Visar inlägg från mars 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 19 mars 2017

Ryd, Linköping, mars 1977...

Porlande smältvattenbäckar baddar pigga små tussilagostänglar.
De forsar som outbyggda miniälvar från Rydskogens högt belägna bryn, 
ner mot den gula tegelbebyggelsen. 
Solen värmer min frusna vintersjäl och ljumna vindarna frigör dofter
av koda och tallbarr. Det känns livfullt på något sätt.

Jag cyklar på min nya orangefärgade King Winter-cykel. En chopperliknande
historia med högt styre och långsmal sadellimpa. 
Det har varit en lång vinter med mycket snö, men nu känner jag i hela
min kropp att våren är kommen.
 
När jag ställer mig upp på cykeln för att ge kraft åt tramptagen i
uppförsbacken mot skogen tänker jag på figurerna i boken Olles skidfärd.
Mamma läste den för mig på Rydsbiblioteket igår.
Det var tant Ewa, bibliotekarien med de runda glasögonen, som
rekommenderade den. Jag tycker om tant Ewa.
Den här måste ni kika i, sa hon. Den läste min farmor för mig när jag
var en liten flicka. 

Kung vinter som härskade över den vita årstiden såg precis ut som tomten
fast med en hög iskrona på huvudet istället för den röda luvan.
Dessutom har jag en bild på honom längst fram på min cykel, under lyktan.
Ett litet silvermärke med en blängande gubbe på. Vilket sammanträffande!
Om jag hade varit Olle i boken skulle jag nog ha tittat på Prinsessan Vår
just nu, när hon kommer i sin gröna fjärilsdragna vagn för att ta över
makten från Kung Vinter. För... nu är det väl vår? Ja, det måste det vara!

När jag väl är uppe vid skogsbrynet viker jag av in på de slingrande
stigarna mot kojan. Däcken på cykeln är breda och klarar av att rulla över
uppstående rötter och mossiga stenar i den oländiga terrängen.
Ja, det är en riktig monstercykel, inte så lätt att trampa i uppförsbackar
men väldigt snygg och skogsvänlig.
Nu skymtar jag taket på kojan bakom en yvig hasselbuske och mellan 
fyra vita björkstammar. Snart är jag framme...


Gripgatan, Linköping, mars 2017...

Ännu en snöfri vinter ligger bakom oss. Visst var det annorlunda förr?
Jag vill minnas att smältvattenbäckarna porlade friskt om vårarna.
Hur jag brukade plocka tussilago medan vattnet forsade kring mina
fodrade gummistövlar. Eller... cyklade jag kanske bara förbi?
Jag fick ofta en ny cykel om vårarna när jag var liten eftersom jag 
växte så det knakade. Min växttakt var onaturligt snabb! Den upphörde
tack och lov i sjätteklass, då jag redan hade nått 184 cm. 
Nåja, några bäckar kan jag i vilket fall som helst inte skymta denna vår,
för det är väl vår nu? Visst måste den ha kommit för att stanna? 

Jag sitter i mitt vardagsrum på Gripgatan med den bärbara datorn på
bordsskivan framför mig. Utanför de smutsiga fönsterna skiner solen
mot grannhusens vita fasader. Det är en vacker dag.
Söndagarna och jag brukar annars inte vara så kompatibla.
I mitt inre ter sig veckans sjunde dag likt ett Tim Burton-landskap med
kala svarta spökträd. Jag har lidit av söndagsångest alltsedan jag började
i förskoleklass.
 
Trots att jag tyckte om att gå i skolan och fastän jag har ett oerhört
stimulerande arbete, lider jag av denna odefinierbara olustkänsla. 
Jag gissar att det beror på att jag vill kunna styra varje sekund av mitt
liv själv. Ingen bör tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag ska
göra det. Det är en djupt rotad känsla, och med tanke på den så är det
stor tur att jag aldrig gjorde värnplikten. Jag vill kunna styra mig själv!
Hade jag haft en skrikande officer framför mig så skulle jag förmodligen
ha kört ner min gröna militärkeps i halsen på denne.
När det var dags för mig att mönstra hade jag redan genomgått fyra
operationer (under handbollskarriären) och led av både diskbråck och
hypermobilitet. AVSLAG! De ville inte ha mig i försvaret ;)

Jag har drabbats av min andra förkylning den här terminen. Under den
första lyckades jag dock hålla mig på benen. 
Det är däremot inte så länge sedan jag var hemma från jobbet pga.
gallstensproblem och innan det led jag av en sjuhelsikes nackspärr
under några dagar (min gamla nackskada).
Med denna erfarenhet i bagaget har jag sovit hela helgen så att jag kan
jobba under veckan som kommer. I går var jag helt sänkt, men idag
känns det bättre. 

Love U all


"Jag är ingen soldat,

ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så..."

L. Winnerbäck

                     


    

Lördagen den 18 mars 2017

Två små krokusknoppar kikar på mig där jag går med tunga steg över Trädgårdsföreningens frusna gräsplan. En är lila och den andra är gul.
Hej på er små vänner.
Jag tänker att det snart ska komma en vår med ljumna vindar och fågelsång.
Snart.
Mina tankar söker sig ofrivilligt tillbaka till våren 2015, en period i mitt
liv som fylldes med solljus och ohejdad kärlek. Det var en aprilmånad som
jag sent ska glömma, även om jag faktiskt har gjort allt för att släppa lös
mina försvarsmekanismer och låta dem radera ut minnesbilderna.
Jag kallade henne Thunderbird... och jag befarar att hennes sambo aldrig
fick reda på något...

Förkyld som en slemsnigel med treans sandpapper i halsen lunkar jag mot
mitt hem på Gripgatan. Hem till den svarta skinnsoffan och ensamheten.
I mitt huvud ekar refrängen från Darins stämningsfulla låt "Ta mig tillbaka".
Ta mig tillbaka till när allting var så stort, ta mig tillbaka till innan allt redan
var gjort.
Den och Winnerbäcks kärlekssång "För dig" var våra låtar den våren. 
Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
med dig, med dig, med dig...

Jag nyktrade till, o ja, det ska Gudarna veta! Jag har stirrat den grå vardagen
i ögonen sedan den turbulenta landningen. För tredje gången i mitt liv
bränd på kärlekens eld. Vad får en man att fortsätta hoppas efter det?
Dumhet? Naivitet? Jag kan inte svara på det... förmodligen both.

Jag släpar mig uppför de fyra trapporna, låser upp säkerhetsdörren och
kliver in i den mörka hallen. Det luktar fortfarande nytt efter renoveringen.
Nya minnesbilder övermannar mig... från 1994... då jag och min fru bodde
i en insatslägenhet på Johannelundsvägen. Allting luktade nytt, från de 
nyrollade väggarna till de inköpta IKEA-möblerna. Det kan ha varit min
lyckligaste tid i livet. Jag var chef i datorbranschen och min fru ägde en
egen ridskola. Vi umgicks med andra par som vi dinerade med under
helgerna. Jag vill minnas att jag tom. försökte inleda en golfkarriär 
tillsammans med friherre Lagerfeldt ;) På den tiden var jag en respekterad
karriärsman i city, respekterad för mina kunskaper och förmågan att leda 
människor.
De andra som jobbade inom det amerikanska Stellar Education (med säte i
Seattle) gick vidare som chefer på Lexicon och inom olika bildningsförbund. 
En blev chefredaktör för tidningen "Att leda skolan" en annan blev rektor.
Av de trettio anställda som befann sig under mig på karriärstegen var det
bara en som tog ett rejält kliv tillbaka... deras chef, Huvudläraren Jens.
Jag blev visserligen stf. föreståndare på Föräldrakooperativet Fjärilen och
jag höll föreläsningar och kurser under kvällarna både på universitetet och
på Naturcentrum. Men att jag tog ett rejält steg tillbaka blev jag om inte
annat påmind om av alla de sk. "vännerna" som plötsligt inte såg mig mer.
Jag fanns inte längre för dem. Mannen som följde sitt hjärta och valde
barnen blev utfryst ur citylivet. Numer är jag visserligen tillbaka igen, på
Waynes, men det tog många år innan jag vågade visa mig i innerstaden.
Jag tordes inte riskera att bli behandlad som ett osynligt spöke.

När kängorna har parkerats i skostället och jackan hänger på den gamla
trägalgen tar jag de sista efterlängtade stegen fram till soffan. 
Här bland mina leende buddastatyer och vardagrummets harmoniska
jordfärger ligger jag än, snörvlande och hostande.
Ännu en gång ställer jag mig frågan... vem har jag blivit?
Vem var jag då? Vem är jag nu?
Finns det någonting gemensamt mellan den unga Jens och den medelålders?
Min projektgalna ådra svallar förvisso ännu, min jakt på sponsorer till olika
ändamål och kunskaperna i Photoshop är de samma nu som då.
Jag har inga karriärambitioner längre även om jag fortfarande kan känna
mig förringad i vissa situationer. Men jag antar att det är mitt eget fel.
Har man en gång tagit steget tillbaka så har man. Dessutom har jag blivit
odrägligt lat och bekväm.

Det blev inget rep med bandet idag och det blev ingen promenad med min
mycket uppskattade vän Linda. Det är bättre att jag passar på att vila när
jag kan. På måndag ska jag vara frisk igen.

Kram Jens 



Söndagen den 12 mars 2017

Det är en vacker men kylslagen vårmorgon där solen redan har
intagit sitt säte på himlapiedestalen. Om man vill kan man ana löftet
om vår i Talgoxens ivriga sång och de ljusnande kvällarna. Jag vill
det... jag vill möta våren nu. 

I år kommer sippor och violer att växa under förändringarnas tid.
Jag kommer inte att ha tid att njuta av vårens prunkande kraft då
vi har tagit beslutet att säga upp kontraktet på sommarstugan.
Med tanke på allt vi har samlat på oss under de 44 år vi har haft
våra små hus i Örtomta och Ringstorp, kommer det att bli en 
utmaning utöver det vanliga. Möbler, porslin, tavlor, redskap och
trädgårdsfigurer ska antingen kastas eller skänkas bort.

Min lilla oas i tillvaron, platsen där ekorrhjulet aldrig snurrar och där 
det enda man hör är vindens sus bland löven, kommer inte att finnas
för mig mer. Skogens dofter, den lilla sjön med det rika fågellivet och
den ovärderliga stunden i solstolen... allt kommer att försvinna. 
Visst skulle jag kunna ta över kontraktet själv, men ensam och utan
körkort känns det inte som något bra alternativ. Sveriges största
privata jordägare, Herr Bergengren, är inte heller känd för att erbjuda
fördelaktiga och generösa avtal. Nej, jag måste släppa greppet nu.
Jag, betongbarnet från förorten, innerstadens flitigaste cafébesökare,
måste inse att jag inte längre kommer att ha någon grön oas att fly
till. 

Vissa av oss har förlorat hjärtat till det vidsträckta havet och de öppna
vidderna, jag har mitt i skogarna och bland 1700-talshusen.
Jag ser framför mig hur jag i framtiden tar cykeln ut till Tinnerö och
Eklandskapet. Hur jag tar vägen förbi gamla Linköping för att få uppleva
den förlorade tidens arkitektur igen. Östgötaslätten är inte direkt känd för
sina skogar och Linköping har inte som Vadstena och Söderköping vårdat
sina kvarter med gamla hus. Nej, här byggs det nytt överallt...

Våren kommer med förändringarnas tid och jag känner inom mig att
jag borde göra fler omskakande livsval. Varför inte vika av från den
trygga, långsträckta och tråkiga vägen vid nästa förgrening och fortsätta
med det nya? Varför inte byta stad?


Bryt uppbryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye

Söndagen den 5 mars 2017

Kraftfulla vindbyar drar fram mellan husen på Gripgatan.
Mina balkongmattor lyfter och fladdrar som fanor över räcket, men hålls
fast av bordet. Tack bordet! Tack för att jag slipper hämta mattorna på andra
sidan Hamngatan.
Jag sitter i soffan och ser hur min stora glaslykta sakta men säkert kanar
över balkongbordet, snart kommer den att krossas mot golvet.
Jag överväger under ett par korta sekunder vad som är mest arbetsamt.
Att resa mig upp nu och hejda fallet eller att vänta och sopa upp skärvorna
när andan faller på? 
Jag väljer det förstnämnda alternativet. Det är oklokt och egoistiskt att
riskera att grannarna nedanför får glassplitter på sin balkong. Dessutom,
minns jag nu, kostade den där jäkla lyktan 800 kronor. Var det inte jag som
skulle bli ekonomisk?

Ja, ni hörde rätt! Jag har bestämt mig för att bli som alla andra när det
gäller pengar. Dvs. noggrann. Förut har jag resonerat som så att "den där
människan som är så generös, henne bjuder jag gärna tillbaka"
, men...
eftersom ingen annan tänker så utan oftare håller sig till uppfattningen att
"ingen tvingar henne att vara generös, det är hennes eget val" så kanske jag
också bör göra det?
Jag har lagt mycket mycket myyyycket pengar på olika projekt genom åren
så att de ska bli av och vara mindre kostsamma för andra, men "de andra"
har sedan bett mig om parkeringspengar när vi åkt till aktiviteterna.
Vi har delat lika helt enkelt. Det är klart att man ska dela lika!  
Det är så det funkar idag... för ingen har när det väl kommer till kritan, 
tvingat mig att spendera mina pengar, det har varit mitt eget val. 
Från och med idag ska jag bli sparsam och noggrann. Om jag ligger ute med 
pengar ska jag tjata tills jag får tillbaka dem. Den nya Jens liksom ;)
Om jag har tur kanske jag också blir pensionär och då kommer jag helt
klart att behöva mina pengar. 
Det kommer att gälla allt från fiske och skytte till musik, träning, jobb och
Athletesaktiviteter. Jag har ofta betalat träningskort åt mina vänner också.
Jag lägger inga värderingar bakom ovanstående rader.
Jag tycker inte att någonting är rätt eller fel when it comes to money.
Vi har alla våra egna uppfattningar och uppfostran med oss i bagaget.
Men... äntligen har jag lärt mig att pengar är någonting betydelsefullt, kanske
t om. lika betydelsefullt som kamratskap. Det tog bara fyrtiofem år för mig
att nå den slutsatsen. Och det var inte jag själv som kom fram till den heller,
det var min gamla mors tjat som tillslut sjönk in ;) Hopplös son, eller hur?   

Den här vintern har vi som vanligt upplevt hur norrmän och norskor sopat
mattan med oss både utför och på längden när det gäller skidåkning.
Det är ingen grov gissning att en norrman kommer att vinna även årets
upplaga av det svenskaste som finns, nämligen Vasaloppet.
Vi svenskar är ungefär 5 miljoner fler än vad de är i vårt västliga grannland,
men vi har inte en chans när det gäller skidor. Det har nog med kultur att göra.
Längdskidor var lika utbrett i Sverige när jag var liten som innebandy är idag.
Alla åkte längdskidor. Själv hade jag ett par långsmala trälappar med namnet
Edsbyn som jag kasade runt på. Idag är det inte alls lika vanligt.
Jag håller på Brita Johansson Norgren idag, vår egen supersvenska som inga
norskor kommer att knäcka i Vasaloppsspåret ;) Karlarna har jag sedan länge
givit upp hoppet om.
Go go Brita!!

Senare i eftermiddag kommer LL hem till mig på en kopp kaffe. Innan det
ska jag gå en långpromenad och fixa lite. 

 

Jag med krulligt 70-talshår vid familjens sommarnöje
Kvarngården 1975.

 

Lördagen den 4 mars 2017

I de mörkaste vrårna av själens vindlande katakomber, dit ner där ljuset
aldrig finner sin väg och där man kan skönja livsträdets nötta rottrådar
i det fuktiga jordtaket... där blåste plötsligt en frisk vind. Det var som när
man slår upp fönstret efter en lång vinter för att släppa in lite vårluft.
Tack för att du finns L L.

Ett stenkast in i årets tredje månad, på tröskeln till våren, tvekar jag
inför det mesta. Det är nu många år sedan jag förlorade glädjen i de
aktiviteter jag förut höll så kära. Att avfyra en magnumrevolver, att 
drilla en tiokilosgädda, att riva av ett gitarrsolo... allt kändes plötsligt
som en dag på jobbet. Jag har lagt den testosteronladdande skivstången
på hyllan, packat ned mina dyra flugfiskespön, låst in mina vapen och
staplat gitarrerna längs med studions väggar. Ni får vänta här ett tag,
hålla er till tåls så att husse får fundera...
Jag kan tydligen inte få några "kickar" längre, jag förmår inte att känna
nyfikenhet eller sprudlande glädje... jag kan bara vara tillfreds.

Repet med bandet blev inställt idag. Kanske borde jag ta en lång 
promenad nu istället? Söka mig ut till Tinnerö för att insupa skogens
växtkraft och rekreerande dofter? Om jag har tur kanske jag får syn
på Helios sällsynta klot och tilldelas lite solvärme också? Det vore något...

Till tonerna av Weeping Willows "The burden" dricker jag mitt
förmiddagskaffe...

I need your loving words more often
longing makes the heart go soft
I'm worried that you might be lost
I need to feel the love you give me
and the warmth your body brings me
Need to see it in your eyes
that you still love me...

 

Äldre inlägg