Söndagen den 8 december 2019

En stilla söndagsmorgon i december ligger jag vaken och lyssnar till
regndropparnas kamikazefärd mot mitt sovrumsfönster. Plipp! Plopp!
Skvätt! Det är två grader varmt där ute och så blött att jag innerligt
hoppas att det inte ska frysa till. Jag har ingen lust att snöra på mig
skridskorna i morgon när jag ska bege mig till jobbet.

Det är lätt hänt att tankarna söker sig mot djupet när man ligger ensam
i mörkret, att man filosoferar lite över tillvaron och meningen med sin
livsresa. Det ska dock mycket till innan jag gräver ner mig i elände igen,
som jag gjorde förr. Jag tänker hålla lågande brinnande oavsett vad
som händer runt omkring mig. Skadorna får bli hur många som helst,
folk får gärna tjura i min omgivning och julen kan gärna få bli en
katastrof.
Read my lips... jag bryr mig inte! Ingenting och ingen är viktigare än
mitt fokus.

Jag kan konstatera, utan att väga in några känslor, att min kropp inte
beter sig riktigt som den ska. Besöket hos naprapaten i fredags verkar
ha förvärrat läget i ländrygg, lår och ljumske. Jag lutar som Pizatornet.
Det hjälper inte med stretching längre, effekten blir den omvända och
musklerna knyter sig istället.
Jag har dock gjort vad jag kan i och med min idoga stretching samt 
besöken hos massör och naprapat. Om expertisen inte räcker till så får
det vara som det är. Jag kan ju inte gärna behandla mig själv.

Glädjande är däremot att jag fortsätter att tappa mina överkilon.
Det finns ingenting som heter slarv eller fuskande i mitt liv just nu.
Jag håller mig till kostplanen och försöker att röra på mig så mycket
som möjligt, hur ont jag än har i kroppen.
Denna morgon väger jag 91 kg och har bara ett ynka kvar till målet.
Således har jag tappat 23 pannor sedan slutet av augusti.
Från 114 kg till 91 på dryga tre månader. 
Bra jobbat Jens! Jag är stolt över mig själv. Klapp, klapp på axeln.

När det gäller min kostplan så är ingenting svårt längre. Tanken på godis,
snacks och alkohol ger mig kväljningskänslor! Jag kan inte heller ligga
still på sofflocket, min energinivå är för hög för det.
Ja, om bara några dagar kommer jag att nå mitt mål på 90 kg, så nästa
mål får vara att bli i form till sommaren. Att bygga mer muskler.

Regnet fortsätter att strila över Gripgatan. Jag låter det lilla tvivlet jag
har kvar följa med nederbörden ner i gatubrunnarna. Jag har fäst blicken
i fjärran. 

Ha en trevlig helg! 

Jens Svensson 

 

  

Fredagen den 6 december 2019

I morse vid 7-tiden behandlades jag med akupunktur. 
Jag har aldrig upplevt det förut.
När man läser om de symptom som kan uppstå efteråt så drabbades jag
förmodligen av allihop.
Det är tydligen vanligt att man känner sig trött eller dåsig efter behandlingen. 
I vissa fall kan yrsel, svettning, illamående eller blodtrycksfall uppkomma.
Jag antar att jag inte borde ha åkt till jobbet efteråt. Men det gjorde jag.
Känslan av blodtrycksfall har jag haft hela dagen och det har stressat mig
en aning.

Men men men... nu är arbetsdagen avklarad och jag har också hunnit med
att hjälpa min mor att komma i ordning i lägenheten på Ådalagatan.
Hon har bott hos mig medan hon har fått nya fönster installerade i sin
lägenhet.

Ikväll har jag bokat mig på ett spinningpass, 60 minuters fullt ös-cykling i
First Class lokaler.
Antingen kommer det att vara precis vad jag behöver, eller så kanske jag
ramlar ur sadeln. Vi får se. I vilket fall som helst behöver jag få ur mig
en hel del tankeslagg och ilska. 

Jag har en tuff tid bakom mig med socker- och fettabstinens, stenhård träning, 
hungerkänslor och många långa promenader. Knäna är svullna och höften
smärtar.
Jag är ganska slut faktiskt...
Min äldsta syster och min bästa vän går en hård kamp mot cancern just nu
och jag kan bara betrakta alltsammans och hoppas på det bästa. 
Min gamla mor blir allt äldre och behöver mer och mer hjälp. Orosmolnen
är många men jag måste orka kämpa vidare mot mina mål. Själv är jag ju
frisk och borde inte gnälla.
Det är bara det att jag just nu skulle vilja gräva ner mig på soptippen och
stanna där till våren. Jag får dock inte låta känslorna styra och ställa som de
har haft för vana att göra. Vad som än händer SKA jag följa mitt tränings- och
kostprogram.

Runt omkring mig, där ute på Gripgatan, tänds adventsstjärnor och ljusstakar.
Klockan är 15.30 och mörkret har redan tagit mark.
Själv har jag inget advents- eller julpynt. December månad har, sedan jag
skilde mig 2004, känts som rena mardrömmen. Ensamheten har nästan tagit
knäcken på mig.
 
I år har emellertid vinterhalvåret känts bättre än på länge. Jag har inte deppat
ihop. Tvärtom faktiskt. 
Jag är inte särskilt nedstämd nu ikväll heller, trots att det kanske låter så?
Jag är bara sååå trött. Trött intill benen.
Den fantastiska känslan av styrka och glädje som jag har härbärgerat under en
längre tid nu har inte infunnit sig den här veckan.
I förrgår upplevde jag en hemsk otursdag och idag har jag varit retlig och
irriterad. 
Ja, jag känner mig lite som den där eleven på mellanstadiet som jag mötte i
förbifarten på skolgården i går. -"Jag behöver bara lite kärlek!" sa hon och
föll i mina armar. Där stannade hon ganska länge.
-"Självklart ska du få det", sa jag. -"Det är du värd".

Jag är osäker på om jag är värd någon kärlek? Förmodligen inte.
Jag vet bara att jag skulle behöva det just nu. En kram, en klapp på axeln, lite
förståelse efter en tuff och galet utmanande livsomställning. Någon som orkar
med mig. Men... det är tyst och kallt som i graven här hemma i lägenheten på
Gripgatan. 
Kanske är det tur att jag har levt i 48 år? Numer vet jag ju att "det vänder".
Det kanske vänder redan om en timme då jag sitter på en motionscykel på
gymmet? Jag hoppas det för jag har varit så glad och tillfreds med livet under
hela hösten. Ja, ända fram till den här veckan, som sagt. Eländiga vecka 49. 

Jag kommer att använda helgen till att plugga in alla noter och ackord till
de 12 Lucia-sånger som jag ska framföra tillsammans med eleverna under två
tillfällen på skolan och tre turnéshower på äldreboenden. Jag måste också fila
lite på min samhällskunskapslektion, så att den blir så bra som möjligt.
Och så har jag lite kvar att fixa på skolans nya hemsida.
På söndag ska jag köra ett fyspass på gymmet också. Så visst har jag lite att
fördriva tiden med i min ensamhet. Det är tur det.

Bäst just nu: Att jag håller i...
Sämst: Att jag alltid varit så känslostyrd.
Läser: En oväntad jul - av Nathalie Cox
Tittar på: Jul med Ernst
Lyssnar på: Julmusik, Winnerbäck och Iron Maiden
Spelar: Luciasånger
Önskar mig: Kärlek? 



Måndagen den 2 december 2019

Jag har inte skrivit på ett tag emedan mitt behov av att skriva av mig
har avtagit. Mina dagar fylls med fokuset på träning, kost och jobb.
Mer hinner jag inte med.
Jag har sommaren som mål, då ska jag vara i toppform! Watch me!
Jag är så uppfylld av att hinna med två fyspass och ett motionspass
i veckan, samt att handla "rätt" mat, att jag varken hinner med vänner
eller släkt. 
Visst är jag medveten om att jag är självupptagen och tråkig just nu,
bara det att jag redan har hunnit skriva 7 "jag" i dagens blogginlägg
talar sitt tydliga språk. Självupptagenhet var ordet sa Bull.

Mitt välmående och den stigande formen är förstås något odelat bra, men
samtidigt finns rädslan där i bakgrunden, rädslan och oron för att jag ska
falla tillbaka i overksamhet och depression. Av den anledningen lägger
jag just nu all kraft på att få det här att fungera, att försöka få min nya
hälsostil att bli en naturlig rutin. Min 48-åriga handbollsskadade kropp
gör sig då och då påmind genom knölar i knäna och snedställda höfter.
Det är lätt att glömma bort ålder och skavanker när man plötsligt känner
sig fjäderlätt ;)

Man kanske kan säga att mitt nya liv startade den 19 augusti i år, då jag
skrev kontrakt med First Class gym och fick en duktig personlig tränare.
Sedan dess har jag tillryggalagt 23 pt-pass, lagt om kosten och tappat
21 kilo. Jag har besegrat mina tvivel, mina hjärnspöken och fått ett bättre
självförtroende. 
Det är fortfarande svårt för mig att inse att jag har förändrats, omvandlats
och efter 14 år av övervikt, äntligen lyckats bryta den onda cirkeln!?
Är det verkligen sant? Kan det här vara en dröm som jag snart vaknar
upp ur? Hoppas inte det! 

Utbrändheten visade sig bli droppen som fick bägaren att rinna över.
Det var då, i våras, som jag förstod att jag var tvungen att göra något
drastiskt för att överleva. Där, på botten, i helvetets brinnande katakomber
var jag så nära att tappa livsgnistan. Min hjärna slutade att fungera på
ett normalt sätt, jag var en bitter och apatisk lögnare som ljög för mig
själv och min omgivning. Det är emellertid historia nu och jag tänker inte
ha dåligt samvete över det. 

Jag vet inte om jag är en svag eller en stark person? Med tanke på att
jag har burit omkring på ständiga smärtor i nacke och ländrygg i många
långa år ska jag nog inte vara för hård mot mig själv. Vem som helst
skulle nog kunna bli tokig av att inte kunna vrida på huvudet och vara
ständigt sjösjuk. Jag har däremot vant mig. 
Istället för att gå ner mig i självömkan över ett liv som inte blev som jag
hade tänkt mig, tog jag mig ur mörkret och gjorde det bästa av situationen.
Visst, det tog sin beskärda tid, men nu har jag gjort det... och jag är
faktiskt lycklig igen! Ja, Gudarna ska veta att jag är lycklig i och nöjd med
det liv jag har :) 

Ni som känner mig bäst vet att mina olika perioder av projekt brukar vara
övergående. Plötsligt förlorar jag intresset och slutar tvärt. 
Men, det jag upplever nu är INTE ett projekt, det är en återuppståndelse.
Jag har hittat tillbaka till sidor av mig själv som jag inte har sett röken av
sedan jag var i 30-årsåldern. 
Jens Åke Svensson är tillbaka! OCH jag tänker stanna. Bye bye zombiemode!

Kram på er

Jens 

Söndagen den 1 december 2019

"När första ljuset brinner står julens dörr på glänt
och alla människor glädjas att fira få advent".


Lördagen den 30 november 2019

När man är historiskt intresserad, som jag är, kan man inte undgå
att ägna en tanke åt Karl XII en dag som denna.
Det var nämligen precis på dagen, för 301 år sedan, som den där
förlupna kulan i Fredrikshald borrade sig in i hjältekonungens skalle.
Det känns i sanning aningen förargligt att det skulle bli norrmännen
som satte stopp för den svenska stormaktstiden. Inte ryssen, inte
turken ... nej inte ens dansken.
Men men, vi fick skylla oss själva som klev över den norska gränsen med 22000 man,
i syfte att härska. 
Om Karl XII verkligen var en hjältekonung råder det delade meningar
om. Visst, han var ingen fegis utan stod i främsta ledet när han ledde
sina karoliner, men samtidigt var det han som sabbade det svenska
imperiet som hade hållit i sig allt sedan Gustav IIs framgångar i
30-åriga kriget. I och med Kalle dussins nederlag mot ryssen i Poltava
hade han redan grävt sin grav. Attacken mot Norge med kulan i tinningen
och 10 000-tals ihjälfrusna män, var droppen.

Äldre inlägg