosmith, Black Sabbath och ZZ Top... och min
Glenn Miller-älskande stackars farsgubbe slet sitt hår.

Alla dessa tuffa, svettiga och håriga rockgrabbar till trots är det alltså
Lars som är mannen i mitt liv. Lars Berghagen is "da shit" helt enkelt :)


"Jag har köpt mig en akustisk gitarr
sen den dan du träffa mig
Så här står jag med min nya gitarr
och min kärlekssång till..."






Äldre inlägg