Visar inlägg från december 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Lördagen den 31 december 2017

Nyårsafton kl. 11.29

11 grader varmt och mäktiga vindar.
Mulet.

Jag står i köket med datorn på barbordet framför mig. I ena handen håller
jag en kaffemugg och med den andra knappar jag på datorn.
Det har nu gått fem dagar sedan diskarna hamnade snett i min ländrygg
och jag kan ännu inte sitta några längre stunder.
Om en stund ska jag genomföra en av mina dagliga promenader. 
Det var min vän, Stockholmspolisen D som fick mig att förstå att man ska
gå när ryggen jäklas och inte ligga som en död padda i sängen.
 
För fem år sedan small det till ordentligt i diskbråcket. Jag åkte ambulans
till sjukhuset, fick morfin och blev sjukskriven i en månad. När jag hade
legat i sängen i fyra veckor kom D förbi och slet upp mig ur bingen och 
vallade mig på stadens gator. Först då blev jag bättre. 
Det är jag honom evigt tacksam för. Han är en bra man och jag saknar
honom mycket. Varför skulle han bosätta sig i Stockholm? Dumt! ;) 

Man ska vara rädd om sina vänner, det har jag lärt mig.
Förhållanden och äktenskap kan ta slut, men vänskapsbanden bör bestå.
Se till att vårda dem... annars riskerar du att bli ställd på ensam backe
en dag. Jag blev det nästan när mitt destruktiva förhållande äntligen tog
slut. Det är lite sent då att se sig omkring och undra vart alla vänner har
tagit vägen. 

Som sagt, det är nyårsafton och jag är för första gången på länge vid gott
mod. Just nu är jag glad för det lilla, att jag kan gå, att jag kan brygga
mig en kopp kaffe och lyssna på ljudböcker :) 

Gott nytt år! 

Jens 


Fredagen den 30 december 2016

De senaste dagarna har jag mått bra. Jag har gått långa promenader, fikat
med vännerna, lyssnat på ljudböcker, ritat och tittat på Junior-VM på TV.
Jag har varvat ner och funnit resterna av mig själv igen. Kanske kan jag
foga ihop dem på nåt sätt? 
Både psyket och kroppen blir allt starkare, något som är ett ytterst
välkommet faktum. Jag kan ännu inte sitta några längre stunder utan måste
ställa mig upp var tionde minut, eller ligga. Ryggen fick tydligen en rejäl
smäll den där ödesdigra dagen för inte så länge sedan.
Innan julhelgen var varningssignalerna många. Jag irriterade mig på folk i
min omgivning, på de som stod kvar framför bankomaten och läste kvittot 
efter att de fått sina pengar, på de som lusade i matkön på Hemköp, på de
som inte uppskattar sina gamla föräldrar utan struntar i att ge dem bidrag
och att hålla kontakten med dem. Jag var uppstressad helt enkelt.

När det gäller den sistnämnda punkten så anser jag faktiskt att jag har rätt.
Det måste vara höjden av egocentrism att lämna in dem som fött en och
fostrat en under så många år på en icke längre fungerande ålderdomsanstalt.
Det är, anser jag också, dåligt om man inte ger dem ett bidrag varje månad
nu när pensionen är så undermålig. Jag menar, om man har ett arbete alltså.
Jag önskar inte framhäva mig själv på något vis, därtill har jag gjort allt för
många klavertramp här i livet, men jag ger åtminstone min mor 4000 kronor
varje månad. Till saken hör förstås att jag äter tillsammans med henne
numer, något som inte är så billigt för henne. Men, trots mina 110 pannor så förbrukar jag inte mat för 4000 kronor i månaden ;) Dessutom ser jag till att
prata med henne varje dag.
Det hade varit en sak om far ännu levde, men han dog för tjugofyra år
sedan. Folk får gärna tycka att det är konstigt att en fyrtiofemårig karl ägnar
tid åt sin mor... för det är ingenting mot vad jag tycker om dem som inte gör
det! Oj, då... nu irriterade jag mig visst igen :/
Ett djupt andetag Jens... ta ett djuuupt andetag!

Stormvindarna fortsätter att härja runt bland husen här på Gripgatan. I går
lyfte min balkongmatta som en drake från dess stengolv och svävade ut
över nejden. Det blev bara att ta trapporna ner för att försöka fånga in den.
Bärkraften var så god att den gled ända ut till Hamngatan.

I natt vaknade jag av min egen röst, jag hade tydligen en musiklektion
med äldre elever. När jag förvånat slog upp ögonen hörde jag mig själv
påstå att Ludwig van Beethoven var den i särklass främsta kompositören
i världshistorien. Jag erinrade mig också att jag hade redogjort för både
klassicismen och romantiken. Varför kan jag inte bara slappna av och sova
lugnt och stilla som alla andra? Jag menar utan att snarka, nattäta och 
hålla långa föredrag? 

Nåja, nu när klockan snart är 11 känner jag mig relativt utvilad och jag
har stärkt mig med ett par koppar svart Gevalia Colombia.
Snart kommer jag att gå en långpromenad igen och eftersom det är fredag
och stan är öppen så kanske jag kan köpa mig något som piggar upp? 
Eller något som piggar upp min gamla mor? ;) 

 

Torsdagen den 29 december 2016

Trött och seg som en snigel på Valium sitter jag i köket på Gripgatan
med ambitionen att författa några rader.
Då och då faller ögonlocken ner som två olydiga rullgardiner.
Juniorkronornas nattliga äventyr i Montreal kostar på, oaktat det utan
tvekan är vinterhalvårets höjdpunkt. Frånvaron av överbetalda "bara-
en-dag-på-jobbet-divor" känns sund på nåt vis. Tre kronors friska
gossar spelar med hjärtat, och för sitt land! Visst ser man att det är
"knattehockey" då vissa av dem inte lärt sig att passa pucken vidare,
men det är också det som är charmen.
I vilket fall som helst så är jag lite sliten idag då jag inte somnade
förrän tre i morse.

Om jag tar ledigt nästa jul och om jag får ledigheten beviljad, kommer
jag att göra en Stig Helmer Olsson. Jag åker till Kanarieöarna med
Suntrip och gänget ;) Det vore något att leta efter Peppes Bodega och
möta en frånskild parkeringsvakt.

Jag har tänkt på det under den här ledigheten, jag är så glad att jag har
ett jobb! Utan kneget på Lillgård, bland alla elever, skulle jag inte fylla
någon som helst funktion i tillvaron. Att känna att jag faktiskt gör en
insats, att någon behöver mig, tycks vara viktigt för mig.
Det var också viktigt för min gamla far. Jag minns att hans sista fråga
från dödsbädden var om jag skötte mig på jobbet :) 
Jadå, svarade jag... jag gör så gott jag kan.

Även om stormen Urd blev lindrigare än vad man hade befarat, händer
det alltjämt att dess efterdyningar knackar på fönster och fasader här
på Gripgatan. I morse klockan sju fraktade man bort Ådalaparkens
sönderblåsta träd. Det var ett fasligt liv från kranbilar, motorsågar och 
härjande arbetare. Men visst är det tur att de finns, de orangeklädda,
man längtar ju inte direkt efter att få en trädgren i knoppen när man
flanerar i parken. 

Trots att jag ännu inte kan sitta ordentligt utan att ländryggens diskar
låser sig, har jag tackat ja till att fika med vännerna idag. Jag förvarnade
dem om att jag kommer att få stå ibland och dricka mitt kaffe.
Det är förstås en uppoffring man gärna gör för att få vara i goda vänners
lag. Så... det är nog dags att jag knallar in i duschen.

Bye bye


Ensamhet

Det står ett träd så ensamt
allt på en öde strand.
Mot stormen utan värn det är,
och därför ingen frukt det bär,
och ingen fågel flyger där,
om ej en mås ibland.

O, stode det ej ensamt,
det bure frukt förvisst.
O, finge det för stormen ro,
det växte härligt, vill jag tro —
då byggde kanske där sitt bo
en näktergal till sist.

Karl Alfred Melin

Onsdagen den 28 december 2016

NU

När jag blundar ser jag den karga fjällheden framför mig.
Jag tycker mig kunna skönja hur de vilda smältvattensbäckarna
bryter mark från bergstopparna i fjärran, ner mot den ringlande älven.
Med min hand i din vänder jag ansiktet mot det strilande vårregnet
och fyller mina lungor med en ny friskare luft.
De kodadoftande martallarna reser sig majestätiskt i sjumilaskogen
långt bakom oss.
När jag blundar ser jag oss, du och jag som kanske någon gång
ska skapa oss en framtid...

_____________________________________________________________

Det är onsdagen den 28 december, solen lyser från en ljusblå päll och
det är 2 grader varmt. 
Jag har som så många gånger förr kört huvudet i vägskälsskylten, men
den här gången kommer jag inte att avge några löften eller svära dyra
eder. I lugn och ro kommer jag att inleda mina promenader och mitt
sundare leverne. I skymundan, bortom Facebooks självbekräftande
inlägg och de inbjudande Instagrambilderna ska jag verka för en lugnare
framtid. Jag har allt att bevisa, men ändå inget...



En gång i tiden levde jag mitt liv i hundra knyck. Jag spelade i olika band
och vaktade målet i både fotboll och handboll. Jag förlovade mig vid
18 års ålder och flyttade hemifrån. Jag gjorde karriär i datorbranschen,
köpte insatslägenhet, köpte hus, blev äkta make, reste runt i den Grekiska
ö-världen, började spela golf, gick på parmiddagar och...
... när jag var 32 år hade jag redan uppfyllt mina Svenssonmål. Så när
som på ett enda, men där någonstans klev jag över stupet. 
Året var 2003 då jag plötsligt var tillbaka där allt började en gång.
Ensam i en liten hyreslägenhet, sökande efter nytt jobb i barnomsorgen
och efter en ny kvinna i mitt liv. De som inte trodde på mig, mina ovänner,
fick så mycket vatten på sin kvarn att det räckte till ett världshav. 

I den mörkaste av dunklets dalar
har jag satt mitt bo
så djupt beläget
i Gehennas nedre avgrundsschakt

I själens svarta marmorsalar
finns ingen framtidstro
jag kämpar förläget
mot evig skam och mot självförakt

Men så stor är min kärlek till livet
att jag väljer att stanna ett tag
det som i Ordet står skrivet
ger hopp om en ljusare dag...

                 Jens 2003

Och ljusare dagar kom, såväl som de mörka.
Det är sådant livet är, en ljuvlig dans på glassplitter.
Ibland tänker jag på titeln till Milan Kunderas roman "Varats olidliga lätthet".
Livet är fantastiskt i sig, allt liv är det, men det är inte alltid så lätt
att vara i.  
Vi har bara att uthärda och njuta av de ljusglimtar som finns.
En del av oss njuter mer än andra, ty de har ett lättare sinne
och en ytligare tankegång. Åh, vad jag önskar att jag var en av dem.
Tyvärr är jag inte det och ibland blir den största bland gåvor, livet, mig
lite för övermäktigt.

Men på senare tid har jag också förstått att jag själv måste dra undan
gardinerna och släppa in det ljus som finns där ute. Jag kan inte förvänta
mig att allt ska lösa sig. Jag kan inte bara leva vidare i mina svarta
marmorsalar (som jag så dystert uttryckte det för 13 år sedan) och hoppas
på en automatisk vändning.
Förmodligen är det min romantiska syn på ödet och "den enda rätta i mitt
liv" som har spökat. Varför kan jag inte resonera som Eva Dahlgren gör
i "Vem tänder stjärnorna" från 1991?
"Jag har ingen ödestro, den tanken ger ingen ro".
Men kvinnor är för viktiga och för fantastiska att leva utan. Jag har aldrig
riktigt lärt mig att leva utan dem. Allt sedan 6-årsåldern har jag tillhört
en tjej ;) Eller åtminstone har jag påstått mig göra det.
Från 1977 till 2003 har de alltid figurerat i mina tankar. Nu gör de inte det
längre. Nu är det tomt och ensamt. Kanske är jag så svag i mig själv att
jag måste bekräftas genom någon annan? En andra hälft?
Det är en hemsk tanke, men så är det nog. När jag var gift var jag någon,
nu är jag bara luft. Luft som kämpar för att bli synligt! Ser ni mig?
Jag vill inte skylla på något fenomen eller på någon annan, men det kan ha
med min uppfostran att göra. I min familj skiljer man sig inte, man nyttjar
inte nikotin, dricker sig aldrig berusad eller visar översvallande känslor.
Man håller en låg profil och är duktig helt enkelt. Jag är inte tillräckligt
duktig, jag är the black sheep of Eden :) 

Nåja, det där får jag ta tag i och "bli karl för min egen hatt" som det heter.
Mitt nyårslöfte får bli att lära mig att uppskatta livet som ensam.
Att ta hand om mig själv, laga middagar åt mig själv och satsa på
mitt hem och min härd. Jag kan inte förstå hur jag INTE har lyckats göra
det än? Jag har ju levt ensam i 13 år nu!? 
Sent ska syndaren vakna! :) 

Kram från Jens 

PS: Var rädda om er och era kära

                    

Lördagen den 24 december 2016

Tidens tunnelbanevagn har rusat med mig, från den där dagen i augusti
då jag stod bland skolans elever vid flaggsången för att sjunga in den
nya terminen, till denna julaftonsmorgon. Det rör sig om dryga fyra månader
som har passerat revy som suddiga fartlinjer utanför ett smutsigt kupéfönster.
Tiden går allt snabbare ju äldre man blir. Det bara "swischar till" liksom.
Det enda som är bra med det är att det snart blir vår.

Men ännu är det alltså julafton och har så varit i nio timmar. Jag har sovit
som en klubbad säl, förmodligen för att jag smuttade på julwhiskyn igen.
Snart kommer min bror för att hämta upp oss stadsbor, vi ska fira jul i
Bankekind. Vi blir inte så många, bara ca. 20 stycken. 

Vårvindar friska rumsterar om i landskapet, Ådalaparken ser ut som ett
väldigt plockepinn med alla avblåsta kvistar. Det är 7 grader varmt och inte
en snöflinga så långt ögat når.

God Jul och Grått Nytt hår!Jens 

Äldre inlägg