Visar inlägg från november 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 27 november 2016

Sömndrucken som den värsta narkoleptikern sitter jag och tomglor på datorskärmen. Huvudet bultar som om någon lobotomisugen AT-läkare försökte komma in. 
Jag har sovit djupt och hårt utan avbrott för nattfrosserier och toalettbesök.
Förmodligen har jag legat lite tokigt, typ med gamnacke eller nåt.  
Den dubbla penicillinkuren börjar gå både mig och min kropp på nerverna.
Jag har fått små kliande utslag på armar och ben, och jag är ständigt trött. Oerhört trött!
Men, om jag frångår min gnälliga och martyriska Ior-personlighet för en stund måste jag tillstå att jag har blivit mycket bättre. Jag har att välja mellan bultande bihålor, feber och brinnande hals... eller klåda. Då väljer jag klådan.

Det är söndagen den tjugosjunde november och vi firar advent. Jag brukar lära mina elever att ordet "advent" betyder ankomst. 
Där ute i vår Herres hage är det tre grader varmt och Helios ljusbringande klot slungar sina käglor mot den vita grannfasaden. Trots avsaknaden på gröna växter är det ganska vackert. Så här dags på året brukar jag ha svurit mig igenom oktober och hunnit förbanna november innan jag resignerat och slutit fred med vinterhalvåret. Idag är vi kompisar och accepterar varandra. Nu ser jag fram emot julen.

Jag hemsöks då och då av en ständigt återkommande dröm. I den, låt oss kalla den för mardrömmen, har jag tagit ett av mitt livs allra sämsta beslut och sagt upp mig från min tjänst på Lillgårdsskolan. Istället har jag valt att gå tillbaka till den enda arbetsplats under min 25-åriga karriär där jag aldrig trivdes. Då är det skönt att vakna och känna att man alltjämt är Lillgårdare :) Tack gode Gud!

En klassiker i vårt västliga samhälle är den dubbelmoral som brukar göra sig gällande vid jul. Man pratar om julefrid men stressar runt som om jordens undergång var nära förestående. Stress på jobbet och stress i hemmet har blivit kutym i december. Av den anledningen brukar jag försöka trotsa och bryta detta faktum. Visst, vi har flera projekt att ro i land både på fritids och i skolan, men man kan ju göra det på ett lugnt och behärskat sätt. När det gäller julklappar så har vi lagt ner det i vår familj. 

Snart ska jag ta en dusch innan jag beger mig ut på stan för att shoppa lite.
Ha en trevlig dag mina vänner! 

                    Jens Svensson 1988

Lördagen den 26 november 2016

Om det inte hade varit för almanackans budskap om att det är dagen före första advent, skulle man kunna tro att det var en förmiddag i mars.
Vårvindar friska härjar i landskapet, det är 10 grader varmt i innerstaden och totalt snöfritt.
Under natten som var har jag vaknat av att mäktiga stormbyar törnat emot sovrumsfönstret med en sådan kraft att det buktade inåt. Fastän jag vet att det i stort sett är omöjligt såg jag framför mig hur det brast av påfrestningen och draperade sängen med tusende glasbitar. Fast det var bara en illusion, frammanad av trötthet och oro.
Men, som sagt, det är den tjugosjätte november och Michael Bublé sjunger julsånger från min retrogrammofon. Det borde vara ett par minusgrader där ute och åtminstone lite puder...

It's beginning to look a lot like Christmas 
Everywhere you go; 
Take a look in the five-and-ten, glistening once again 
With candy canes and silver lanes aglow. 

Det har varit en besvärlig tid med sjukdomar och tid för existentiella spörsmål.
Det började redan i oktober då jag drabbades av prostatainflammation. Knappt hade smärtan hunnit lätta förrän jag istället bjöds på både halsfluss och bihåleinflammation. Läkaren stirrade bekymrat i min journal, skyllde som vanligt på mitt jobb i kombination med den ständigt bakomliggande astman och skrev ut dubbla penicillinkurer. Vid skrivandets stund har jag 10 piller kvar att svälja, ett faktum som min mage mycket väl hade klarat sig utan. Men men men... det är bara att bita ihop och se nöjd ut ;) 

Idag ska jag fixa lite här hemma, skruva i några glödlampor, byta gardiner och gå ett varv med dammsugaren.
Det blev inget rep med bandet idag så jag kan ägna mig åt annat.
När jag var i tjugofemårsåldern ansåg jag mig själv vara en fena på det mesta.
Jädrar vad duktig jag var på gitarr, på att teckna, på att skriva, på att mota bollar mellan stolparna... men nu har både tiden och insikten kommit i fatt mig.
Idag tycker jag mig inte kunna behärska något område. Jag har insett att jag inte är bra på något. Jag kan inte ens hitta en kvinna att dela livet med, jag har inga barn, inget körkort och jag lider av taskigt lokalsinne och dyskalkyli. Sådant som är en självklarhet hos andra ter sig som ett oöverstigligt hinder för mig.
Jag förmodar att den tärande ensamheten är en anledning till det mesta. Jag har ingen att prata med, ingen som lyfter mig och som säger att jag duger som jag är.
Visst har jag försökt att möta den skäggiga barbapappa-figuren i spegeln och säga något uppmuntrande... men då känns det som om jag far med osanning.
Men som sagt, det är bara att bita ihop och placera det ena benet före det andra och fortsätta gå på livets väg.

Summer´s gone, everything falling down.
Winter´s here, stars shining up the ground.
So hold on, keep your light on,
cause everything can change.
Leave all the pain outside, when it’s winter time.
You’ll be fine, so just try to unwind.
Make all your troubles light, when it’s cold outside,
We will find the time,
So take my hand let me understand...
I’ll be your wish tonight…

Open doors let all the love shine through.
Don’t hold back, there’s so much more in you.
So keep on, let’s your light shine on,
You’ll make it better this time...

S D Finer - "I´ll be your wish to night"

                   

Söndagen den 20 november 2016

Jag minns en sen eftermiddag julen 1985. Snökristallerna dalade i täta formationer från en mörk knappt urskiljbar himmel ner mot den upplysta gårdsplanen. Vit nederbörd låg i drivor, snötäcket var ett par decimeter djupt och termometern visade tio minusgrader.
Jag satt vid fönstret i mitt pojkrum och spelade på en Yamaha minisynt. På stereons grammofon snurrade Alphavilles "Summer in Berlin" och jag spelade med så gott jag kunde. Dofter från hyacinter, nejlikedekorerade apelsiner, stearinljus och cigarrök hängde som en tät dimma i lägenheten.

Blipp blopp blipp blopp...

"Feel how your heart beats
like a heavy machine
The sound of the traffic
is like a silent dream"...

Allt var så tyst och stilla. Grannarna hade rest bort för att fira jul och snön isolerade och liksom bäddade in de få ljud som kom från bilmotorer och tjoande barn i fjärran.
Jag satt där vid fönstret och fångade en minnesbild, a moment som jag förmodligen kommer att ta med mig i graven.
Det var året före mitt handbollslags tredjeplats i Junikuppen, året innan jag mötte Anna Linnea och började spela i olika band.
Då låg livet framför mig... nu ligger det mesta bakom mig. Då var jag 15, nu är jag 45.

Jag tillhör generation X, den sista generationen som allt inte kretsade kring när vi var barn (nej, vi var för det mesta i vägen för de vuxna). Den sista generationen som när den klassiska Svenssondrömmen. När jag fyllde 20 visste jag redan hur framtiden skulle bli, det fanns inga andra alternativ än att:
1. Skaffa ett jobb (vilket som helst, inte så noga bara man tjänade pengar)
2. Köpa villa
3. Köpa Volvo
4. Skaffa barn 

Jag har nästan uppfyllt Svensson-drömmen, så när som på det där med att skaffa barn. Låt oss säga att jag slog ihop punkt 1 och 4 ;) 

Nu är det snart jul igen, men jag tvivlar på att jag kommer att känna detsamma som den där eftermiddagen för trettioett år sedan. Känna harmoni, framtidstro och
förväntan... 

Lördagen den 19 november 2016

Vinden spelar ocarina i sovrumsventilen. Det låter som om någon förvirrad själ visslar en mix av Broder Jacob och ledmotivet till Onedinlinjen.
Jag ligger på rygg med fyra kuddar under huvudet, ansiktet värker, halsen brinner och det känns som om den farsot jag burit på i snart två veckor tenderar att bli värre. Men, det kan den inte gärna bli nu när jag har fått antibiotika.

Onedinlinjen förresten, det var en Tv-serie om en skeppsredare från Liverpool som levde och verkade år 1860. Jag minns att jag som liten grabb var mäkta imponerad av hans polisonger! Sådana ville jag också ha, men jag antog att det skulle dröja ganska länge innan jag kunde stoltsera med dem. Det, minns jag, gjorde mig en aning nedstämd. Jag har alltid varit av en sådan natur som vill ha allting direkt.
Överhuvudtaget brukade jag fästa mig vid stora skäggiga karlar som Cornelis tex.
Min egen far en liten välansad man som rakade sig med kniv och hade pomada i håret. Nu har jag själv blivit en stor skäggig man, men opassande nog är det i en tid då män inte längre lämnar pojkstadiet eller tom. ser ut som flickor. Nåja, om det är så damerna vill ha oss lever jag hellre ensam ;) Själv lade jag pojkstadiet bakom mig redan vid 19 års ålder. Då var året 1990 och jag flyttade hemifrån, förlovade mig och köpte insatslägenhet i Övre Johannelund.

Fast jag har alltid varit före min tid. När jag var tonåring var jag ett riktigt hormonmonster! Jag kom i målbrottet redan i fjärde klass, började raka mig i sexan och vann Östgötamästerskapen i kulstötning när jag gick i sjuan. Jag var 184 cm lång innan jag började på högstadiet och hade en sådan växtvärk att jag inte kunde gå vissa dagar. Min värsta farhåga just nu är att jag ska bli pensionärsgubbe redan om några år ;) 

Idag kommer min äldsta syster Maud och hennes man in från Vadstena för att hälsa på mor. Jag hinner tyvärr inte träffa dem eftersom jag repar med bandet just då.
Nu när min lägenhet är nyrenoverad känner jag också att jag vill fixa lite i den, något jag inte riktigt har hunnit med pga. sjukdom, nedstämdhet, kvällsjobb och musikrep. Med kvällsjobb menar jag datorjobb. Det har varit ganska mycket sådant den senaste tiden. Hemsidor, kataloger, annonser, lovrapportering m.m

Tydligen har jag alltid varit förkyld och stressad de närmaste månaderna kring jul. När jag spelade i bandet Agata Granat i slutet av 80-talet skrev jag följande låtar:

Morbid juletid

Jag blir morbid
vid juletid,
näsan rinner
halsen brinner
jag finner ingen helig frid

Jag blir invalid
vid juletid,
psyket sviker
i butiker
där man startar julklappsstrid

Jag har ingenstans att gå 
får jag gömma mig hos dig?
men när tomten knackar på
snälla väck inte mig!

Jag blir gravid
vid juletid,

magen sväller
av karameller
och av gröt som bränner vid 

Jag blir timid 
vid juletid,
av barn som ränner
av släkt jag inte känner
en tillbakadragen individ!

Jag har ingenstans att fly
från hysteri
jag kommer inte att bli kry
förrän julen är förbi!

Elände


Det fjärde ljuset brinner
så trotsigt på mitt bord
fast jag inte hinner 
att tro på bibelns ord 
Det är stress på min arbetsplats
det är stress i mitt hem
som jag ser allt mer sällan
ja, ofta efter fem!

Det är mörkt när jag vaknar
det är mörkt när jag lägger mig
det är så mycket jag saknar
och så mycket jag vill säga dig!

Men det är elände med allt
och ute blåser det kallt
Jag hinner inte säga
att jag älskar dig min vän...
för då är det dags att arbeta igen!

Till psalmernas toner
är det tid att vila ut
att odla relationer 
som ska växa upp till slut
Att träffa familjen 
över ett glas Samarin
Ja det blir rena Bastiljen
det blir giljotin!

Ja, det är elände med allt
och ute blåser det kallt
Jag hinner inte säga
att jag älskar dig min vän...
för då är det dags att arbeta igen!
           

                  




Söndagen den 13 november 2016

Det är en vacker vintermorgon i vår Herres hage. Solen ler så att mungiporna möts i dess eldiga nacke, himlen är blå som bröstet på en Mexikansk honungskrypare och
allt är så där vilande och stilla som det brukar vara en söndag i november.

Julkänslorna har redan infunnit sig, men jag vill inte riktigt öppna mitt hjärta för dem än. Allt hänger på hur det blir med min ledighet. Kanske struntar jag helt i att fira jul. I mitt hem brukar man inte kunna se att det är jul. En av mina buddhor har visserligen för vana att bära tomteluva, men jag äger inte ens en adventsljusstake.
En gång i tiden betydde julen så mycket för mig. Rutinerna inför denna högtid var så fast satta att jag bara behövde följa ett visst mönster från slutet av november fram till nyår. Man gjorde tagen helt enkelt och man visste in i minsta detalj vad som behövde göras med tanke på dekorationer, mat, bakning, julklappar, gran och kommande parmiddagar.
Men det var då. Det var när jag var gift och delade glädjen med någon annan.

Jag såg fram emot att få komma ut i friska luften i går. Jag hade ju legat hemma i en veckas tid. Men efter att vi hade repat med bandet var jag så trött att jag hamnade i soffan och låg där resten av lördagen. Bihålorna och halsen värkte och jag var så tokigt trött att jag nästan blev rädd för mig själv!

Idag ska jag försöka ta mig till min frisör i Johannelund, sedan önskar jag verkligen att jag har orken att knalla runt ett varv på stan. I vilket fall som helst måste jag ta mig till jobbet imorgon. Det är prio 1. Jag måste vara redo att ta klivet in i det stressiga ekorrhjulet igen. Helst skulle jag vilja resa bort, byta miljö och land för ett tag. Fast... jag längtar inte till de varma breddgraderna just nu. Julkänslorna för mina tankar till en Irländsk pub där man lirar The Pouges "A fairytale of New York" i bakgrunden. Där en stockvedsbrasa brinner i ett hörn och ölglasen klirrar.
Jag sitter med ett gäng muntra gubbar och smuttar på en Tullamore.

It was Christmas Eve babe
In the drunk tank
An old man said to me, won't see another one
And then he sang a song
The Rare Old Mountain Dew
I turned my face away
And dreamed about you

 

Äldre inlägg