Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Söndagen den 31 juli 2016

"Om tranornas flykt... och min egen".

Nyss hemkommen från sommarstugan utanför Ringstorp står jag nu åter vid min gamla å mitt i city. Brungröna änder och svartvita knipor glider fram som små stolta riggar över vattenytan, Kanadagässen står vid strandkanten och betar kruståtel medan måsarna cirklar över Drottningbron som vita jaktplan. Även om småfåglarna har tystnat i Ådalaparken fortlöper ett visst sorts fågelliv. De sjölevande fjäderfänas liv.
I dag vid Sjösäter jordtorp stod jag under ett väldigt sträck av tranor. Deras kraftfulla vinande vingtag och högljudda nasala urtidsläte genljöd bland Örtomtaskogarnas högresta tallar. 
Det slog mig plötsligt att jag inte har hunnit besöka Hallebysjön i år, skogssjön där tranorna brukar hålla till om somrarna. Det har blivit gräsklippning, målning och spackling istället. 
Gav sig tranorna av nu? Var det ett farväl?


Jag tar i varje fall farväl nu. Jag säger hejdå till sommarledigheten 2016... och som vanligt känner jag vemod och ånger.
Vemod för att det nu dröjer ett år till nästa långledighet och ånger för att jag helt har struntat i träningen och om möjligt blivit än mer rund under sommaren.
Det är så jag funkar, jag vet det nu efter att ha haft ångest i 25 somrar i rad trots att jag har världens roligaste jobb att gå tillbaka till. Antagligen har jag blivit en blandras mellan min fars mörka, dystra och filosofiska natur och min mors psykiskt starka och positiva. På ytan kan jag verka pessimistisk, men innerst inne ser jag alltid möjligheterna i kaos och kriser. Det är förmodligen därför jag ännu hänger kvar här trots allt.

Jag betraktar klungorna av människor vid Strandpromenadens Pokémonstopp. De sitter där, unga som gamla, på filtar och i campingstolar i väntan på sin favoritfigur. Kanske dyker Snorlax upp i dag eller Pikachu? Själv har jag lyckats fånga 70 olika små digitala individer, men inte Snorlax. Oavsett vad du intresserar dig för, om det är att samla på mynt, mineraler, frimärken, porslin eller Pokémons så är det roligt att göra det tillsammans med sina vänner. Visst kan filatelister och trainspotare betraktas som lite udda personer, fågelskådare som bohemer och pokémonsamlare som barnsliga. Men vad gör det? Jag menar så länge man som samlare får ut någonting av sin hobby och den inte skadar någon annan?
Jag önskar att jag hade snöat in fullständigt på Pokémon Go för då hade jag promenerat stan runt i jakten på figurer, men tyvärr har jag inte gått många meter i sommar. Istället har jag suttit med gitarren i knäet och en pilsner framför mig och nött in låtar. Då är det mer sunt att jaga Pokémons tillsammans med vännerna :)

Nej, nu har jag en hel del att stå i, bl a. ska jag gå hem och pränta ner dessa tankar i bloggen, jag ska förbereda morgondagen och dona lite i min nyrenoverade lägenhet. Bye bye blåbärspaj! 

 



lördagen den 30 juli 2016

Det ser ut att bli en dag med växlande molnighet. Lika strilande som regnet var i förrgår är solens strålar idag då de tränger igenom den ljusgrå massan. Ovädersmolnen tenderar dock att få övertaget.
Trög som ett spökdjur på Haldol sitter jag i mors gamla soffa och försöker bända upp ögonen. Det går inget vidare. Gäääsp!

Semestern är över och med den möjligheten att komma i form innan höstterminen stövlar in i tillvaron. Istället är jag rundare och tyngre än någonsin. Om jag ändå hade kunnat säga att jag har utvecklats på gitarr istället denna sommar... men det visade sig att jag hade fullt sjå med att minnas teknikerna när jag behövde dem som mest. De senaste åren har det ju mest blivit komp till barnsånger.
Nåja, jag har funnits till i alla fall, det har jag inte misslyckats med. 

I går fikade jag med S på Waynes och tog ett par öl i det fria. Under eftermiddagen spelade jag igenom alla låtar inför repet med Blondie & the Boys senare på kvällen, som tyvärr inte blev av. Istället gick jag upp till min nyrenoverade lägenhet och fotograferade lite. Jag kunde konstatera att det blev riktigt fint.

Det verkar inte som om den stora återvändarhelgen har börjat. Kanske kommer den att äga rum om en vecka? Idag är det lugnt och tyst på Ådalagatan, som i en biblioteketssal för stumma...
Ja jag vet. Mina liknelser är lika trista som de är hjärtlösa. Att nyttja Haldol och att vara stum är förmodligen inte så skojfriskt. Mina fingrar tänker sig inte riktigt för när de lunsar fram över tangentparketten. Och inte är det någon idé att tala förstånd med dem heller längre, nu när de börjat bli gamla och reumatiska.

Inatt drömde jag något underligt och meningslöst, som vanligt. Jag gick på en strand i en paradisidyll och mötte en vacker sydamerikansk modell. Hon log mot mig och sa: -"Det syns så väl att du inte är kändis"! 
-"Jaså gör det? Hur ser du det", undrade jag. 
-"En kändis skulle inte se ut som dig i öronen".
Jag vaknade av att jag hade båda pekfingrarna placerade långt in i mina arma öron...
-"Jäkla tjej! Ibland måste man tydligen slå dövörat till i drömmarna också!" mumlade jag innan jag somnade om. 
Nu är jag tack och lov uppvaknad men vet inte riktigt hur jag ska börja min dag.
När jag inte vet det brukar jag knalla iväg till Waynes.

 


 Bild från låten "Leaving town"-1993

Fredagen den 29 juli 2016

Flyktig som en ilande vind eller som rinnande sand mellan fingrarna, var min semester. Och för att låna ett citat från krigshjälten Churchill... "aldrig förr har någon gjort så lite på så lång tid..." Kanske är det just därför som ledigheten har brådskat? För att jag inte har gjort någonting och därför inte har något att nåla fast i tankarna? Förut om åren har jag ju lekt träningsläger och följt diverse scheman gällande styrka, motion och kost. I år har jag bara lirat gura och krökat som den värste rockenrollsnubben. Det finns dock de som tycker att jag har varit mer normaliserad den här gången. Äntligen Jens, äntligen har du lagt ner semesterträningen och umgåtts med oss istället.
När hösten anländer... med jobb, mörker och kyla i bagaget, då ska jag ta tag i träningen igen. För min egen skull, så att jag slipper att se ut som Muminpappan goes Barbaskön! 

Igår vandrade jag genom ett regnigt Vadstena med Vätterns vilda vatten bredvid mig och en mörk ovädershimmel över huvudet. Gator och torg svämmade över av tyska turister i khakishorts. Men jag fann friden ändå. Jag slog mig ned på en stol i Pilgrimslägret och betraktade de kristna vandrarna när de rengjorde ikonbilder av Jesus och Maria. På vägen hem till min systers hus på Klosterledsgatan mötte jag kusin M som var i Vadstena för att ta en titt på det gamla mentalsjukhuset "för bättre bemedlade män". Jag följde med henne och upplevde något nytt för en gångs skull :) 

Idag skiner solen igen från sin blå himlapiedestal och ljumna vindar letar sig in via den öppna balkongdörren till mina bara fötter. Jag sitter i min mors lägenhet på Ådalagatan och dricker morgonkaffe. Idag kan jag äntligen hämta nycklarna till min nyrenoverade lägenhet. Snart snart snart får jag flytta hem igen. I höst har jag något att se fram emot! Jag ska omvandla kontoret på Gripgatan till en fulländad studio och spela in de låtar som jag har gjort en gång i tiden och som legat på hög och dammat igen. Dessutom är jag ju med i två olika musikkonstellationer, Blondie & the boys och H-M & Jens. Vi kommer att ha stor användning för studion.
Än så länge har jag lagt ca. 20 000 kronor på studieprojektet, men jag har bara börjat ;) 

Nej, nu ska jag hoppa in i duschen, om en stund ska jag träffa min gamle vän Mr S på stan och i eftermiddag repar jag med Blondie & The boys. 

”Jag undrade alltid varför inte någon gjorde något åt det; tills jag insåg att jag var någon.”
– Lily Tomlin

 

Måndagen den 25 juli 2016

En tyst och stilla morgon råder i Kapernaum. Inte ens bilarna rullar på den vanligtvis så trafikerade Hamngatan. Fåglarna har tystnat sedan länge, grannarna har rest på semester och förskolorna i området håller stängt. Det är så tyst att man kan höra en knappnål falla, och redan så varmt i luften att man måste köra in huvudet i kylen för att få svalka. 

Jag skulle tro att vi har genomlevt sommarens första tropiska natt. När jag var uppe och tog en nattmacka vid två-snåret pekade utomhustermometern på 26 grader.
Ja, den vanligtvis så blå svenska himlen har påmint om den disigare grekiska varianten i några dagar nu. Det ena värmerekordet efter det andra har avlöst varandra. I går när jag målade ytterdörren på stugan var det 30 grader i skuggan. Jag var så varm och svettig att bromsarna inte kunde motstå frestelsen. Förmodligen tedde jag mig som en enda stor levande fläskkotlett. Mums liksom...

Den här sommaren har tiden varit mer komplex än någonsin. Det känns som om det var evigheter sedan jag jobbade, samtidigt som jag lever i villfarelsen att jag bara har varit ledig i ett par veckor. Visst, lägger man bort klockan så är det kanske vad man kan vänta sig? Skolvärlden är oerhört tidsbunden så kontrasten blir stor när ledigheten träder i kraft. Det ser man inte minst på eleverna under loven, då händer det att de cirklar runt som små rastlösa humlor på fritids och klagar över att de inte har något att göra. Jag förstår dem. Man lyfts ur ett sammanhang där minsta minut har varit schemalagd och placeras i en tillvaro där to m. fritidsaktiviteter som fotboll, simning och pianospel har uppehåll för sommaren.
Det börjar bli dags att knäppa på sig uret igen. Om precis en vecka befinner jag mig på jobbet vid det här laget. 

I sista stund, stående i träningskläder och på språng, tog jag beslutet om att inte leka träningsläger under årets långledighet. Jo, jag är medveten om att jag ser ut som en hårt uppblåst badboll, men jag kände också av den osunda stressen i kroppen. Efter att ha gjort ett snabbt överslag om vad jag verkligen var i behov av kom jag fram till slutsatsen att det var vila och sömn. Så... istället för att försöka springa ifrån mig själv, har jag sovit ut ordentligt. Jag har skött om min vackra stuga, spelat gitarr, skjutit pistol, druckit kaffe och läst böcker... och hör & häpna!
För första gången på flera år känner jag mig ordentligt utvilad! :) I höst ska jag satsa på träningen.

"Det finns många i vår tid som bara har datum gemensamt med livet"
 Karl Steinbuch

 



Onsdagen den 20 juli 2016

I Krouthéns fotspår.

Jag går på den ringlande lilla vägen i Trädgårdsföreningen som korsar Linnégatan och leder ut genom järngrinden mot Drottninggatan. Solen ler från en hög och höstlik himmel... staden vilar ännu i semesterlugnet.
Här stod Johan Krouthén en mulen vårdag för 131 år sedan med staffli och pensel i syfte att måla av omgivningarna. Då hade han precis lämnat konstakademien i sympati med Anders Zorn när denne blev varnad för "bristande studiedisciplin". Vad Johan inte visste då (hur skulle han kunna göra det?) var att hans vackra hustru Hulda bara hade 6 år kvar att leva. Hon dog i barnsäng hösten 1891 då hon födde tvillingar. Johan och Hulda träffades förresten på Linköpings slott där hon deltog i en skönhetstävling. Då var hon bara 18 år och så intagande att Johan blev som besatt av henne.

Jag flanerar förbi biskopsgården och tänker på Johan Krouthén och hans tavla "Vår i Trädgårdsföreningen". År 1889 tilldelades målningen guldmedalj i Salongen i Paris.
Då sattes lilla Linköping på kartan :) Tavlan såldes förresten på Bukowskis nyligen. Utropspriset var blygsamma 100 000 kronor. Vad priset slutligen stannade på när klubban dängdes i bordet, vet jag inte. Jag funderade helt ärligt på att lägga ett bud.

För en lokalhistoriskt intresserad person som jag ter sig Krouthéns tavlor extra intressanta. Både miljöbeskrivningarna där man kan jämföra då och nu och interiörmålningarna som är exakta nedslag i historien, tilltalar mig. När jag var liten kunde jag stirra mig trött på Stiftsbibliotikarie Segersteen i sitt hem 1885. Det kan jag fortfarande. Målningen visar ett vardagsrum på S.t Larsgatan där en äldre man sitter omgiven av sin konstsamling. Den är så detaljerad att man hela tiden upptäcker nya ting.

Jag viker av vid Filmstaden och styr kosan mot Stora torget där Johan hade sitt galleri. Det var i samma lokal som PhoneHouse ligger nu. Vid Stora hotellets uteservering slår jag mig ned och beställer en Carlsberg. Medan den kalla drycken rinner ned i strupen betraktar jag hotellets fasad och greppar tanken att det var där inne i ett hotellrum som Herr Krouthén mötte döden 1932. Det året firades hotellets 80-årsdag och Johan var engagerad att måla några tavlor i samband med jubileet. Vid det laget var han omgift och hade ateljé på Valhallagatan i Stockholm. En sen afton fem dagar före julafton satt alltså Johan Fredrik Krouthén, född den 2 november 1858, på sängkanten i sitt rum på Stora hotellet och betraktade sin nästan färdiga tavla. Imorgon, tänkte han, imorgon målar jag klart den. Han lade sig ned i sängen och slöt ögonen en sista gång innan hjärnblödningen tog hans liv...

Nu

Idag ska jag tvätta åt min gamla mor, men innan jag gör det går jag nog en sväng på stan. Jag funderar på att slå mig ned på Waynes för att lyssna igenom de fem låtar som H-M och jag ska uppträda med på Stadsfesten. Just nu är min vackra lilla sångerska på besök i sin hembyggd uppe i norr. I morgon kommer min syster på besök, på lördag ska jag först repa med mitt band, Blondie & The Boys, och sedan gå på grillfest och på söndag bär det av till stugan där jag måste klippa gräset och måla färdigt ytterdörren. Se där, jag har en plan ;) 

"Love all, trust a few, do wrong to none" - William Shakespeare

 

 "Vår i Trädgårdsföreningen"

Johan Krouthén med hustrun Hulda.



Äldre inlägg