Visar inlägg från oktober 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 30 oktober 2016

Hej, Dagboken!

Jag skriver inte så ofta i dig numer, viket förstås har sina anledningar.
Jag har inte samma tid längre då jag bl a. har engagerat mig i olika musikprojekt och således brukar ägna helgerna åt att träna med gitarren och jobba med bandet. Visst, det är en prioriteringsfråga, men i egenskap av cirkelledare anser jag att jag ska genomföra det som bestäms under rep eller bandmöten eller så fort som möjligt. Detsamma gäller jobbet, det som fastslås under mötena där ska göras helt enkelt, helst igår! Annars riskerar det att inte bli av... och då kommer man inte framåt. Jag avskyr att stå och trampa vatten! 
Att jag har tid att skriva idag beror på att jag jobbade färdigt med mina olika uppgifter igår. Jag blev klar med hemsidejobb, skolans telefonkatalog, ackordsättandet av gruppens jullåtar, en affisch och mammas tvätt.

I natt flyttade vi tillbaka tiden en timme, i går var klockan 10.47 i detta nu,
men denna förmiddag pekar visarna på 9.47. Tack för den timmen :) 
Om 3 timmar öppnar staden, då ska jag shoppa lite till lägenheten. Nu äntligen, efter mycket om och men, efter att jag slitit mitt hår och brutit ihop några gånger kan jag njuta av nyrenoveringen. Jag tänker aldrig mer gå igenom en totalrenovering! Aldrig! 

Ärlig som jag alltid har varit i den här skriften kan jag berätta att jag igår afton drabbades av mina gamla "gubb-bekymmer igen" :(
Det var när jag satt vid datorn och jobbade som jag plötsligt drabbades av ett ihållande tryck över ryggen. Ljumskarna svullnade och det värkte i magen och långt ner i benen. Jaha ja, tänkte jag. Välkommen tillbaka prostatainflammation! 
Fan också, nu kommer jag att gå omkring med känslan av en ständig pungspark i några veckor. Tur att man är härdad. 
Första gången jag upplevde den här säregna smärtan var när jag var verksam på ett ur- och skurdagis där vi vistades utomhus jämt. Jag var 20 år och åkte rutschkana med barnen i tio minusgrader och utan långkalsonger. Aj! Det blev ambulans direkt. Idag ringer jag ingen ambulans. Nu för tiden biter jag ihop. Jag utsätter mig INTE för sjukhus längre, när den dagen kommer gör jag som katterna... då går jag undan och rullar ihop mig någonstans. 
Jag har känt mig lite forcerad och irriterad under de senaste dagarna, nu minns jag att jag brukar göra det när prostatainflammationen är på G. Om någon har drabbats av mitt lynniga humör ber jag om ursäkt. Jag är inte den avslappnade och lyhörda Jens när dessa besvär sätter in. 

Jag har blivit vän med hösten och ser fram emot juletiden. Vårt liv är en gåva, den största av dem alla... vi bör hylla livet, vara rädda om djuren och dyrka naturen.
Paradiset är HÄR.
Samtidigt går jag omkring med en ständig orädsla inför döden eller andra hot.
Jag vet att det beror på att jag inte har någon att ta hand om och att älska. Varken barn eller fru. Ingenting håller mig kvar här. Jag är fullständigt fri och fruktar intet.
Mig kan man mista och jag kan mista, utan att världen förändras. 
Häromveckan när jag ansattes av en besvärlig hjärtklappning, så kraftfull att jag tappade andan och blev tvungen att söka stöd mot en husvägg för att inte svimma,
tänkte jag bara jaha... så nu är det alltså dags? Men det var inte dags. Det gick över direkt och jag kunde knalla till skivbutiken för att köpa min KISS-skiva :) 

Tommy Körberg sjunger julsånger på min stereoanläggning. Högtalarna vibrerar när tonerna av "Gläns över sjö och strand" strömmar ut över parketten och vardagsrumsmöblerna. Grannarna tror väl att jag har blivit galen. Det är ju trots allt ännu en månad kvar till första advent. Men, när Jens Åke är i stämning så är han!
Nej, nu ska jag ta en dusch.
Bye bye bluberry pay!

Jag fick ett meddelande i förrgår. En hälsning från ett "gammalt" fritidsbarn som nu hunnit bli 25 och som läser till förskollärare. Hon gjorde mig glad på ett sätt som jag sällan har blivit tidigare :) 

"Hej Jens!

Jag vill bara delge dig något som jag har gjort som ett skolarbete nu under min utbildning till förskollärare.
Min mentor sa att hon tyckte jag borde berätta detta för dig, so here we go..

Ha det så bra


B. K

För cirka 17 år sedan träffade jag en man som kom att bli min fritidslärare och som även kom att förändra allt jag tyckte och tänkte om bild, drama, rörelse och musik. Han blev min mentor i detta. Än idag kommer jag ihåg honom som en glädjespridare.

Det började med att jag alltid efter skolan såg fram emot av att vara på fritids för där fanns han, han med så många tankar och idéer. Ingen dag på fritids var tråkig, det fanns alltid något roligt som han hade kommit på.
Under de fem åren jag hade honom som fritidslärare lärde han mig allt om hur det är att spela teater på en scen framför hela skolan och föräldrarna, han lärde mig hur man skapar rekvisita på ett roligt sätt, han lärde mig hur man skriver en sång för att sedan uppträda inför hela skolan och dessutom spela in till en egen cd-skiva.

Den här mannen har varit en sådan stor inspirationskälla för mig i mitt liv. Att alltid finnas där för att stötta i både vått och torrt. Gick det dåligt med att skriva en låt gav han mig inspiration till hur jag skulle fortsätta.
Jag är så evigt tacksam till denna man som gett mig så mycket positiva syner till dessa fyra estetiska begrepp.
Med detta vill jag bara inleda och säga att dessa fyra begreppen är väldigt viktiga för barn. Om du kan lära ut på ett roligt och bra sätt kan barnen minnas detta för resten av sina liv, precis som han gjorde för mig.
Som Jens Svensson gjorde."






Söndagen den 16 oktober 2016


Löven faller... och jag med dem? 

Det är skillnad på höstlandskap och höstlandskap. Här vid Ådalaparken i innerstaden ser det bara trist ut när löven ligger i drivor bland kala spökträd. Här är den gulbruna nyansen förhärskande. Det finns dock områden med färgsprakande lönnar som går i eldens färger, Ridhusgatan är ett sådant. När solen väljer att bryta fram ur de grå molnmassorna och skänker ljussättning till dessa lönnar, ja då blir det sagolikt vackert. Idag verkar solen ha tagit sovmorgon.

Hösten är och förblir "dödens tid" för mig, medan vintern är vilans och våren livets. Jag vet att det finns de som uppskattar kylan, mörkret och spöklandskapen.
Jens Svensson hör inte till dem. Däremot kanske det behövs en stormig höst och en vargavinter för att vi ska kunna välkomna våren och uppskatta den på bästa sätt? Förmodligen skulle vi inte föredra ett evigt tillstånd av vår. 

Klimatet är kanske inte mitt största problem just nu, jag har förvisso viktigare saker att ta ställning till. Jag har legat vaken i två nätter för att försöka komma till rätta med mina tankar och för att utgrunda vad jag vill. Men, jag känner ingenting och jag har svårt svårt svårt att välja. Idag skulle jag egentligen ha röjt uppe i min lägenhet, men istället har jag övernattat hos mor. Kanske hade jag behövt vara ensam med mitt beslut, som Frodo inför vägvalet som ringbärare?
Min mor är alltid färgad av det man redan har. De beslut man en gång gjorde ska man hålla fast vid. Gräset är inte grönare på andra sidan. Välj alltid tryggheten före äventyret.
Jag däremot är av en drömmande natur som alltid längtar bort... men som aldrig kommer någonstans.
Av den anledningen vet man alltid var man hittar mig, På Lillgård eller på Waynes.
Av just den anledningen tar man mig inte på allvar när jag pratar om att åka på Greklandssemester eller göra något annat som bryter mitt mönster.
Jag har varit ensamstående i 14 år, jag har jobbat på samma arbetsplats i 13.
Jag har fiskat och spelat gitarr sedan 1983 och ugglat på samma café i många långa år. Vanemänniska är bara förnamnet... eller varför inte Kuf? ;) 

Hur stor är risken/chansen att en inbiten vanemänniska överraskar med att välja någonting nytt? Inte stor, skulle jag vilja säga... inte stor.


Jag var 17 år när jag kom hit
jag har fyllt rummen bit för bit
Jag kan ge mig själv det jag vill ha
ändå vaknar jag om nätterna
och tror att allt ska tas ifrån mig
att jag målat in mig straffat ut mig
Att jag missat nånting helt centralt
och att ingen bor längs den väg jag valt

Jag blir aldrig den
jag skulle vilja vara
Vill du ha mig ändå
så får du mig... du får mig

Tomas Andersson Wij

Söndagen den 9 oktober 2016

Jag står vid köksfönstret och blickar ut mot Hamngatan. Två vita bilar och en röd passerar därute i natten, vinden lever rövare i lönnarna och klockan visar 02:23.
En ung man vinglar hem från krogen och en äldre dam rastar sin lilla pudel.
När man dras med ett gammalt diskbråck som jag gör får man acceptera att det då och då uppstår sömnlösa nätter. Ryggen värker så jag riskerar att bli tokig. 
Jag knäpper på stereon och lyssnar till nattradion, Martin Stenmarck sjunger en sång om olycklig kärlek. Vad vet han om olycklig kärlek? Han har väl varit tillsammans med samma tjej sedan barndomstiden? Men vad gör man inte för pengar? Man kan ju alltid skriva dåliga låtar...
Kärleken ja... jag kommer inte längre ihåg hur den känns. Och något man inte kommer ihåg kan man ju inte gärna längta efter, eller hur?
Jag häller upp en glas Famouse Black till bredden och häller det i mig i ett enda svep. Drycken värmer gott och jag känner hur ryggmusklerna slappnar av. 
Visst, jag kommer att få huvudvärk om några timmar, men just nu är det värt alla pengar i världen att få domna bort lite. 
Jag går in i studion och lägger en vinyl på grammofonen, Martin Stenmarck är snygg, absolut därom råder det inga tvivel, men om man vill trakteras med kvalitetsmusik bör man väja något annat... jag väljer Moonlight serenade av Glenn Miller. Till tonerna av storbandsjazzens violiner somnar jag i soffan...

Hösten är kommen...

När Gubben Höst stövlar in i landskapet, i år något försenad, bär han alltid sin gulgröna skrud. Man skulle kunna tro att han har gått och blivit brasse, som mina barndomsidoler Zico, Eder och Socrates. Rios gulgröna grabbar som kunde skruva en frispark i krysset från 40 meters håll. 

Jag slår upp köksfönstret på Gripgatan och blickar ut över Tannefors terrakottafärgade 
tegeltak, luften är sval och fuktig, och himlen grå som mössan på en gårdsvätte. Löven på Ådalaparkens träd har börjat gulna och segna till marken.
Termometern visar 8 grader.

 Hösten är kommen, hör stormarna gny!
 Svanen tar avsked, och svalorna fly,
 blomman har bäddat i mossen sin grav,
 vågorna brusa på villande hav.
 Näcken mot klippan guldharpan slår,
 skogsbruden fäller sitt grönskande hår.
 
 Solen är slocknad, så mörkt blir på hed.
 Regnbäckar gråta längs fjällarna ned,
 källen på knä står invid deras fot
 ock i sin urna tar tårarna mot.
 Sommarn här nere har slutat sitt lopp,
 där uti stjärnorna tindrar han opp.

                                        C F Dahlgren

Jag uppskattar att musiken åter har fått en viktig plats i mitt liv. I många år vistades den i skuggan av fiske, skytte, träning och jobb. Ringrostigheten är tydlig så här i början av min "revive", men det blir bättre och bättre ju mer jag övar. Jag måste låta det ta tid bara...

I går lyssnade jag på Magnus Carlsson i Trädgårdsföreningen. Han uppträdde under 
Regnbågsveckan. Det är lätt att säga att alla ska få leva det liv de vill, att det är bra att vi är olika. Det är så lätt att verka storsint och ödmjuk. Men när det väl kommer till kritan och Regnbågsveckan behöver människors deltagande... så vågar inte många ställa upp. I går var det bara några hundra som samlats för att lyssna på Magnus och för att vifta med Regnbågsflaggan. Det kändes nästan som om det var fler poliser än människor på plats. Poliser som var redo att förhindra eventuella hatbrott. Jag säger som Laleh i "En stund på jorden"... Jag var där!