Visar inlägg från januari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 29 januari 2017

Det är tisdagen den 29 januari år 1850. Mitt på dagen är himlen över
Linköping så hotfullt svart och molnen så väldiga att många tror att
domens dag är kommen. Temperaturen höjs hela tio grader på bara
några minuter. I den stillhet som råder, under lugnet före stormen,
hinner fler än en tänka att nu eldas det i helvetets ugnar...
Plötsligt bryter en snöstorm loss. Kraftiga vindbyar far fram genom
de trånga kvarteren och sveper med sig allt i dess väg. Fönsterluckor
och silltunnor virvlar iväg över de isdraperade kullerstensgatorna.
Snön faller ymnigt, ja i själva verket vräker den ned och täcker allt
som bara är en meter högt inom loppet av ett andetag.
100 människor dör.

I dag är det 167 år sedan det fenomen ägde rum som går under
benämningen "Yrväderstisdagen". Det är Sveriges genom tiderna 
värsta snöstorm och människorna i Östergötland var bland de som
drabbas allra värst. 
Jag sitter i studion med min Gibson Les Paul i famnen och blickar ut
genom fönstret. En grå ridå har släppts ned över staden, men den är
inte på långa vägar så hotfull som den lär ha varit den där tisdagen för
så länge sedan. Framför mig på en pall står min bärbara 17-tummare
och lyser, då och då knappar jag in några rader, mest för att det har
blivit en tradition att skriva på helgerna. 
Jag tar ett G#m på gitarren och glider tillbaka mot ett F# innan jag 
tar sikte mot D#m på halsens sjätte band. Jag är i färd med att 
memorera den andra höjningen i Scorpions gamla ballad "Send me an
angel". Min musikkonstellation "Blondie and the boys" har den på 
repertoaren tillsammans med låtar av Coldplay, Skidrow och Europe.

Vissa morgnar vaknar jag med stel nacke och enorm huvudvärk.
Idag gjorde jag det. Nu, efter två brusalvedon, har huvudvärken börjat
ge med sig men nacken känns ännu som ett öppet och brännande
sår. Oftast brukar det hända på måndagsmorgnar, vilket är värre.
Idag när jag inte behöver vägleda några elever gör det inget att
tillvaron snurrar och att jag är illamående.
När jag inte tränar blir den nackskada jag ådrog mig för snart 20 år
sedan sju resor värre. Ändå tränar jag inte just nu. I själva verket har
jag inte kånkat på en tyngd sedan tre veckor innan sommarsemestern
förra året!? Är det mänskligt att inte lära sig av sina misstag? 
I såfall är det som Strindberg skrev i ett Drömspel... det är synd om
människorna. 

Nu ringer det på dörren. Det är min äldsta bror som kommer för att
se min nyrenoverade lägenhet och dricka en kopp te.
Vi hörs! 

Lördagen den 28 januari 2017

Häromkvällen...

Klockan är 19.35 och jag går längs med Ridhusgatan mot busshållplatsen.
Jag har precis missat bussen och jag vet att det nu kommer att dröja
minst tjugo minuter innan en ny kommer. Skit också!
Det är kallt och mörkt denna gudsförgätna vinterkväll då jag är på väg hem
från ett kvällsmöte med kollegorna. 
När jag kommer fram till hållplatsen ser jag att jag inte är ensam. Där i 
lampskenet står en slarvigt klädd tonårstjej och skakar i kylan. Hon tittar
lite oroligt på mig, undrar säkert vad det är för stor skäggig lufs som
kommer och stör i mörkret. Jag hälsar glatt på henne för att visa att jag
inte är någon skummis, bara en frysande medmänniska som likt henne
har samma önskan, nämligen att den jäkla bussen ska komma snart... helst
NU!  Hon hälsar tillbaka. Sedan står vi där och huttrar.

En stjärna blinkar plötsligt till på himlen... eller är det en satelit?
När det lilla ljusfenomenet plötsligt faller med en glödande svans efter
sig förstår jag att det är ett stjärnfall jag ser eller rättare sagt en meteoroid
som faller in i jordatmosfären. Jag önskar mig ingenting... mina drömmar
har sedan länge slutat att slå in. 

Jämt när jag har lite tid över till ingenting och då jag försöker tänka på
något annat än den ogynnsamma situation som råder börjar hjärnan
automatiskt att leka med ord. Det kan vara när jag sitter i väntrummet
hos tandläkaren eller vårdcentralen och det händer alltid när jag har svårt
att somna pga. värk...

"Här står jag och fryser
där står du och ryser
under lamporna som lyser.
I vinterkvällen kall
vi ser en stjärnas fall
på himmelen som mörkret hyser.
Långt bort i ett stall
i konungarnas hall
ligger litet barn och myser".

Hm... jaha, det blev tydligen en liten julsång... såhär en månad försent.
Försenad är också bussen denna kväll. Först efter 35 minuter har den
den goda smaken att rulla in framför hållplatsen.
När chauffören skäller på oss för att vi inte har reflexer ryter vi
tillbaka med samma mun -"Och du kan lära dig att passa tiden!"
Förvånat tittar tjejen och jag på varandra innan vi brister ut i ett 
unisont gapskratt.

Idag...

Jag sitter, min vana trogen, med en kopp kaffe framför datorn.
Helgen brukar inledas med några rader i webdagboken... eller bloggen
som det numer kallas. 
Jag är medveten om att det finns de som förfasas över att jag skriver
så öppet och ärligt om mitt liv här på det världsomspännande nätet,
men det är oftast de som ännu lider av den gamla Jantelagens
efterdyningar eller de som inte har förmågan att själva brodera med
skrift.
Vem är Du att publicera en blogg? Tror du att vi är intresserade?
Avundsjuka helt enkelt, en missunnsamhet som har sin sega rot i det
gamla svenska sossesamhället där ingen fick sticka ut, där alla skulle
vara en och samma grå massa. 
Inte för att jag sticker ut direkt, med mitt händelsefattiga liv och min
fåordiga blogg, men ändå. Man ska tydligen göra så lite väsen av sig
som möjligt och veta sin plats i ledet ;) 
Ni anar inte vilka okvädingsord man kan råka ut för som bloggare.
Alla från fegisar som inte vågar stå för vilka de är och det mesta så 
felstavat att man ryser ;)  
Jag vet också att det finns de som uppskattar min anspråkslösa lilla
blogg, men de skriver inte lika ofta tyvärr. De är inpassade i ledet.

Nåväl gråsäl, vad händer idag då? Jo, om ett par timmar blir jag
upphämtad av Blondie och Mr P, sedan styr vi kosan mot vår replokal
i musikhuset Ganymeden. Vi brukar repa mellan 12 och 14.15 på
lördagar. Mor tas om hand av mina systrar idag, de ska åka på
besök till min brorsdotter som just skaffat sig en egen lägenhet.
Av den anledningen är jag fri att göra vad helst jag vill! Wow!
Jag behöver inte tvätta, inte handla... men... ja, just det, jag har lovat
att dammsuga hennes lägenhet minns jag nu.
Ja ja... vad är väl en bal på slottet ;) 

"...ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då.

                      Lars Winnerbäck

 



Söndagen den 22 januari 2017

Det händer att jag tänker på de kvinnor som har korsat min väg efter
skilsmässan 2004. På P som var så skuldsatt att hon bodde på gatan,
på M med de sju barnen som hon knappt klarade av, på S som hade en
sådan bristande självbild att hon ibland inte visste vem hon var, på den
kedjerökande bittra K som led av torgskräck och som barrikaderade sig
i sin lägenhet, på E vars mor hade en så ärftlig psykisk sjukdom att hon
själv inbillade sig att hon led av den, på C som skickade kärleks-sms till
min barndomsvän medan jag lekte med hennes barn, på ADHD-J som
ena dagen ville gifta sig och den andra försvann som en avlöning... med
mina grejer. 
Har jag glömt någon? I så fall har jag kanske förträngt det.

Jag läser ofta att män är struliga. Ja, det är vi karlar som brukar fram -
ställas som de oansvariga, omogna och kanske t om. våldsamma i media. 
Om det är så har jag haft en alldeles fenomenal otur, både i kärlekslivet
och på forna arbetsplatser. För mig har det alltid varit kvinnan som har
strulat. Kvinnan som man har fått anpassa sig efter.
Men, jag tänker inte falla i den fällan som många kvinnor gör när de tar
avstånd från oss män, när de väljer att leva ensamma eller att gå med
i Fi ;)
Nej, jag tror nämligen att det finns lika många struliga män som det
finns struliga kvinnor. Jag tror att vi är lika stora kålsupare, även om
min erfarenhet pekar på något annat. Jag använder mitt sunda förnuft
för att nå den slutsatsen. 

I vilket fall har jag givit upp nu, trots att jag inte erkänner det för mig
själv.
Jag har placerat kvinnan och kärlekslivet på hatthyllan och kommer
antagligen aldrig att damma av de båda fenomen igen. Jag orkar inte
helt enkelt. Från och med nu, det har jag insett, vill jag ha lugn och ro i
mitt liv.
Musik, motion, träning och skytte kommer att fylla mina dagar.

Bäst just nu: Handbolls-VM
Ser fram emot: Våren!
Läser: Hjalmar Söderbergs romaner (igen!)
Tittar på: Naturprogram
Lyssnar på: Mig själv (jag spelar så mycket gitarr just nu)
Tror på: Naturen. Naturen är min Gud.

"Den som talar illa om kvinnor känner inte sin mor!"
Jylländskt ordspråk

Lördagen den 21 januari 2016

Den svagsinta har inte förmågan att förlåta.
Att kunna förlåta är den starkes attribut.
                               Gammalt talesätt

Mer har jag inte att säga om ovanstående rader, kanske bara att jag nu vet
vilka som står bakom mig när jag behöver det som mest. Vem vill förresten
ha svagsinta människor i ryggen när det blåser upp? 

Plötsligt har det där försynta lilla klivet in i januari månad, efter julfester och
nyårsfirande, blivit till ett rejält stenkast. Jag tycker att det är skönt att kunna
lägga 2016 bakom mig... att det nya året breder ut sig och tar mer plats
i tillvaron. Bort med det gamla och unkna, in med de oskrivna bladen. Jag har förhoppningsvis lärt av mina misstag.

Ibland tänker jag på en liten kille som jag träffade om dagarna för snart 20
år sedan. Varje dag sprang han nerför trappan till matsalen och varje dag
blev han lika förvånad när han dunsade in i serveringsdisken med en kännbar
smäll. Mitt kall var att försöka lära honom att lägga band på sig hur hungrig
han än kände sig, men det var svårt. Han hade inte förmågan att lära av sina
misstag. Istället fick jag börja varje lunchstund med att trösta honom och att 
plåstra om hans skador. Jag minns att jag brukade förundras över grabbens
beteende... det gör jag inte längre. Numer händer det att jag ser likheterna
istället, likheterna mellan honom och mig.

Skidrows fina slagdänga I remember you flödar ur datorns Harman/Kardon-
högtalare. Det är en av bandets nya coverlåtar. Den och tre andra står på
dagens replista. Om en stund hämtar Blondie och Mr P upp mig och gitarren,
sedan styr vi kosan mot studion utanför stan. Det är tur att jag har ärvt min
mors envishet annars hade det gått åt skogen rejält. Jag tror aldrig att jag
ska kunna lära mig nya låtar, men efter att ha tragglat på dem dagligen i ett
par veckor sitter de som berget :) Att vara Tomas Tvivlaren och den envisa
åsnan samtidigt, tar en del kraft! Det hade varit lättare om jag varit en
självsäker skrytmåns och åsna. Men men, sådan är jag tydligen.
 
Jag tror att det är en gammal Jimmie Hendrikslåt som alltjämt spökar.
En gång stod jag inför utmaningen att som universitetslärare i gitarr försöka
lära ut denna omöjliga konstlåt till en erfaren bluesgitarrist. Under 9 års tid
hade den uppgivne bluesgitarristen, som nu alltså var min elev, försökt nöta
in Jimmies helt uppåt väggarna tokiga gitarrsolo... utan att lyckas.
Jag lyckades inte lära ut den. Jag kunde knappt spela den själv. Att som
pedagog misslyckas med att lära ut något som man ägnat sig åt hela livet
och brinner för... och dessutom på universitetsnivå... tog nästan knäcken på
mig. Varje gång jag ska lära in något nytt söker sig tankarna, väldigt
ofrivilligt, tillbaka till den där förbaskade Jimmie Hendriksskiten!

Nåja, nu blickar vi framåt! Ut med det gamla och in med det nya! 

See U later alligator! 

 

Söndagen den 15 januari 2017

Kärlekens gyllene paviljong.

Halvvägs in på årets första månad, en söndag i Linköping 2017, skiner solen
så starkt från den klara himlen att jag skriver mina rader med kisande ögon.
Men, det skulle vara opassande att irritera sig över ett i dessa dagar så
sällsynt fenomen som solsken. Istället tar jag en klunk av mitt nybyggda
kaffe och mumlar ett "välkommen". Ja, jag försöker att vara positiv, även
om jag också tänker "sååå det är dags att titta fram nu!?"
Jag är trött efter min nattliga promenad genom staden.

Vid midnatt befann jag mig i The golden love pavilion.
Jag hade flanerat ett varv runt Stångån och fortsatt upp förbi Sporthallen
mot Trädgårdsföreningen, för att till sist nå det lysande lilla huset i bäcken.
Där inne på den dekorerade träväggen finns en dikt av Charles M Schultz,
ni vet, Snobbens skapare. Det är ett kärlekspoem ur boken "Kärlek är att
vandra hand i hand" från 1968. Jag står där en stund och läser, medan den
friska nattvinden rufsar om i mitt hår. Det rinner från näsan och jag huttrar
lite. Plötsligt ser jag hur någonting glimmar till på golvet. Jag böjer mig ner
och greppar en enkrona från 1988. Den 29 år gamla pengen gäller inte
längre. Inte sedan de nya minimala kopparkronorna kom ut i handeln. 

1988... det var året då jag dejtade min blivande fru för första gången. En
bitande kall vinterdag då snön föll i horder tog vi tåget till Jackie i 
Norrköping för att dansa. Jag minns att melodifestivalen pågick samtidigt
och att de visade den på storbild inne i danshaket. Till Tommy Körbergs
mäktiga "Stad i ljus" dansade vi en tryckare. 

Hm... jag tittar på den silverglänsande pengen och sedan på den frusna
bäcken. Jag kanske skulle slänga i den och önska mig något? Jag menar,
jag står ju ändå i kärlekens hus. Plötsligt känns kronan varm i min hand,
något jag finner oerhört underligt denna bistra vinternatt. 
Jag letar efter ett öppet parti i bäcken, finner det med ens och kastar
myntet mot det. Med ett fräsande ljud sjunker det till botten och 
försvinner i det mörka vattnet. Jag har inte tid att förundras, istället önskar
jag mig något så innerligt jag kan. Det känns som om jag svär en helig ed
under en magisk natt.
Jag är inte skrockfull, jag tror inte på övernaturliga fenomen... men varför
inte ta chansen när idén ändå dyker upp i mitt förvirrade huvud?
Dessutom bär jag på erfarenheten från en förunderlig midsommarnatt för
länge sedan, en natt då ingenting stämde överens med den
verklighetsförankring jag försökte leva med då.
Jag skrattar tyst åt mig själv när jag stegar ut ur The golden love pavilion
för att styra kosan hem mot Gripgatan igen. Jag och min romantiska tro.
Det borde finnas en gräns för hur barnslig man får vara vid 45-års ålder!

När John Blund väl klipper till mig med sitt sömnparaply, fram på
småtimmarna, drömmer jag att jag spelar fotboll med mina barndomsvänner
Bella och Madde. Vi är vuxna och finklädda. Madde får till värsta frisparkarna
med sina högklackade dojor och Bella står mellan stolparna. 
Vi verkar strunta helt i att vi lerar ner oss.

Nu, denna förmiddag när klockan är 11:30 har kaffet blivit kallt och solen
verkar tillfälligt befinna sig i moln. På min gamla grammofon snurrar 
Foreigners album Agent provocateur från 1984. De knastriga spåren 
proklamerar ljudligt att de vill veta vad kärlek är. Ja, vem vill inte det?


Alla har de sina små kärleksaffärer...
själv har jag stängt min.
/ Anna-Lena Bager


 

Äldre inlägg