Visar inlägg från februari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 26 februari 2017

ELDEN

När jag var liten höll rastlösheten på att slita sönder mig inifrån. Mitt lilla
bröst härbärgerade en pyrande vulkan av ångest och oro. Jag sprang mest
hela tiden, flydde från skolan, flydde från hemmet och om jag hade kunnat
skulle jag ha brutit mig ur min egen kropp och flytt från mig själv också.
När jag blev äldre använde jag min inre vulkan som drivkraft och upptäckte
att jag kunde röna framgångar både i skolan och på handbollsplanen.
Jag blev en projektmänniska som drev saker till sin spets, som kunde forcera
vilket hinder som helst... så länge jag ville och orkade.
Nu hade erfarenheten hjälpt mig med att kapsla in elden så att den aldrig
flammade över. Folk kallade det för tur. Du har en sådan tur Jens som lyckas
med allt du tar dig för med.
 
I 34 år brann den stadigt och livligt. Jag kunde sällan fördjupa mig i en sak,
utan var tvungen att ge mig hän åt minst tre aktiviteter samtidigt.
Satt jag framför TVn och tittade på en spännande film, spelade jag också
gitarr och ritade teckningar. Gick jag på stan för att shoppa lyssnade jag på
ljudbok och spelade spel på mobilen samtidigt. Jag skrev böcker, spelade
handboll, sprang milen i elljusspåret varje dag, lirade i olika band, bildade
föreningar. Jag var 185 cm lång, men vägde bara 70 kg. Jag var aldrig stilla.

Det var i november 2004 som elden plötsligt slocknade. POFF!
Sedan den dagen har jag mest legat på soffan och tagit det lugnt.
Visst känner jag en stor harmoni inombords nu, men lugnet har fått mig
att öka 35 kg i vikt och jag får inte särskilt mycket gjort ;) 
Ibland kan jag tycka att det känns märkligt att jag har blivit en helt annan
personlighetstyp, men så kan det tydligen bli. Jag har knappt vant mig vid
det än.

Idag måste jag tvinga mig själv att röra på mig. Nu tex ska jag försöka
att ta mig ut på en promenad innan min syster kommer på besök från
Vadstena. 

Hasta la vista! Håll elden brinnande ;) 

 

Lördagen den 25 februari 2017

A inleder det grekiska alfabetet, 1 numerologin... men hur jag ska börja
min lediga lördag är inte lika klart.
Till tonerna av albumet "Älskade visor och ballader" rinner morgonens 
första solstrålar över parketten hemma på Gripgatan.

Jag sitter i det nyrenoverade vardagsrummet och blickar ut över Sporthallens
välvda tak för att få inspiration av den ljusblå himlen.
Framför mig på den grova bordskivan står min trotjänare till laptop, en 
tre år gammal evighetsmaskin som genomlevt det mesta. Den har varit mig
behjälplig med hemsidor, broschyrer, blogginlägg, aktivitetsprogram,
blanketter och... ja, Gud vet vad? Själv har jag glömt eller förträngt det
mesta verkar det som. Just nu är det i alla fall bloggen som gäller.

Min ovana trogen har jag aktiverat kaffebryggaren, numer en ny Elektrolux
som varken ångar eller bubblar, så jag får lita på mitt luktsinne. Kanske
är det klart redan?
Kaffe och musik utgör tillsammans med naturen och kvinnan den heliga
fyrenighet som gör att jag finner anledningar att fortsätta min anspråkslösa
promenad på livets brokiga och hinderlagda väg. Och, eftersom både naturen
och kvinnan lyser, ja riktigt bländar mig med sin frånvaro, får man ta vad
man har. Kaffe och musik har jag ett överskott av. Skål! 
Mäster Cees mustiga stämma ljuder från TV-systemets högtalare. Han sjunger
Taubes sjuttonde ballad och precis som när man hör Bellmans medryckande
epistlar får man lust att höja ett whiskeyglas i ren och skär upphetsning.
Men det låter jag bli...

Jag har tidigare skrivit att de få drömmar och förhoppningar jag närde
försvann när mitt luftskepp med Svenssonmål sprack som ett byxarsle
för tretton år sedan. Att jag numer, med fötterna fast förankrade i
fakticitetens grå mylla, bara har att slutföra min promenad. 
Men i takt med att ljuset blir allt mer påtagligt och med vissheten om att
den frusna marken faktiskt väntar vår, kan jag se mig själv i en annan
dager. I natt drömde jag tex. om att jag renoverade en gammal kåk i
Vadstena. Det var en ljummen försommarmorgon och jag stod på trappen
till en vit sjuttonhundratalskåk, i färd med att inspektera fasaden.
Jag kunde känna dofterna av solvarmt trä och vårörter. Från Vättern kom
en bris kryddad med tång och våt sten. Jag tror att jag log...
Så brukar inte mina tröstlösa drömmar bete sig. Nej, de har en illvillig
förmåga att alltsomoftast påminna mig om det jag har förlorat. Den goda
fysiken, kärleken och karriären. Drömmarna om att bilda familj och sätta
bo. 

Med den goda drömbilden fastetsad i sinnet ska jag börja min lördag.


"Jag tänker aldrig på framtiden, den kommer tids nog".
Albert Einstein
             

              

Måndagen den 20 februari 2017

Endast åtta dagar återstår av den sista vintermånaden. Februari har
åldrats och sjunger på sista versen.
Där ute i vår Herres hage är det mulet, blåsigt och 8 grader varmt.
Om du hade försökt intala mig att det faktiskt är oktober nu, oktober
2016, kanske jag hade köpt det.
Landskapet är i sitt snöbefriade tillstånd och med sina milda vindar
mer likt Gubben Hösts hemvist än Kung Vinters. Dessutom är jag inte
redo för våren eller för ett nytt år.
Här hemma i det Svenssonska hemmet på Gripgatan står tiden stilla.
Rutinerna är de samma, vanorna har torkat in i tapeterna och jag
har suttit hål i köksgolvet med min gamla retrostol från 40-talet.

Tung, trött och tråkig. Fet, ful och fyrtiofem. Utan drömmar eller ens
förhoppningar. Det är jag.

Jag är inte redo för våren och den nystart den brukar innebära.
Jag är rädd för att vårens 

Söndagen den 19 februari 2017

I egenskap av pedagog anser jag att konsten att berätta är viktig.
Jag skulle till och med kunna sticka ut hakan och påstå att förmågan
att entusiasmera och motivera är viktigare än själva sakkunskapen.
Fångar du bara en människas intresse till den så milda grad att hon
vill ta reda på mer själv, har du lyckats. Att du sedan, när hon på
egen hand rätar ut de frågetecken du strött omkring dig framstår
som skarvare eller förskönare av verkligheten, är smällar du få ta. 

Lars Widding var i grunden journalist men ägde en enastående förmåga
att locka oss till bordet när det serverades historiska levnadsöden.
Hans romansvit om Märta Helena Reeinstierna, även kallad Årstafrun,
rövade bort mig fullständigt på 90-talet. Jag minns att jag fick gåshud
när jag läste den. Böckerna som byggde på Märta Helenas 5000 sidor
långa dagboksanteckningar, förda under hela 46 år, var en blandning av
Lars egen fantasi och dokumentär.
Det händer ofta att jag återväder till Årstafruns ögonvittnesberättelser
om Carl-Michael Bellman, von Versen och livet på Årstad gård. 

Herman Lindqvist är också journalist och författare, men har under 
senare år även tilldelats epitetet "populärhistoriker". Många är vi som
suttit klistrade framför TVn när han på ett målande sätt och vilt
gestikulerande har redogjort för den svenska historiens olika fältslag
och dess framträdande slottsherrar. Att sedan Peter Englund som
faktiskt är historiker och till och med har efterträtt historikern Erik
Lönnroth på stol nummer 10 i den Svenska akademien, sliter sitt hår
pga. Hermans alla sakfel, spelar ingen roll. Faktum kvarstår...
Herman kan konsten att berätta och skriver entusiasmerande böcker.
Peter Englund vet verkligen vad han talar om, men hans böcker är
"tyngre" att läsa och inte på långa vägar så spännande. 
Hade Peter varit min guide in till den historiska arenan istället för
Herman och Lars, skulle mitt intresse inte vara lika stort idag.

Just nu läser jag Alf Henrikssons Svensk historia för femtioelfte gången.
Alf var unik i sitt slag. Han var Sveriges enda levande uppslagsverk men 
besatt också konsten att entusiasmera. Om jag har någon idol inom det
historiska fakultetet så är det han.
Nej, nu ska jag ta en dusch och bege mig ut på en långpromenad.
Kanske, om jag har tur, får jag känna "sugdraget" från historiens vingslag.

Lördagen den 18 februari 2017

Det finns en viss risk för att vännerna tycker att jag är en asocial avfälling.
Många har de idéer varit inför denna helg, förslag på aktiviteter som fest,
fikastunder, shoppingrundor och spelträffar. Jag har avböjt.
Efter föregående veckors gallstensincident och förkylning, behöver jag ta det
lugnt. Det har dessutom varit extra arbetsamt på jobbet... och när jag skriver
"extra arbetsamt" är det en underdrift i stil med att Mount Everest skulle vara
en lättare förhöjning.
Jag har to m. meddelat att jag inte kommer att närvara under bandets
obligatoriska lördagsrep. Det är förstås inte bra, men det är ju meningen att
man ska kunna leverera också. Idag hade jag stora svårigheter med att ens
ta mig upp ur sängen.

Under veckan som gått har jag vaknat i en iskall och genomblöt säng om
nätterna. Det har varit vid samma tid varje natt, kl. 03.15. Jag har huttrande
släpat mig till toaletten, tagit en varm dusch och sedan bäddat om igen.
Klockan 6 eller 7 har jag under hot tvingat mig att gå till jobbet.
I går afton kände jag att jag äntligen kunde slappna av och kasta in
handduken... det ledde till att jag sov hela natten i streck utan att röra mig
ens en millimeter. Nu är klockan efter 12 och jag har precis lyckats ta mig
från punkt A (sängen) till punkt B (datorn). Jag är tacksam för att en kollega
ringde mig nyss så att jag kom upp överhuvudtaget idag :) 

Förkylningens efterdyningar härjar i kroppen, men det känns att den är på
väg att släppa sitt grepp. Kvar av gallstenssmällen häromveckan är bara 
en lättare värk i högra revbenet. Inget att tala om egentligen.
Nu är jag ledig fram till tisdag och kommer att göra allt för att ladda mina
rostiga gamla batterier. Det enda som står på programmet är att jag ska
hjälpa min syster att göra en ny hemsida till hennes företag på måndag.

Det är en mulen men ljus vinterdag där ute i det fria. Vi befinner oss på
tröskeln till våren nu, trots att vinterlovet ännu ligger framför oss.
Talgoxen har börjat drilla sin vårmelodi och ljuset gör att jag numer både
hittar till och från jobbet om dagarna ;) 
Visst brukar vi vårträngtande människor kunna drabbas av bakslag ännu i
mars månad och ibland tom i april. Plötsligt är de julkortslika vidderna där
igen och döljer krokusarna för oss, med sina gnistrande snötäcken.
Men vi ÄR på rätt väg och vi KAN om fantasin och framtidstron ännu är
med oss, skönja de blommande vårängarna bakom horisontens trädrand.
Jag har i allafall fått hoppet tillbaka. En ny värld är på intågande...

 
April 1994                                       April 2011

Äldre inlägg