Visar inlägg från augusti 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 28 augusti

Dagen efter...

Det är dagen efter. Aldrig tidigare har den meningen varit tydligare för mig. Dagen efter uppträdandet i Domkyrkoparken. Jag är trött och tom... och allt det jag har laddat för och tränat inför sedan i juni månad, är förbi. Poff! Emptiness...

Jag har ställt upp balkongdörren ut mot Hamngatan och gården nedanför. I grannens trädgård ligger höstlöven slarvigt strödda av vindarna. Den ser ut som ett litet grönt
spelbräde med gula markörer. Kontrasten mot föregående dagars klimat är stor, i förrgår var det 32 grader i riket, idag visar kökstermometern 13 grader.

Jag går omkring bland mina kartonger här hemma, men det gör ingenting längre för jag har vant mig vid dem. 
Olle Adolphsons rader ur Trubbel ekar i mina tankars korridorer "Jag går omkring i mitt pompeji, bland ruiner. Och jag trampar runt i resterna utav vårt liv..." 

Mitt Pompeji...

Det kanske är en sanning med viss modifikation att hävda att jag inte har hunnit packa upp än?

Det stämmer bara till viss del. Tisdagar och lördagar har jag repat med "Blondie & the boys" onsdagar, torsdagar och ibland fredagar har jag repat med min sångerska H-M. Jag har bedrivit en studiecirkel, köpt in musikutrustning för 40 000 kronor (min nya Gibson-gura ej medräknad), tränat inför två större evenemang, försökt rodda Athletes som vanligt och (förstås)skött mitt jobb med alla hemsideuppdateringar som ska göras inför den nya terminen. Hemsidan har jag jobbat med på måndagar. Styrketräningen har jag helt försakat och... jag har som sagt inte hunnit packa upp mina kartonger. Gudarna ska också veta att jag inte är så pass händig som det krävs för att montera ihop mitt väldiga hörnskrivbord och den stora svarta hyllan i vardagsrummet. De vanliga bokhyllorna har jag förstås redan fyllt med böcker och jag har fått hjälp av vänner att iordningställa sovrum och kök. Resten utgör mitt eget lilla Pompeij. Min syster och hennes man har dock lovat att hjälpa mig med det sista :) 

Spelningen

Spelningen i Domkyrkoparken gick "sådär". H-M var strålande duktig som vanligt och lika strålande vacker som sensommarsolen. Jag spelade som det var tänkt att jag skulle göra... men trots att jag hade tagit med ett tiotal katastrofincidenter i beräkningen och laddat upp med extra elsladdar, extra strängar, extra plektrum, extra noter och klämmor mot vinden så hade jag förbisett en sak, eller rättare sagt ett kryp.
Getingar!!  Jag brukar aldrig hetsa upp mig när getingar kryper omkring på mig, jag har lärt mig att de inte gör någonting om man inte klämmer dem. MEN i går flög de in i munnen på mig mitt under spelningen och jag blev tvungen att släppa ackordet för en stund och försöka spotta/plocka ut dem. Det var dumt att tugga på ett äpple precis innan jag gick upp på scenen. I stort sett halva Wonderwall gick åt skogen.
Jag har hört att Oasis gitarrist är dödstrött på den låten vid det här laget. Jag får numer också dåliga vibbar när jag tänker på den... på Wonderwall och getingar :(
Nåväl gråsäl, sådant kan man kanske inte göra någonting åt? Det är bara att gilla läget med utomhuskonserter. 

Ensam på en parkbänk...

H-M och jag firade att vi rott spelningen iland med en rejäl måltid på Stora hotellet.
Vi gästades av Överste löjtnanten och några ur hans stora familjeskara och hade det allmänt trevligt. H-M var avslappnad och jag var speedad fram tills det att vi nådde Kungsträdgården där Miriam Bryant skulle uppträda, DÅ gick plötsligt luften ur mig.
När H-M ringt efter mer sällskap passade jag på att tacka för mig. Hade hon inte ringt hade jag förstås stannat kvar. Jag kom till Pilens backe vid Borggården innan jag blev tvungen att sjunka ned på en parkbänk. Där satt jag som en stenstod och bara stirrade på alla människor som passerade förbi på väg till konserten. Jag träffade kollegor och familjer från Lillgårdsskolan som alla undrade vad jag gjorde där ensam!? Det är lugnt sa jag, jag har spelat under Stadsfesten och kopplar av lite bara...
En timme senare blev jag upplockad av några vänner som skulle ha en gårdsfest.
Jag hamnade på den med gitarr och allt :) 
Att stå på scen inför många människor bekommer mig inte alls. Mitt jobb som temapedagog påminner starkt om den situationen. Jag är van. Men att ro iland en uppgift som har legat framför mig vid horisonten under en lång tid tar tydligen på mina krafter. I dag mina vänner är det dagen efter.

 

Söndagen den 14 augusti 2016

Tiden

Vid tröskeln till hösten tvekar jag igen. Handfallen och rådvill kliar jag mig i skägget som en stor trög björn som just lufsat ur sitt ide. Var ska jag börja? Vilken väg bör jag gå? Trött och tung, trött, tung och trög... och ensam.

Åren har sprungit ifrån mig medan jag har stått här på perrongen och kliat mig i skägget. Jag har rört mig sävligt och saktfärdigt medan tågen kommit och gått som ilande myror i en snabbspolad filmsekvens. Det känns som om jag inte hinner med att ta de val och beslut som är så viktiga för att min själ ska kunna jordas och slå rot. Livet är kanske inte till för oss begrundande och osnabba människor? Kanhända skulle jag behöva ha tusen år på mig?
Det korta livet med sitt kvicka ekorrhjul som bara snurrar och snurrar.
Jag borde stiga på, ta klivet ombord, men vare sig tågen eller hjulet känns särskilt välkomnande. Alla har sitt liv... sin familj, sina barn och/eller sina käresta. Alla har sin lycka.
Om jag mot all förmodan, och det är verkligen mot all förmodan, skulle träffa en partner har hon förmodligen redan en familjesituation bakom sig med barn och exmake. Hon har redan upplevt det jag aldrig har fått. Det kommer inte att fungera.
Hon kommer att vara tillfredsställd på det området medan jag vill ha egna barn.
Kanske är det bäst att vara ensam? Jag måste bara  bli starkare!

Fast just nu skulle jag verkligen behöva en själsfrände, en som får mig att orka genomleva vinterhalvåret (kärlek är det bästa motgiftet när det gäller kyla och mörker) och som hjälper mig att få ordning på lägenheten. Idag har jag gått omkring och plockat och plockat och plockat... och letat och letat och letat. Men, eftersom jag har 12 stora lådor med böcker och inte hittar skruvarna till bokhyllorna och alla mina möbler, kan jag inte göra så mycket mer. Handfallen är bara förnamnet.
__

Du var i sanning en uppenbarelse. Söt som socker, med himmelsblå ögon och ett rosenrött leende. Jag har inte lyckats få dig ur mina tankar denna sensommardag.
Din sunda fylliga unga kropp och det blonda håret. För en romantiskt sinnad konstnärssjäl som jag är du ett kvinnligt mästerverk, en målning av Sandro Botticelli.
Bara inte tiden hade sprungit så fort... 


 I blomman, i solen
 Amanda jag ser.
 Kring jorden, kring polen
 hon strålar, hon ler.
 I rosornas anda,
 i vårvindens pust,
 i druvornas must
 jag känner Amanda.
 
 När gullharpan klingar,
 när västan sig rör
 med susande vingar,
 Amanda jag hör.
 Allt, ängel, bestrålar
 din himlagestalt,
 lik Skaparn i allt
 din gudom sig målar.
 
 Se, själarna ila,
 vid dödsängelns bud, 
 till gyllene vila
 i famnen av Gud.
 Se, flodarna hasta
 med skummande fart.
 I havet de snart
 sig dånande kasta.
 
 Men aldrig min trånad
 till målet skall nå.
 Blek, suckande, hånad,
 jag enslig skall gå,
 skall evigt, gudinna
 lik stjärnan dig se,
 högt över mig le
 och aldrig dig hinna.


E J Stagnelius

Lördagen den 13 Augusti 2016

Enligt de som har koll genomlever vi just nu den kallaste augustimånaden på 600 år. Jag är osäker på om jag vill vara en av dem som tar del av denna unika historiska händelse. Fast vad jag vill och önskar skiter vädergudarna fullständigt i... uppenbarligen. Det är så mörkt ute att om jag hade levt för dessa 600 år sedan skulle jag ha varit tvungen att tända en eld för att kunna se vad jag tänker.
Himlen över Hejdegården är grå som stål, regnskurar och plötsliga vindbyar knackar på fönsterrutorna. -"Hej sa hösten! Hej sa hösten! Nu är jag tillbaks igen!"
Jaså? Vem fan har bjudit dig redan??

Jag brukar skriva att jag är trött som en snigel på Valium. Denna Gudsförgätna morgon, som mycket väl hade kunnat vara kuliss i ett tidigt och svårmodigt Bergmandrama, slår min sömnighet alla rekord! Det är nästan så att jag funderar på att klippa bort ögonlocken för att kunna färdigställa detta bloggavsnitt. Men risken finns att jag skulle ångra mig...

Idag har jag en hel del punkter på dagordningen.
1. Klippa mig
2. Shoppa
3. Se "Fars lilla pojk" i Landeryd
4. Packa upp i lägenheten 

Jag spelar gitarr för att få dagarna att gå. Jag dricker kaffe och gör vapenvård.
Min nya studios tillblivelse kastar ett förskönande skimmer över det kommande vinterhalvåret. 

Bäst just nu: Musiken
Sämst: Hösten
Ser fram emot: Att min lägenhet ska bli klar att flytta in i.
Lyssnar på: Heidi-Maria & Jens samt Blondie and the Boys.


"Jag kan inte bestämma mig om jag ska träna gitarr idag... eller om jag ska ta kompledigt ;) "  JS

 

Söndagen den 7 augusti 2016

Genom dimhöljda dalar, i dess daggdränkta gräs
under lövade salar, ut mot kobbar och näs,
vandrade jag en sommar.
Vid Vätterns vilda väldiga vatten väntade vilan
på en man som strövat hela natten under den fallande bilan.
Snart är det höst... då löv och bilor faller.  
JS

Jag har ägnat sommaren åt olika musikprojekt, det har varit roligt och lärorikt. Nu har vardagen avlöst ledigheten och snart, mycket snart, stapplar jag omkring i det ständigt accelererande ekorrhjulet igen. Förmodligen passar det de som tycker om att ha många järn i elden, de som uppskattar att ha andan i halsen och känna sig nyttiga och upptagna. Jag skulle mycket hellre, om jag hade kunnat välja, sitta i en ateljé och måla tavlor, i en skrivarlya och författa böcker eller i en studio och skapa musik. Jag är ingen sprinter och mitt "bäst-före-datum" när det gäller att förändra världen har sedan länge gått ut. Varför har jag alltid haft så svårt att inpassa mig i ledet? Jag känner mig ibland som en vingklippt fågel...

Det omväxlande vädret verkar höra sensommaren till. Ibland är det varmt och stilla, men lika ofta är det blåsigt och kallt. I detta nu, medan jag skriver, är det 16 grader ute och mulet. Egentligen skulle vi ha åkt till landet idag, men varken klimatet eller gamla mor visar sig från sin bästa sida. Kontrasten mellan att jag var ledig och kunde handla och plocka åt mor var och varannan dag och att jag har börjat jobba igen, har blivit lite för stor för henne. Plötsligt blev hon tvungen att promenera till affären själv och att dammsuga här hemma. Dessutom hjälpte hon mig när jag behövde assistans i ett lägenhetsärende, vilket innebar att hon blev tvungen att gå upp- och nedför alla trapporna i lägenheten. Hon är trött och jag har dåligt samvete.
Nu erbjuder hon sig dessutom att hjälpa mig att packa upp alla kartongerna i min lägenhet. Jag har å det bestämdaste tackat nej, förstås. Jag får ta mig an dem själv. Synd bara att hyllor och databord monterades ned i beståndsdelar. Jag som är så opraktisk :(
Flyttkarlarna undrade varför jag hade gjort det, de hade tydligen kunnat ta hyllorna 
hela. Jag svarade att jag trodde att det var brukligt att göra så.

Om det hade varit lite "jäklar-annama" i mig skulle jag ha kastat mig över alla kartongerna direkt. Men jobb och musikrep har liksom legat i vägen än så länge... (OBS: dålig bortförklaring).
I sanningens namn måste jag erkänna att jag aldrig har varit tillräckligt psykisk stark för att agera när hela mitt bohag har befunnit sig huller om buller och lite överallt. Nu känns det verkligen att jag lever ensam. Nu är jag i behov av en andra hälft som kan hjälpa till. När jag var liten blev jag sjuk av oro när vi skulle flytta. Min trygghet är liksom omkullkastad.
Helt ärligt skulle jag mycket hellre slänga allt och köpa nytt. Är det verkligen värt mödan att lägga flera dagar på att packa upp skiten??
När folk har ifrågasatt varför jag samlar på precis ALLT, har jag tyckt att de varit tråkiga och oförstående.
Jag har ändrat uppfattning nu...


"Ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så".
L. Winnerbäck