Visar inlägg från september 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 25 september 2016

Jag har en butik i gamla stan, på El Conquistador 32. Det är en liten antikaffär i ett gammalt 1600-talshus, vackert beläget på en höjd. Gamla stans gränder har i stort sätt stått orörda genom seklerna. De har överlevt såväl inbördeskrig som de båda världskrigen. Bland kullerstenslagda promenader och kritade fasader upplever jag numer min vardag. En lugn och behaglig sådan, men ändå spännande! 
Jag säljer möbler och prydnadsföremål från den svenska Gustavianska eran i
ett land som erbjuder evig värme och där man tar sig tid till eftertanke.
Kanske borde möblerna säljas i Sverige istället, där de hör hemma? Men jag ser inte felet med att sprida lite svensk kulturhistoria i övriga världen. Och efterfrågan är faktiskt större än jag kunnat drömma om.
Här vid Medelhavet kan jag vara mig själv utan att dras med i pretentiösa strebers tempo.
Visst, ekonomin i landet skulle vara så mycket bättre om alla jobbade ihjäl sig och helst stod ut till 70-årsåldern innan gravsättningen blir aktuell. Som i Sverige.
Frågan är bara vad som är bäst i livet, lite människovärdighet eller blomstrande ekonomi? Denna dag aktiverar jag kaffebryggaren och slår mig ned vid mitt skrivbord. Jag slår upp gårdagens Expressen, ögnar igenom rubrikerna... och somnar. 
Jag vaknar i verkligheten, i min säng på Gripgatan 11c. Jag minns att det sista som drabbade mig innan jag somnade var den där frigörande flyktkänslan. Jag tror jag sticker, dunstar, sjappar... ger mig av till en plats där ingen känner mig och där jag kan börja om på nytt. 

Tanken om att bara lämna allt bakom sig och börja om på nytt igen, någon annanstans, är i mitt fall en dagdröm, en handling som vore den tagen ur en feelgoodroman. Visst är det genomförbart, men det krävs mod att göra så. Jag har inte det modet.

Lördagen den 24 september 2016

Åren går och vi har bara att följa med. Årstiderna avlöser varandra i ett allt mer accelererande tempo. Nyss var det vår, nu är det höst. I går var jag ung, idag är jag äldre... imorgon är jag gammal. Det gäller att fånga dagen. Fångar Du dagen? Eller är du liksom alla andra våldtagen av karriären, kravet på att vara en lyckad förälder och hetsen i det snurrande ekorrhjulet? I så fall riskerar nuet att bli en irrande spyfluga som du knappast får tag på. 

Nyligen satt jag på café Royal med en vän och fantiserade om framtiden över ett par cigg och en kopp kaffe. Vi var 18 år gamla, jag var nykär och han ville bli laboratorieassistent. Jag stoppade ett par kronor i caféets jukebox och George Michaels Careless whispers fyllde lokalen. Det var under 80-talets sista skälvande år, barndomen låg bakom oss och vi stod lite vingligt balanserande på tröskeln till vuxenlivet.
Han blev inte laboratorieassistent och min kärlekshistoria sprack som ett byxarsle.

Här sitter jag idag, alltjämt med en kaffekopp i handen men utan cigg och förhoppningar på framtiden. Jag har inga mål längre.
Olyckor, skilsmässor och dödsfall i familjen har gjort mig hård, luttrad och förberedd. Smällar, svek, sjukdom och sorg finns också på schemat i livets hårda skola, ett faktum som kastar ett klargörande ljus över buddismens kloka ord om att livet innebär lidande. Först när du bär på den insikten kan du leva i en meningsfull tillvaro. Jag menar, utan att förbanna ödet, den allsmäktiga Guden, någon stackars skyddsängel eller herr Murphy och hans lag. Du kan inte bli bitter eftersom det inte finns någon/något att bli bitter på. Det är bara Du själv som kan göra någonting åt situationen. Om det hade funnits skyddsänglar (som så många faktiskt tror på än idag, en god bit in på 2000-talet) hur förklarar du då det faktum att människor dör i tusental och åter tusental varje gång du drar ett andetag i den här världen?
De dör som flugor... i naturkatastrofer, krig, svält, sjukdomar och terrorattentat. Har de inga skyddsänglar? Vem är just DU att tro att du skulle ha blivit belönad med en?
Den egocentrismen köper jag inte. Men i gengäld tar jag vara på det bräckliga livet och uppskattar naturen omkring mig... allt levande.

Människan är helt otroligt anpassningsbar, in till döden smälter hon in i de flesta situationer och vänjer sig vid tillvaron. Likt en kameleont. Så ock jag. Det finns alltid de som har det värre. Man måste jämföra helt enkelt. Precis som lille Ingmar gör i Reidar Jönssons fantastiska roman. Hans mor dör i tuberkulos, han skiljs från sin bror som placeras på barnhem, hans hund avlivas eftersom ingen kan ta hand om den och han hamnar själv hos sin morbror (som han knappt känner) i ett litet småländskt brukssamhälle.
Då jämför han med hunden Lajka som skickades upp i rymden och med den stackars friidrottaren som fick ett spjut genom kroppen då han korsade stadion. Min ensamhet och de erfarenheter jag har är ingenting i jämförelse med hunden Lajkas öde eller med de människors som dör i tusentals runt om på jorden varje dag.
  
Jag är tillfreds med min nya lägenhet, med mina musikprojekt och bekantskapskrets. En ny omvälvande utmaning ligger dessutom framför mig. Vardagen kan få en ny ljussättning framöver om jag sköter mina kort väl.
Livet är gott och jag är redo!

Jens Å Svensson
I Nådens år 2016

Lördagen den 17 september 2016

Farbror filosofen funderar...

Förringat, försakat, försmått, fast framförallt föraktat, finns fenomenet.
Hösten har hittat hit. Hej hatade höst. Hej historiskt hugsvärtande höst. Hallå hallå, hedniska helvete. Hur hanterar håglösa homosapiens huggormshemmoröjden "höst"
Härjande hällregn...hala hagar... himlens hopplösa hötorgskonst. Hejdå...

 

Söndagen den 11 september 2016

Fast i en dröm

Jag befann mig vid sommarstugan för att klippa gräset en sista gång innan hösten tog vid... då jag insåg att någonting var fel.
Plötsligt fick jag besök. Den ena människan efter den andra stövlade in på tomten, många hade barn med sig och korgar med filtar och leksaker i. De slog sig ned i gräset, som om ingenting hade hänt, och började konversera med varandra.
Ingen brydde sig om mig. Jag trodde inte mina ögon. -"Hallå där", sa jag, "vad gör ni här på min tomt!? Jag måste be er att gå!" De tittade på mig som om jag just hade landat med mitt rymdskepp på deras egna lilla planet. En av dem reste sig och sa -"Det vet du väl, att ingen äger någon mark längre?
All yta i världen är allas gemensamma egendom. Vi är för många för att hålla på arealer!" Jag stod helt handfallen... innan jag började inse att jag kunde befinna mig i en dröm. Men allt var ju så verkligt. Jag såg mig omkring, allt såg ut som det skulle... stugan, uthuset, dasset och äppleträdet. Jag nöp mig i armen... och fick ont!

Plötsligt tyckte jag mig kunna urskilja ett malplacerat höghus bakom randen av skog vid horisonten. Jag lämnade folksamlingen bakom mig och styrde kosan mot höghussiluetten. Med ens stod jag i en stad där husen var byggda tätt tätt tätt inpå varandra. -"Aha", viskade jag, "så det var alltså en dröm". Aldrig tidigare hade jag varit så närvarande i en dröm. Jag såg allt, minsta detalj, kristallklart!
Jag hörde alla ljud och såg myllret av människor framför mig där jag kunde urskilja klädsel och anletsdrag på var och en av dem. Det var nära att jag drabbades av panik. Vad i hela friden är det som händer!?
Om jag skriker så högt jag kan vaknar jag nog, tänkte jag. Fast... om jag befinner mig hos min mor så kommer jag att skrämma slag på henne. Nej, det går inte.
Tanken slog mig att jag kanske hade råkat ut för en olycka och låg i koma på ett sjukhus någonstans? I så fall kanske jag skulle bli kvar i den här världen i all evighet?

Då fick jag syn jag ett café som såg ganska mysigt ut. Det hade en uteservering nära en kanal där små båtar låg och guppade. Jag stålsatte mig mot sammanbrottet och bestämde mig för att utvärdera situationen över en kopp kaffe.
På caféet träffade jag en man som försökte knappa in ett sms på en osedvanligt antik mobiltelefon. -"Hej, ursäkta, men går det ens att skicka sms på den där", frågade jag lite försynt. -"Ja", sa mannen, "det ska funka, det står i beskrivningen".
Hade jag hamnat i 80-talet igen? Nej, arkitekturen och klädmodet stämde inte.
Jag tog mod till mig, för jag hade blivit nyfiken...
-"Jag vet att det här är en ganska korkad fråga, men vilket år är det nu? 
Mannen bredvid mig tittade upp från mobilen med ett konstigt leende på läpparna.
-"Korkad? Det ordet vet jag inte betydelsen av tyvärr... men det var ett udda spörsmål... det är år 3015. Var har Du varit??"
Okej, tänkte jag. Antingen har jag förflyttats framåt i tiden genom något slags hål i dimensionsäven eller så är det här en fruktansvärt realistisk dröm.
-"Om det är år 3015... varför har du då en uråldrig 80-talsmobil? Själv har jag en smartphone!" 

Ordet smartphone tycktes bringa mannen ur fattningen. -"Tyyyyst! väste han.
"har du dödslängtan eller!?" De är ju förbjudna sedan länge!"
Här kände jag med ens att det var läge att försöka passa in och inte väcka större uppmärksamhet, för folk omkring oss stirrade plötsligt på mig.
-"Jag skojade bara" sa jag, "dåligt skämt, jag veeet :) Men kan du upplysa mig om 
varför de är så förbjudna... jag har glömt..." Mannen slappnade av igen men tittade ännu mer förvånat på mig. -"Har du sovit de senaste tusen åren eller? Sådana enheter slösar på jordens resurser, därför tillverkas de inte längre!! Miljöbrott straffas med döden!"
Jag resignerade och läppjade på kaffemuggen. Hur hade den kommit hit förresten? Jag hade inte hunnit beställa något kaffe än. Den insikten gjorde att jag bestämde mig för att det nog var en dröm ändå. Jag lutade huvudet mot en vit pelare med en grön klängväxt på... och blundade. När jag slog upp ögonen igen stirrade jag rakt in i min nya tapet på Gripgatan. Tack gode Gud, tänkte jag. Vågar jag någonsin somna igen?

Lördagen den 10 september 2016

Vid tröskeln till hösten gjorde jag mina val.

Jag är en ensam man som omger mig av icke ensamma människor.
Inte allt för sällan känner jag att de är otacksamma, gnälliga och att de inte uppskattar det de har. För mig och för själva naturvetenskapen är meningen med livet att fortplanta sig och bilda familj. Skulle vi upphöra med att göra det, kanske av självupptagna anledningar som karriär och självaktualisering, ja då skulle förmodligen mänskligheten dö ut. Jag känner ibland att jag är på väg att dö ut, att jag inte fyller något som helst behov på denna jord. Har jag tom. börjat åldras snabbare? Ja, ibland känns det onekligen så.

Av den anledningen kräver jag att föräldrar och sambos ska vara lyckliga över det de har och att de bör ha förståelse för hur det känns att vara ensam och onyttig.
Jag är uppväxt med föräldrar som levde för sin familj. Det är det enda som känns viktigt för mig också. Im a wolf without a tail...

Vid tröskeln till hösten beslutade jag mig för att välja vilka människor jag bör vistas med på min fritid. På arbetsplatsen kan man sällan välja, där måste man göra det bästa av situationen. Detsamma gäller eleverna i en klass. Varken jag eller eleverna behöver älska eller vara bästisar med de som vistas i den förpliktigande och obligatoriska närmiljön. Men vi SKA kunna fungera ihop.
På fritiden vill jag inte ha några sociala skyldigheter, så mycket medmänniska orkar jag inte längre vara. När jag är ledig vill jag samverka med människor som ser möjligheterna och som är tillfreds med det de åstadkommer.
Negativitet måste väljas bort för glädje, frihet och skaparlust... annars utvecklas jag inte... annars orkar jag inte.
Träning, skytte, föreningsliv, musik... ja, alla projekt bör genomsyras av nyfikenhet och lust!

Det är fullt möjligt att jag vill ta detta påstående ännu längre och hävda att professionaliteten ibland mår bättre av att tagga ner och inte sträva efter perfektion hela tiden. Från och till kan det otvungna och spontana på en arbetsplats leda till oanade kreativa situationer där nya infallsvinklar blir till och där det oväntade plötsligt försätter berg.
Kanske är det därför som jag är fritidspedagog och inte lärare?
Kanhända är det av den anledningen som jag tror att beröm får människor att växa och inte bedömning och kritik? 
Detsamma gäller oss pedagogiska ledare.
Ibland kan det vara professionellt att kliva ur sin professionella "helylleroll" och bara vara medmänniska. Bara vara mänsklig.

Ett liv utan glädje, lust och nyfikenhet vore detsamma som en värld utan musik.
Ett liv utan kärlek känns också som ett liv utan toner...
Ja, jag lever just nu ett tondött liv, men jag vill verkligen försöka göra det bästa av situationen. 
Från och med nu bereder jag plats för modet att leva och för positiviteten! 

Jens "LoneWolf" Svensson 
I Nådens år 2016

 

Äldre inlägg