Ryd, Linköping, mars 1977...
Porlande smältvattenbäckar baddar pigga små tussilagostänglar.
De forsar som outbyggda miniälvar från Rydskogens högt belägna bryn,
ner mot den gula tegelbebyggelsen.
Solen värmer min frusna vintersjäl och ljumna vindarna frigör dofter
av koda och tallbarr. Det känns livfullt på något sätt.
Jag cyklar på min nya orangefärgade King Winter-cykel. En chopperliknande
historia med högt styre och långsmal sadellimpa.
Det har varit en lång vinter med mycket snö, men nu känner jag i hela
min kropp att våren är kommen.
När jag ställer mig upp på cykeln för att ge kraft åt tramptagen i
uppförsbacken mot skogen tänker jag på figurerna i boken Olles skidfärd.
Mamma läste den för mig på Rydsbiblioteket igår.
Det var tant Ewa, bibliotekarien med de runda glasögonen, som
rekommenderade den. Jag tycker om tant Ewa.
Den här måste ni kika i, sa hon. Den läste min farmor för mig när jag
var en liten flicka.
Kung vinter som härskade över den vita årstiden såg precis ut som tomten
fast med en hög iskrona på huvudet istället för den röda luvan.
Dessutom har jag en bild på honom längst fram på min cykel, under lyktan.
Ett litet silvermärke med en blängande gubbe på. Vilket sammanträffande!
Om jag hade varit Olle i boken skulle jag nog ha tittat på Prinsessan Vår
just nu, när hon kommer i sin gröna fjärilsdragna vagn för att ta över
makten från Kung Vinter. För... nu är det väl vår? Ja, det måste det vara!
När jag väl är uppe vid skogsbrynet viker jag av in på de slingrande
stigarna mot kojan. Däcken på cykeln är breda och klarar av att rulla över
uppstående rötter och mossiga stenar i den oländiga terrängen.
Ja, det är en riktig monstercykel, inte så lätt att trampa i uppförsbackar
men väldigt snygg och skogsvänlig.
Nu skymtar jag taket på kojan bakom en yvig hasselbuske och mellan
fyra vita björkstammar. Snart är jag framme...
Gripgatan, Linköping, mars 2017...
Ännu en snöfri vinter ligger bakom oss. Visst var det annorlunda förr?
Jag vill minnas att smältvattenbäckarna porlade friskt om vårarna.
Hur jag brukade plocka tussilago medan vattnet forsade kring mina
fodrade gummistövlar. Eller... cyklade jag kanske bara förbi?
Jag fick ofta en ny cykel om vårarna när jag var liten eftersom jag
växte så det knakade. Min växttakt var onaturligt snabb! Den upphörde
tack och lov i sjätteklass, då jag redan hade nått 184 cm.
Nåja, några bäckar kan jag i vilket fall som helst inte skymta denna vår,
för det är väl vår nu? Visst måste den ha kommit för att stanna?
Jag sitter i mitt vardagsrum på Gripgatan med den bärbara datorn på
bordsskivan framför mig. Utanför de smutsiga fönsterna skiner solen
mot grannhusens vita fasader. Det är en vacker dag.
Söndagarna och jag brukar annars inte vara så kompatibla.
I mitt inre ter sig veckans sjunde dag likt ett Tim Burton-landskap med
kala svarta spökträd. Jag har lidit av söndagsångest alltsedan jag började
i förskoleklass.
Trots att jag tyckte om att gå i skolan och fastän jag har ett oerhört
stimulerande arbete, lider jag av denna odefinierbara olustkänsla.
Jag gissar att det beror på att jag vill kunna styra varje sekund av mitt
liv själv. Ingen bör tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag ska
göra det. Det är en djupt rotad känsla, och med tanke på den så är det
stor tur att jag aldrig gjorde värnplikten. Jag vill kunna styra mig själv!
Hade jag haft en skrikande officer framför mig så skulle jag förmodligen
ha kört ner min gröna militärkeps i halsen på denne.
När det var dags för mig att mönstra hade jag redan genomgått fyra
operationer (under handbollskarriären) och led av både diskbråck och
hypermobilitet. AVSLAG! De ville inte ha mig i försvaret ;)
Jag har drabbats av min andra förkylning den här terminen. Under den
första lyckades jag dock hålla mig på benen.
Det är däremot inte så länge sedan jag var hemma från jobbet pga.
gallstensproblem och innan det led jag av en sjuhelsikes nackspärr
under några dagar (min gamla nackskada).
Med denna erfarenhet i bagaget har jag sovit hela helgen så att jag kan
jobba under veckan som kommer. I går var jag helt sänkt, men idag
känns det bättre.
Love U all
"Jag är ingen soldat,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så..."
L. Winnerbäck
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS