Visar inlägg från maj 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Lördagen den 27 maj 2017

I går afton

Jag satt på min balkong
i doften av syren
och nynnande en sommarsång
när natten led mot sen

Med dig i mina tankar
och stugan där jag vistats
så högt jag båda rankar
tillsist har ni listats

På hjärtats långa rulla
där finnes också jag
för vem ska annars gulla
med mig... och skänka stag?

Ja, jag slöt fred med mig själv
det var i natt vid en spegel
mitt i självföraktets älv
halade jag segel...

JS

Söndagen den 21 maj 2017

Vad hände med den modiga unga mannen som reste Sverige runt
för att vakta handbollsmålet? Vad fattas egentligen den föredetta
Greklandsvagabonden som samlade på upplevelser från Kykladerna,
Sporaderna och Egeiska havet? Backarnas konung som betvingade
de svarta pisterna i Sälen, Åre och Val Thorens. Har han brutit ihop
totalt?
Denna mulna majmorgon då regnet strilar från en metallgrå päll är
jag nervös för att jag ska ta bussen till Johannelund!? Jösses!

Ibland när vi sitter vid mellisbordet på Lillgårdsskolan brukar jag fråga
mina små vänner vad de skulle göra om de fick välja att ta sig för
med vad helst de ville under en månads tid. Svaren varierar förstås,
men det är utlandsresorna som dominerar.
Just nu ställer jag samma fråga till mig själv. Mannen som får fjärilar
i magen då han kliver ut i trapphuset. Vad skulle jag ta mig för med?
Frågan är mer relevant och aktuell än man kan tro, nu när bara fem
veckor befinner sig emellan mig och långledigheten.

I bästa fall hade jag nog svarat att jag ville vistas vid sommarstugan,
men det kan jag ju inte längre. Vi har ju som bekant sagt upp kontraktet
och lämnat över det till ett skjutglatt jaktlag. Ett svek mot mina vänner
djuren. Waynes café, shoppingrundor på stan, promenader runt Stångån
och rep med bandet räknas inte. De företeelserna befinner sig alla på
tryggt gångavstånd från hemmet. Nej, jag känner att jag måste utmana
mig nu. Det är sannerligen på tiden! Okej... jag hade valt att spendera
tiden på den lilla ön Egina, Grekernas eget Gotland.
Jag hade suttit i en taverna vid havet med en tonfiskmacka, en tzatziki
och en skummande Mythos på bordet framför mig. Dofter från solvarma
kroppar, saltstänkta vindar och tända grillar skulle berätta för mig att
jag äntligen och tillsist hade tagit steget...

En gammal vinylplatta med Glenn Millers storbandsjazz leker karusell på
min gamla trägrammofon. I går beklagade jag mig för vännerna och
berättade hur musikaliskt förvirrande det var att växa upp som
sladdbarn. På lördagarna lyssnade pappa på Glenn Miller, mamma på
dansband, min äldsta bror på Bob Dylan, min mellanbror på Pink Floyd
och min yngsta syster på ABBA och Baccara. Själv hade jag inte den
blekaste om vad jag skulle välja... så det brukade bli Lasse Berghagens
"Min kärlekssång till dig"...
"Jag har köpt mig en akustiskt gitarr sen den dan du träffa mig.
Så här står jag med min nya gitarr och min kärlekssång till dig".

Nu ser jag hur solen tittar fram ur molntrasorna på himlen, precis när
"In the mood" övergår i "Monlight serenade..."

Lördagen den 20 maj 2017

Tjugo dagar in på årets femte månad huserar högsommaren i vår
Herres hage. Morgonsolens varma leende avspeglas i stadens
ärgiga koppartak och himlen är lika blå som min ungdomskärleks
troskyldiga ögon. Ja, hennes ögon var verkligen blå. Jag antar att
de alltjämt är det så här 30 år senare. Hon är för övrigt den enda
människan som sagt till mig att hon älskade mig. Sådant glömmer
man aldrig. Det är en bedrift som varken mina föräldrar eller min
exfru lyckades med. Av den anledningen är det hennes färg jag
skådar på sfären idag. Det är min innerligaste förhoppning att du
har det bra A L.  

Jag står i köket på Gripgatan och försöker kisande och sömndrucken
se ut genom de smutsiga fönstren för att få en skymt av termometern.
Är det 20 grader i skuggan? Ja, för jäkelen... det är det minsann!
Drömmer jag?
Kaffebryggaren gurglar likt en drunknande liten semesterfirare från
sin plats på diskbänkens Perstorpsskiva. Idag är tanken att jag ska
lämna hemmets mörka vrår för andra gången på sex dagar.
För att lyckas med den bedriften behöver jag lite bensin i tanken,
några munnar kaffe.

Min vän basisten från Kimstad kommer på besök idag, vi ska repa lite
i min studio. Men innan dess är tanken att jag ska försöka lämna
in mors Lottorad och köpa en dosa snus. Jag bävar.
Trots mina ringa 46 år känner jag mig klen som en sparris.
Värme är dock mitt element och jag hoppas och tror att den ska ge
mig lite kraft.

Annars har jag inte mycket att förtälja. Jag känner mig lite
misslyckad efter en vecka i sängen, men vad annat kan man göra när  
febern slår till än att stanna under filten? Jo, visst, det finns säkert
en och annan hjälte som hade klarat av sitt dagsverke ändå,
fullproppad med Alvedon och energidryck. Men, jag är ingen hjälte...
åtminstone inte när kroppstemperaturen stiger. Jag kan inte ens
vicka på lilltån utan att ansättas av frossbrytningar.
Bla bla blaaa, nu kan jag inte sitta här och yra längre. In i duschen nu
LoneWolf!

"Alla kan inte vara hjältar. Någon måste sitta på trottoarkanten och
klappa händerna när hjältarna går förbi".
Luigi Pirandello

Fredagen den 19 maj 2017

Jag står på ett klipputsprång som är så högt att de bomullslika molnen
ligger som trasmattor vid mina fötter. Mäktiga vindar sliter i mitt hår,
drar mig i bockskägget.
När jag blickar ut över urbergets skrovliga kant ser jag Europas högsta
byggnader som små knappnålar i en vidsträckt dyna.
Eiffeltornet i Paris, The Shard i London, CB tower i Frankfurt...
Med bara den mörka rymden som tak kan ingen se mig, ingen kan höra
mig skrika. En impuls att plötsligt ta klivet ut över kanten drabbar mig,
men jag spjärnar emot. Var skulle jag landa?
Gubbkomet krossade japansk turist. Fångades med kamera strax innan
nedslaget!
Jag kan föreställa mig rubrikerna...
Nej, jag hoppar inte. Istället lyfter jag armarna mot evigheten och tar i
från de krokiga tårna.
Det blir ett avgrundsvrål, ett befriande själaskrik som tömmer mig på
hämningar, tillbakahållen vrede, ångest och ensamma nätters förtvivlan.
Den svarta oljiga sörjan lämnar min mun likt en tät, virvlande bisvärm
och sugs ned av vinddraget, ned mot Bottenviken, bort mot Östersjön
och Kattegatt. 
Jag har förorenat haven.
När jag vaknar ylar jag som en varg. Den sista feberdrömmen har
lämnat mig. Den var osedvanligt vederkvickande.



När sommaren tillsist anlände, när värmen äntligen kom, oansvarigt
försenad och med andan i halsen, låg jag i sängen med en gammal
filt över mig. Min vanliga tur och milimeterprecisa tajming. Yes!
Så, döm om min förvåning när jag slutligen blev tvungen att besöka
apoteket och kom på mig själv med att bära långkalsonger och jacka.
Det blev en minnesvärd promenad.
Jag förlorade ganska mycket vätska under mina febriga nätter och
det lilla uns vatten jag hade kvar i kroppen sögs förmodligen upp av
långkalsongsvandringen till apoteket. Sommaren överraskade mig
helt enkelt... den tog mig på sängen. Söker du på Jens Åke Svensson
i ett uppslagsverk dessa dagar, möts du förmodligen av ett foto på
utsketet äpplamos. That´s me.

Den oförklarliga tröttheten, den förtärande orkeslösheten som jag har
känt under en längre tid, har nu börjat avta. Tillsist har även de svullna
knölarna på halsen givit vika. Min gamla mor sa att det var lymfkörtlarna
som protesterade. Hon har ju levt i 88 år och uppfostrat 6 barn, så man
får väl tro henne.

Jag brukar inte ofta skriva om det, åtminstone inte i den utsträckning
jag skulle kunna göra, men det är oerhört besvärligt i längden att alltid,
alltid, alltid leva och verka med smärta. Med min gamla nackskada som
gör att jag inte kan vrida på huvudet och som medför en ständig sjösjuka.
Diskbråcket i ländryggen som begränsar mig till att antigen sitta hårt eller
ligga ned på sidan. Jag ligger alltid på sidan när jag tittar på TV, tecknar 
eller skriver på datorn. Ont gör det också, mest hela tiden.
Lederna i mina händer och fingrar samt knäna (det kallas tydligen för
artros) bränner och sticker och svullnar också från och till.
Under de senaste månaderna har jag dessutom haft besvär med en
visdomstand som trilskas, värker, frammanar huvudvärk och gör min
kind svullen.
Eftersom jag lämnade Berga folktandvård i vredesmod under en av mina
sämre dagar här på jorden, står jag nu utan tandläkare. Om sex månader
har jag blivit lovad att få komma till Citytandläkarna på Gyllentorget.
Som man bäddar får man ligga ;) Jag måste lära mig att inte bli så fly
förbannad när väl den kilometerlånga stubinen har brunnit ner.

Jag måste också lära mig att glömma och sortera bort negativa ord och
handlingar från hjärnbarken. Jag är förmodligen unik, ett unikum, men jag
minns precis allt nedlåtande och negativt som sagts till mig och som gjorts
mot mig sedan jag var liten. ALLT! Detta har gjort att jag (eftersom jag tar
barns känslor på allvar) inte kan umgås med vissa släktingar ens nu när jag
har vuxit upp. Dåtid och nutid har flutit ihop. Detsamma gäller en handfull
barndomsvänner. De får fortfarande äta upp sina obetänkligheter. Fem 
ting har jag aldrig kunnat tåla, och det är avundsjuka, egocentrism, snålhet,
lögnaktighet och falskhet. Bär du på någon av dessa olater är du inte min vän.
Då läser du antagligen bara min blogg för att du är galet nyfiken eller
sensationslysten. Min far sa alltid att min stolthet skulle bli mitt fall.
Men det är bara när man inte respekterar mitt människovärde eller min 
yrkesroll som jag blir rabiat. Förresten... det är nog bättre att man ger sig på
min person än min yrkesstolthet. Dvs. om man inte VILL bli rejält tilltufsad ;)
Annars kan jag inte direkt anklagas för att vara stolt. Tvärtom är det jag själv
som är min hårdaste kritiker och antagonist. Jag utvärderas ständigt... av
mig själv.
 
Nåja, det där var ett sidospår. Jag eldade tydligen upp mig när jag tänkte på
tandläkaren i Berga som gav mig en rejäl straffavgift för att jag inte kunde
komma ifrån jobbet. Detta trots att jag meddelade henne i god tid innan.
"När man passar barn kan man väl gå ifrån när som helst? Det är värre
för mig som är läkare!

Summan av de föregående 770 orden torde vara att jag mår bättre nu,
mycket bättre, bättre än på riktigt länge. Visst, jag är ett utsketet äpplamos,
men det är ett avslappnat och lättare äpplemos som ligger här i kalsipperna
och trycker på tangenterna. Jag ber till kristendomens, Islams och
hinduismens alla helgon att jag nu får vara frisk resten av terminen.
Jag lovar att leva nyttigt!


Söndagen den 14 maj 2017

Den Belgiska sångerskan Blanches bidrag "City Lights" har fastnat
i mitt musikaliska huvud. Låten snurrar runt i den inbyggda hårddisken,
hjärnans egen lilla grammofon.
"All alone in the danger zoon, are you ready to take my hand.
All alone in the flame of doubt, are we going to lose it all?
  
Och ja Blanche... jag är redo att ta din hand.

I natt drömde jag om min barndoms brokiga persongalleri igen.
Knutpunkten och den stora mötesplatsen i det lilla förortssamhälle vari
jag växte upp var utan tvekan Ryds centrum. Det var hit man gick när
man behövde handla mat, umgås över en kopp kaffe, äta på restaurang,
köpa centralstimulerande medel i buskarna, råna banken, rasta hunden,
lämna in kläderna på kemtvätt, söka för någon åkomma på vårdcentralen
eller laga tänderna. Här mötte man allt från poliser, vakter, brottslingar,
A-lagare, handikappade och... ja, här träffade man alla som bodde i Ryd.

När jag var en liten knatte såg jag på de olika yrkesrollerna på ett helt
annat vis än vad jag gör idag. Det var nästan som om de var seriefigurer.
En polis var en polis och ingenting annat. Han var skapad för att jaga
tjuvar. Han hade inget hem förutom den polisstation han jobbade på och
något civilt liv fanns inte. Han föddes i sin polisuniform och han skulle dö
i den. Det samma gällde tjuvarna... och tomten. 
Det var stor tur att konstapel Sven som jag kände så väl inte fick för sig
att sadla om till lärare eller nåt... för då skulle jag ha drabbats av
SYNTAX ERROR i hjärnkretsarna. Hela min föreställningsvärld hade skakats
om i sina grundvalar.
Kanske var det just detta naiva synsätt på omgivningen som idag får mig
att tycka att 70-talets idrottsmän och politiker kändes så mycket större?
Att deras karaktärsdrag och personligheter ägde mer lyskraft än dagens
mediapersonligheter? Det var den höknäste och världsberömde Olof Palme,
och den självsäkre Gösta Boman. Det var den tystlåtne och tillbakadragne
Ingmar Stenmark och bolltrollaren med de tätsittande ögonen och det
långa håret, Björn Borg.

När jag följde min mor till affären under 70-talets mitt brukade jag heja
glatt på alla vi mötte, och de hejade tillbaka. På den här tiden var det
brukligt att man som herre hade hatt, en hatt som man lyfte på när man
ville hälsa artigt på någon. Vi brukade ofta möta "mannen utan hals", en
rundlagd liten herr med pröjsare vars huvud satt direkt på axlarna och
"mannen med träarm", en farbror med armprotes. Väl framme i Ryds
centrum satt farbror Bengt på sin bänk och drack Explorer. "Bosse rullstol",
en liten herre som i stort sett bara bestod av ett väldigt huvud och en liten
arm med vilken han manövrerade sitt fordon var en sann Derbyit.
Han hade fina gröna klistermärken på rullstolen och en Derbykeps. Bosse
var lite bullrig av sig så jag aktade mig för honom. Jag uppskattade inte
personer som lät mycket. Men jag vande mig mer och mer, för Bosse rullade
alltid fram och tillbaka inne i centrum och pratade högt med alla han mötte.
Jag minns särskilt den dagen då Bengt låg död i ett av hundbåsen utanför
centrum. Jag tänkte att det var kanske inte så konstigt att han dog tillslut.
Han drack ju så mycket att kissblåsan måste ha exploderat! BANG!
Jag kommer också ihåg ett studentskämt som slutade i en ände av
förskräckelse. En maskerad ung herre sprang in på bankkontoret med ett
kexrån i handen och skrek med hysterisk stämma att det här minsann
är ett rååån! Studenten blev nog ganska förvånad när han dömdes till
två månader bakom galler.

Nåväl gråsäl, i natt drömde jag om konstapel Sven, den spritosande Bengt
och mannen utan hals. Vi satt alla tre vid ett bord och spelade kort.
Jag var en av dem nu, en medelålders herre med det mesta av livet bakom
mig.

Idag ska jag och bandets bassist stöka lite i studion. Jag känner dock att jag
har en förkylning på gång, så jag får ta det lite lugnt. Lymfkörtlarna är
svullna vid halsen och jag har lite ont i kroppen. I natt har näsan runnit
och jag har nyst som en smärre fontän. Men men, sådant är ju övergående.
Ha en trevlig söndag!


Äldre inlägg