Söndagen den 13 januari 2019

Den väg jag tog
var inte rätt
den ledde mig i fällan
I strid jag dog
på öppen slätt
nu nämner man mig sällan

Här vilar jag
i fjärran land
man reste visst ett minne
En regnig dag
med tvungen hand
en skranglig skylt på pinne


Ur Kalle Dussins kurir av Jens Svensson


Vare sig man är kungens kurir eller inte, måste man försöka göra det
bästa av tillvaron. Jag försöker det nu.
Det är inte lätt när den ena motgången efter den andra trängs i min
farstu, men det får mig bara att bita ihop och kämpa ännu mer.

En släkting till en vän och en av mina egna vänner har drabbats av
cancer.
Den ena har fått en ytterst prekär prognos. Med andra ord... det är
kört.
Om man jämför mina missöden dvs. de stölder, översvämningar och
ryggproblem som drabbat mig den senaste tiden, med deras situation,
så är de en nysning i universum. De är inte ens värda att nämna.
Jag borde förmodligen skämmas för att jag gnäller.

Jag är glad att jag lever och har hälsan, att jag kanske får möjligheten
att möta ännu en vår och sommar. Det är inte alla förunnat. 
Dessutom tycker jag att det är roligt och spännande att förändra min
livssituation och jag saknar ingenting av det jag har lagt på hyllan.
Det är inte alls svårt att leva utan alkohol och onödigt socker och fett.
Om du bara äter det du behöver för att överleva och dessutom rör på
dig lite mer än vanligt så kommer du att nå ditt mål. 
Jag kommer att nå mitt. Min FitBit Ionic ser till att jag går minst 10 000
steg om dagen medan jag har koll på munnen. Den får inte glufsa
obehindrat längre. 

Ni som har läst min blogg och mina webdagböcker sedan begynnelseåret
1995 har nog insett att jag har ett skrämmande dåligt minne.
Fisken Doris är rena rama memorymästaren i jämförelse.
Jag glömmer mina löften från år till år vilket gör att jag ideligen hamnar
i vanefällan. Lets party and live the life!!
Enligt statistiken verkar det vara en omöjlighet att jag ska lyckas nu.
MEN märk väl att jag faktiskt är medveten om mitt förfarande nu.
I mars när vårsolen tittar fram bakom trädranden i fjärran och snön
smälter till små porlande vårbäckar, kommer jag INTE att tänka
-"Vadå? Varför skulle inte jag få klämma en öl och ett par påsar chips?
Alla andra gör ju det".

Nej, det enda som kan få mig att gå ner mig igen är stress, konflikter
eller åkommor. Då är jag som allra svagast. Minnet kommer inte att spela
mig något spratt längre.

Idag när snön yr som täta myggsvärmar runt knuten (albinomyggor)
tänker jag gå en promenad runt ån. Än har jag bara avverkat 3000 steg.
Hade det varit för två veckor sedan skulle jag aldrig ens ha tänkt tanken
att knalla runt i kyla och oväder. Särskilt inte med den här stela ryggen.
Men, den som vill bli fin får ju som bekant lida pin ;)
Och den som vill må bra får nya friska tag ta. Eller hur?


Ingen ska se mig gå ner mig
Jag kommer tillbaka
Här guppar ingen herrelös båt
Ett vingslag får luften att skaka
Ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så

Utkast till ett brev - Lars Winnerbäck


 

Lördagen den 12 januari 2019

Luffarhatten

Bland klingande glas och nyårsraketer
jag svor en osande ed
Jag skiter i allt vad socker heter,
chips och alkohol med!

Allt dumt jag har gjort,
det som hände så fort
innan jag hann tänka till
Det har sin grund
i flaskans förbund
under olatens sigill

Och jag vet, jag var fet
som en strandad val
i alla riskzoners mitt
Och jag vet jag gått bet
under vånda och kval 
när jag tidigare löften spritt

Men även vår Jens 
kan nå en gräns
där mörkret flyr och det blir vår
Och visst, det känns
när hjärtat bränns
men tiden läker alla sår

Här är jag nu
en nyfödd grabb
en sårbar säl på vägen
Hjälp mig du
ta min labb
om du känner dig benägen

Låt oss vara
ostoppbara
Nu kan vi inte vända om
genom öknen i Sahara
genom storm och regn vi kom

Här på andra sidan natten
råder lugn och tillförsikt
Nu lyfter jag på luffarhatten
nu har ni hört min lilla bikt...

Jens Å Svensson 

Fredag den 11 januari 2019

Den ena dagen är den andra lik både när det gäller väderlek och
innehåll. Jag står eller går omkring i min mors lägenhet på Ådalagatan.
Då och då stannar jag till vid diskbänken och ritar en teckning eller
gör ett Facebookinlägg. Den mesta tiden går dock åt till att betrakta
parken, parkeringsplatsen och den mulna vinterhimlen. Om nätterna
ligger jag vaken på en skärbräda och glor i taket. Nej, jag är inte galen...
åtminstone inte vad jag vet om själv, jag har bara ryggproblem.
Vilket visserligen inte är så bara när man tänker på vad jag missar i lön,
motion och social samvaro, men ändå. Det hade varit värre om jag var
galen ;) 

Nyss ringde golvläggaren och bad mig avlägsna samtliga möbler från
vardagsrummet, för på måndag ska de lägga nytt golv!? Se där ja,
nu har jag kånkat möbler så att Teknikbyggarna ska kunna ta fuktprov
och sätta in fläktar, så att målaren ska kunna måla om alla väggar... och
nu ska golvläggarna alltså lägga ny parkett. Med Securitasvakten och
rörmokaren har fem yrkeskategorier trängts i lägenheten där hemma
på Gripgatan den senaste tiden.
Hur jag ska kunna flytta möbler med den här ryggen har jag inte en
aning om? Jag måste nog be någon om hjälp. Mina bröder kanske?
Eller vännerna? HJÄÄÄLP!

Det var den tredje november som min grannes diskmaskin sprang läck,
sedan dess har ingenting varit sig lik i min tillvaro. Jag har frånvarodagar
gällande arbetet, jag har fått saker förstörda och jag har burit omkring
på möbler mest hela tiden. De bullrande fläktarna gjorde att jag flyttade
ner på heltid till min mors lägenhet.
Från Stångåstaden har jag inte hört någonting. När jag själv tog kontakt
med dem för att berätta om alla turer och hur jag har det, fick jag svaret
-"Det är inte vårt fel att du har vattenskador". 
Som orolig hyresgäst är det förmodligen det sista svaret du vill ha från
din värd. Det känns också som ett "Goddag-yxskaft-svar" eftersom det
inte passade in på något av det jag skrev. 

I ärlighetens namn bör jag kanske berätta att ansvarig man på
Stångåstaden har bett mig om ursäkt för det där yxskaftssvaret. 
Jag blev nämligen så provocerad av det att jag kände mig tvungen att
föra saken vidare. Om de tar sitt ansvar som hyresvärdar får vi se.
Jag inbillar mig att jag behöver lite kompensation för sveda och värk...
Vad sägs om att bjuda på en hyra? Jag har ju inte kunnat bo hemma.

Nej, nu måste jag röra på mig igen annars stelnar ryggen.
Idag blev det tydligen bara lägenhetsprat här i bloggen. Vi ses!


Bäst just nu: Att jag har tagit beslutet om förändring. I elva dagar
har jag levt sunt och jag har (åtminstone innan ryggskottet) börjat
att röra på mig. Det här året kommer jag att dumpa sockret.
Sämst: Min arma kropp, men det är inte någonting nytt. Redan som
nittonåring blev jag nekad militärtjänst pga. diskbråcket i ländryggen.
Ser fram emot: Våren och viktnedgången. På sikt ser jag fram emot
att träffa någon att knalla tillsammans med på livets stig. Men först
ska jag komma i form och bli så bra jag bara kan bli.
Läser: De hängda hundarna av Jens Henrik Jensen.
Lyssnar på: Ingenting. Jag orkar inte med ljud just nu...
Spelar på gitarren: Jag kan inte spela gitarr för tillfället.
Tre önskningar från anden i flaskan: 1. Att jag ska bli bra i ryggen
2. Att jag ska lyckas med min livsomställning 3. Att jag möter kärleken
åtminstone ett par dagar innan man gräver ner mig i jorden.


"Ett liv utan kärlek är som ett år utan sommar".

Gammalt svenskt ordspråk
 

Jens Å Svensson 

Torsdagen den 10 januari 2019

Det händer att jag tänker
att någonstans i Prag
under stjärnorna som blänker
är hon vaken så som jag

Eller kanske i Aten
under månens blanka skiva
hon ber till jungfrufeen
att nån som jag ska skriva

Det händer att jag tror
att hon i London bor
En kvinna som kan älska mig
fastän jag är så stor

Men här i ytlighetens land
kan jag inga broar bygga
Här knyts endast kärleksband
mellan de som är unga och snygga

Ändå har jag här på slätten
slagit mina pålar ned
och förbisett den oförrätten
att jag inte är att räkna med...

Jag genomgår ett smärre helvete med min arma gamla rygg.
Fast, låsningen sitter så högt upp att jag tror att det kan ha med
nackskadan att göra. Det rör sig om den fjärde eller femte nackkotan.
Denna morgon kämpade jag verkligen för att ta mig ur sängen
eftersom ambitionen var att försöka bege mig till jobbet.
Men det var som förgjort.
Ryggen var inte bara stel och värkande utan även helt svag.
Jag kunde inte lyfta huvudet från kudden utan att ta hjälp av händerna.
När jag väl kom upp ur bingen var jag sned som tornet i Piza.
Jag såg framför mig hur ett barn skulle komma springande mot mig
och försöka hoppa upp i min famn. Då hade jag rasat ihop.
Så... även denna dag kastade jag in handduken. Jag är hemma från
jobbet, men vågar inte lägga mig ner igen. 
Jag tror att jag kan förstå hur ett djurparksdjur känner sig, instängd
i en liten bur där det bara går omkring hela dagarna. Jag har gått
omkring i lägenheten i snart två dagar. Gått gått och gått.

Mina drömmar gäckar mig om nätterna. Om de försöker förklara något
för mig så är jag inte kropp nog att förstå det.
Under julhelgen återkom "tappa-tänderna-drömmen". I ett gammalt
drömtydarlexikon kunde jag läsa att den drömmen beror på att man
är osäker på sin personlighet. Ja, det kunde kanske stämma. Jag stod
ju inför en markant förändring. Latmasken Jens som hängde på krogar
och som struntade i vad han åt och drack höll på att försvinna.
Nu har han helt upphört att existera. 
I natt drömde jag om att jag släckte eldar. Det brann och jag öste vatten
över elden. I drömlexikonet står det att eldsläckningsdrömmar berättar
att man antingen ska tillfriskna från en åkomma eller att en inneboende
vrede håller på att stillas. Visst, jag blir gärna fri från ryggsmärtorna
och jag ser också att den ilska jag känner inför den senaste tidens
oturliga händelser lägger sig. 
Men tro inte att jag för en sekund inbillar mig något annat än att drömmar
är de slaggprodukter som uppstår när hjärnan vilar. Jag vill bara lämna
möjligheten öppen ;) 
Jag lämnar alltid möjligheter öppna...

Onsdagen den 9 januari 2019

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, kanske att jag vägrar nedslås
av ett ryggskott? Ja, för så känner jag faktiskt.
Det är ett nytt år nu, en ny tid med nya möjligheter... och jag tänker ta
dem!
 
I morgon var det tänkt att jag skulle börja styrketräna för att förhindra
just en sådan här situation, men jag hann inte börja.
Istället har jag valt att promenera så mycket som möjligt först, i ett
försök att komma igång. Jag har faktiskt kommit igång bra.

I går ringde dock målaren som ska ordna det sista i min vattenskadade
lägenhet och bad mig flytta på allt IGEN. Soffan, bokhyllorna, TVn, ett
hundratal böcker, buddor, svärd och... ja, Gud och hans moster!
Vardagsrummet skulle målas om grundligt.
Bara den som varit hemma hos mig vet hur mycket skräp jag har i mitt
vardagsrum.
Det var när jag omfamnade en av Leksvikshyllorna för att bära ut den
i hallen som det knakade i övre delen av ryggen. Men jag bet ihop tills
jag var färdig med uppdraget.

Under natten har jag legat på kökets stora skärbräda så att jag skulle
kunna ta mig upp ur sängen denna morgon för att åka till jobbet.
DET hjälpte inte alls. Jag kom inte upp. S M Ä R T A ! 
Däremot gjorde det inte ont när jag låg på rygg så jag passade på att
att försöka sova istället, för det har jag inte kunnat göra på flera dagar.
Enligt min nya FitBit Ionic har jag sovit ca. 1-3 timmar om dygnet i
6 dagar. Jag antar att det är på tok för lite.
Nu, när jag står upp och skriver (någonting måste jag ju försöka göra)
så visar klockan på armen att jag har fått drygt 4 timmars sömn.
Kanske kan jag lägga mig ner snart igen och sova lite mer? Dvs. om jag
vågar...

Min bror och jag hade tänkt träna imorgon eftermiddag på Friskis i
Tannefors, men just nu när jag varken kan sitta eller böja mig så känns
det förstås omöjligt. I första hand ska jag sikta på att försöka ta mig till
jobbet. 

Även om jag inte tänker låta mig nedslås (jag skulle mycket väl kunna
bryta ihop fullständigt efter alla motgångar som stalkat mig den sista
tiden) så känns det förstås, ursäkta ordvalet, FÖR JÄVLIGT(!) att få en
frånvarodag redan tredje dagen på nya terminen. En av tankarna med
att jag skulle börja promenera och träna på gym var ju att jag ville
minimera frånvarodagarna.
MEN, mannen som står här och skriver med datorn på diskbänken,
tänker nonchalera Murphy och hans lag. Ja, han som står här
och petar på tangenterna med sned rygg och kallsvetten rinnande nedför
pannan, efter sju sorger och lika många bedrövelser, visar honom
fulfingret istället ;) Taste this your ..... ......!

Det mesta av eländet skulle ha varit lättare att tackla om jag inte hade
varit ensam. Det där med tvåsamhet har inte bara med kärlek och
trygghet att göra utan även så många praktiska aspekter. Jag får alltid
klara mig själv.

Jag väljer att se ryggskottet som ytterligare en fingervisning om att NU
är det dags att (inte bara röra på sig utan även) stärka muskulaturen.
Tusen tack för tipset! Om det är någon som är glad för alla tips så är det
jag!

Nu har jag promenerat i sex dagar och dumpat allt vad socker, fett och 
onyttig mat heter. Det har gått lättare än vad jag trodde. Men visst känns
omställningen. Sockerabstinensen har fått mig att ligga vaken om nätterna.

Nu blir det skärbrädan igen.

Hälsningar från Herr Lumbago

Äldre inlägg